I hurt myself to feel alive...

Funeral For A Friends studio diary #6

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, musik, emo, rock, hardcore, punk

Francis Mark och hans Biology

Som ett fan av From Autumn to Ashes, skäms jag lite över att helt ha missat New York-baserade Biology. Det är självaste Francis Mark som frontar i detta sköna rockband med tydliga popinfluenser. Något jag helt missat, men när jag tänker på det har jag nog för ett bra tag sen läst om att Fran hade ett projekt vid sidan om FATA. Även om det inte alls låter som FATA kan jag inte låta bli att ryckas med, för det svänger och jag har alltid tyckt att Fran har en mycket bra röst. Unik på något sätt. Biology är verkligen något jag vill rekommendera.

Andra bloggar om: Biology, From Autumn To Ashes, musik, emo, hardcore, rock, Francis Mark

Ännu ett år närmar sig sitt slut

Det nya året närmar sig med stormsteg och det är med glädje jag ser tillbaka på året som gått. Ett år fyllt av många fina musikminnen i form av bra konserter, festivaler och skivor. Mitt starkaste konsertminne från året som gått kommer utan tvekan vara Alexisonfire spelningen i Köpenhamn. Med ett enda ord kan jag beskriva mina känslor under spelningen, eufori. En annan minnesvärda konsert (som kanske går utan för ramarna för emo-bloggen) är Ryan Adams spelning på KB i Malmö. Herr Ryan kommer alltid förbli en av mina största idoler. Andra konserter jag ser tillbaka med glädje på är The Blood Brothers, Blindside, Disco Ensemble och Meleeh.

Jag har fått en hel drös med nya band introducerade för mig och en del av dem har gått rakt in i mitt hjärta. Band som Have Heart, This is Hell och Das Oath har verkligen blåst mig av stolen med sin musik. Både stereon och datorn har gått på högvarv med all fantastisk musik som året bjudit på, vilket leder oss vidare in på alla skivor som släppts i år. Många band har bjudit på riktigt fina alster, några överraskningar och några besvikelser. Mer om årets skivor kommer att komma inom kort då vi här på emo-bloggen kommer presentera våra top 10 över årets bästa skivsläpp. Det har sannerligen inte varit lätt att göra över de tio bästa skivorna, när det släppts så många bra skivor.

Även om det varit ett bra musikår, innehöll det ett par besvikelser som satte djupa spår i ens emohjärta. Först den inställda spelningen med Thrice, Coheed And Cambria och Circa Survive. Och som inte det vore nog fick jag se ett av mina favorit band först ställa in sin spelning i Sverige, för att sedan meddela att de upphör som band. Jag talar förstås om Boysetsfire. Det tog tid att smälta. Men som sagt, det är med glädje som jag ser tillbaka på det musikår som varit. Det var över mina förväntningar.

För mig personligen har 2006 varit ett år fyllt av värme och kärlek, bortsett från några mindre breakdowns (ni som läst i min personliga blogg, förstår nog vad jag pratar om). Jag känner att jag funnit en plats i livet där jag trivs och kan utveckla mig själv som person. Det finns fortfarande saker och ting som kunde varit bättre, men jag kämpar. Och tur är det väl att det finns kärlek och musik som kan hjälpa mig att nå mina mål. Nu blickar jag framåt mot det nya året och hoppas på att det kan bli lika lyckat som året som gått, om inte bättre. Både vad det gäller musik som för mig personligen. Året rivstartar med Have Heart den andra januari i Malmö, så det lovar gott.

Andra bloggar om: 2006, årskrönika, musik, emo, hardcore, punk

En sen julhälsning till er alla

Det har varit en stillsam period här på emo-bloggen den senaste tiden. Bloggandet har fått lämna plats åt både sjukdom och julen, men nu är vi tillbaka med nya krafter. Det nya året kommer bjuda på mycket fina saker här på emo-bloggen, det kan vi lova er. Vi här på emo-bloggen hoppas också att alla haft en riktigt trevlig jul och önskar er alla ett gott nytt år.

Frågestund med Funeral For A Friend

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, emo, rock, hardcore, musik

F som i From Autumn To Ashes

Enda sen albumet 'Too Bad You're Beautiful' spelades första gången har jag varit förälskad i detta band. Resan som From Autumn To Ashes tar med en på är bortom denna värld. En resa som tar en genom avgrunden av mänsklig misär. FATA gör det så berättande på sitt första album, att man verkligen kan känna hur hemskt det måste vara att tappa kontrollen över sitt liv. Och när sista raderna ur "Mercury Rising" skreks ur högtalarna var jag helt stum av alla känslor som väckts. En skiva har nog aldrig gripit tag i mig som denna. Kanske var det också mitt tillstånd då som gjorde att jag tog skivan (och From Autumn To Ashes) till mitt hjärta.

Upptäckte att bandet lagt ut några nya låtar på sin myspace och det lät mycket bra, som man förväntar sig att FATA skall låta. Det följer samma spår som 'The Fiction We Live' och 'Abandon Your Friends'. Dock hade jag hellre önskat mig ett nytt mästerverk, ett nytt 'Too Bad You're Beautiful' album, för även om jag tycker väldigt bra om FATA's senare skivor också, når de inte upp till samma nivå som på sitt första album. Det är ett mästerverk med stjärnglans.


Andra bloggar om: From Autumn To Ashes, emo, hardcore, metal, musik

Funeral For A Friends studio diary #5

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, musik, emo, rock, hardcore

If Florida Takes Us We're Taking Everyone Down With Us.

(Against Me!)

Badstränder, valfusk, krokodiler, exilkubaner och Georges brorsa. Det är Florida det. Men det finns mer än så om man börjar skrapa på ytan, i den liknelsen är Florida inget mindre än en veritabel trisslott.

Gainesville är nog den första staden i Florida som jag själv musikmässigt kom i kontakt med, främst i och med Hot Water Music's emotionella post-hardcore, men även tack vare Less Than Jake's glada skapunk, och senare en av mina favoriter, folkpunkbandet Against Me! som iofersig inte växte upp där men som snabbt flyttade dit.

Underoath torde vara ett annat Floridaband som fler läsare med mig håller varmt om hjärtat, ett band vars fans förövrigt startat en rörelse att utropa den 7:e Juli 2007 som officiell Underoath dag, då det digitalt kan representeras som 07072007, eller 777, eller xJESUSCORE 777x för de födda likt mig med dålig humor. Nåväl, tillbaks till ämnet.

(Poison The Well)

Poison The Well är i skrivande stund i min före detta hemstad Umeå och spelar in sitt kommande alster i inget mindre än studio Tonteknik, samma studio som Refused spelade in sin sista (och bästa?) skiva, The Shape Of Punk To Come. Refused spelade för övrigt sin sista spelning i staten Georgia, som ligger granne med Florida. Och på tal om hardcore, Casey Jones och Evergreen Terrace är Floridianer också.

Lite mer kaotisk Screamo och Emoviolence finns även det representerat i "The Sunshine State". Florida har fostrat band som Cowboys Became Folk Heroes, Combatwoundedveteran, I Have Dreams, Palatka, I Hate Myself och Kite Flying Society men även mer klassiska emoband såsom Keepsake.

Jag personligen kan inte utropa mig ett fan till varken Dashboard Confessional, Further Seems Forever eller Yellowcard, men som ni vid det här laget redan listat ut kommer även dom från Florida. Nu när jag är inne på lite mer populära vatten sett till försäljningssiffror kan jag passa på att nämna N Sync, jepp, dom är från Florida dom också.

(This Bike Is A Pipe Bomb)

Det första skivbolaget jag tänkte på när jag skulle sätta mig ner och skriva det här var Plan it X som släppt band som Against Me!, Defiance Ohio, Operation: Cliff Clavin och This Bike Is A Pipe Bomb. Värt att kolla in om man gillar folkpunk och punk.

Det andra jag kom att tänka på var Fueled by Ramen som startades av Less Than Jake's trummis Vinnie. Dom har släppt lite mer namnkunniga grupperingar i stilen The A.K.A.s, The Academy Is..., Fall Out Boy, Lifetime (yay!), och Panic! at the Disco. Band som nog dom flesta av oss har en uppfattning om.

Decaydance Records tror jag är från Florida också. Dom har i alla fall släppt Lifetime's "reunion" 7a (som är väldigt värd att kolla in). Kan vara så att skivbolaget ligger i New Jersey också, men eftersom jag fick droppa Lifetimes reunion och med detta tänker jag inte göra nån research. Till sist nämner jag No Idea Records som nog släppt mer än de tidigare nämna bolagen tillsammans. Dom har ett rooster som inkluderar Against Me!, Atom & His Package, Cleveland Bound Death Sentence, Coalesce (!), Combatwoundedveteran, Crass, Dillinger Four, Hot Water Music, Small Brown Bike och mina favvisar Western Addiction.

Som avslut på vad som säkerligen blev det mest bandfulla inlägget hitintills i denna blogg följer mina 10 Florida favoriter:

1. Underoath
2. Hot Water Music
3. Against Me!
4. Poison The Well
5. Keepsake
6. Cowboys Became Folk Heroes
7. Casey Jones
8. Evergreen Terrace
9. I Hate Myself
10. Light Fuse and Get Away

Andra bloggar om: Florida, Screamo, Hardcore, Emoviolence

Vad hände med Mihai Edrisch?

Det var nog fler en jag som grät en skvätt när franska Mihai Edrisch meddelade att man inte längre tänkte fortsätta leverera sina kaotiska emo. 'Un jour sans lendemain' var en sanslöst bra skiva och jag hade sett framemot att få höra en uppföljare. Så blev inte fallet, men som man brukar säga; varje slut har en ny början.

Ur resterna av Mihai Edrisch hittar vi Celeste. De tar vid där Mihai slutade och fortsätter att leverera kaotiska emolåtar. Rent och skärt raseri. Celeste är aktuella med sitt första alster 'Pessimiste(s)', som finns på både cd och vinyl. Gillade du Mihai Edrisch finns det ingen anledning till att inte plocka upp en skiva med Celeste.



Mihai Edrisch på myspace.
Celeste på myspace.

Andra bloggar om: Celeste, Mihai Edrisch, fransk emo, emo, hardcore, musik

Funeral For A Friends studio diary #4

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, musik, emo, rock, skivinspelning

Visa vart skåpet skall stå!

Att Sverige fullkomligt exploderat av band som kallar sig för emo har nog ingen missat och att många av banden dessutom låter mycket lovande. Band som Chemical Vocation skördat stora framgångar och har b.la. fått spela på hultsfredsfestivalen. Vad som dock bekymrar mig är att de flesta banden till stor del låter likadant. Vi har redan sett det hända i övriga världen. Jag förkastar inga band direkt, utan jag säger bara att det blir långtråkigt i längden med alla band som låter likadant. Dessutom låter det mer punk rock och hardcore än vad det låter emo i mina öron.

Självklart finns det också undantag och det var hit jag ville komma. Det finns två band i Sverige som verkligen visar vart skåpet skall stå när det handlar om emo. Suis La Lune från sthlm/göteborg och Amalthea från Gislaved. De levererar sin emo precis som jag vill ha den, fylld av känslor. Är man inne i den franska emoscenen kommer man att älska Suis La Lune och Amalthea. Det finns något i musiken som är så berättande, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Något man saknar hos Chemical Vocation och deras posse av band som följt deras spår. Förutom deras sidor på myspace, kan ni hitta banden på Ape must not kill ape Records tillsammans med en hel del andra emoband som är riktigt bra.

Andra bloggar om: Chemical Vocation, Suis La Lune, Amalthea, emo, musik, hardcore, svensk emo

Funeral For A Friends studio diary #3

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, musik, emo, hardcore, rock, punk

Treasurefest: Lördagen

(Herbrightskies)

Lördagen var den dagen som skulle locka mest folk och likväl den dagen som skulle sälja ut mest endagsbiljetter, anledningen är enkel: Purified In Blood, men det kommer vi till lite senare. Det hela skulle ha börjat med Dead At Sevensixteen, osignad "As I Lay Dying"-metalcore (något jag såg fram emot att se). Dessvärre ställde dom in kort innan. Istället började Lördagen något senare med Promise Divine och deras ganska stereotypa poppiga emo, funkar bra dock (även om det inte är något speciellt), särskillt live skulle jag vilja påstå.

Akten efter gillar jag desto bättre, Herbrightskies, som varit en av mina favvisar bland de Svenska emobanden sen jag först såg dom. Intressant emo/emocore med lite screamo på sidan. Dom har en riktigt bra självtitlad EP ute på Pretty Dirty Promotions (och återfinns numera i hoborec studion för inspelning av debuten).

Centurion, ett av de mest uppskattade banden under Fredagen (ja, förutom av Anders Jacobson från lokaltidningen/Nasum/Coldworker) körde igen, vilket band som ställde in kommer jag dock inte ihåg (EF eller By Night kanske?) men Centurion dom manglade på bra och jag hade inget emot att se dom igen.

Därefter kom emo från Karlstad i form av Early To Bed. Mitt förra band spelade med dom för nått år sedan i Karlstad, och jag minns hur dom satt där backstage och snackade skit om alla band som spelade. Då gjorde dom ett föga intygande intryck, så även denna gång, men bör defenitivt ses av folk som gillar dålig college-emo.

(Smackdown)

Smackdown! Helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter. Det här Luleåbandet spelar punkig rockig hardcore och håller igång som apor med gitarrer på scenen, sångaren är dessutom av det charmigare slaget och hade både ett och annat att berätta mellan låtarna (om bla. skorpan vs. hans egen frisyr och en före detta fascination för wrestling). För den som vill veta mer än så har dom två fullängdare ute på Goodfellow records.

Ungefär hälften av dagen hade gått vid det här laget när festivalens andra brittiska band intog scenen, The Seventh Cross. Jag vet inte om någon annan uppmärksammat fenomenet jag härmed väljer att kalla "crowd-screaming", men det är precis vad The Seventh Cross sysslar med. Lite kort går det ut på att sångaren aldrig står på scenen, utan istället bland publiken under hela spelningen, där han (eller hon) skriker folk i ansiktet och räcker fram micken när någon ser ut att kunna sjunga med. En teknik som återfinns i bland annat R'n'R. Inget vidare roligt för alla med kameror som bara får massa dåliga kort men riktigt roligt att se på. Dom är förövrigt ett schysst blackmetalcoreband med snygga tshirts.

Bara tre band kvar, på scen kommer Misconduct och ganska synkat med deras inträde i lokalen följer publikens uttåg ur densamma. Jag ska inte säga att jag har nån större koll på dom, men jag har ofta tänkt på dom som melodisk hardcore i stil med Ignite (fast inte alls lika bra förstås). Istället följer löjliga försök till nån blandning mellan politik, treackordspunk och Blink 182. Trots allt har dom turnerat en hel del och blivit rätt stora, och det överraskar hur dålig publikkontakt dom detta till trots har. Visserligen är det kanske inte det lättaste när alla gått därifrån, men intressantare mellansnack än att han och hans flickvän skrivit vissa låtar ihop eller "Mår ni bra!" (följt av nån som harklade sig i publiken) borde dom kunna klara av.

(Jeniferever)

Desto roligare var Jeniferever att se. Ett band som har ungefär fem gånger så många instrument som bandmedlemmar och minst lika många seriekopplade effektpedaler. Dom spelar något som kan liknas med ett Cult of Luna som bara spelar lugna partier, något dom verkligen lyckas med. Jag blev helt fascinerad över hur duktiga dom var att återskapa de ljud dom har på skiva, och deras framträdande lät nästintill som om dom hade ett gäng producenter vid mixerbordet. Om vart annat bytte dom instrument med varandra och turades om vid keyboarden, alla utom en av gitarristerna som spenderade hela spelningen hukandes, gungandes och/eller på sina knän. Till och med trummisen hade en laptop med beats och samplar han opererade.

Treasurefest tog plats i Örebro folkets hus, på andra våningens a-sal spelade banden (isället för den sedvanliga b-salen i källaren) och på den tredje våningen fanns det ett vegan café. På samtliga tre våningar likväl som utomhus fanns diverse hardcore och emokids utplacerade, och gick man uppifrån och ner hörde man Purified In Blood nämnas mellan 5 till 10 gånger. Och nu var det dags.

(Purified in Blood)

Trashig straight edge vegan metal från Norge i form av PiB hoppade in och i motsats till Misconduct kom alla in till salen, som nu verkade husera bortåt 300 pers. Jag tror det var våran käre Anders Jacobsen som sa det, att om man har mer gemensamt med Slayer än med Minor Threat så spelar man fan inte hardcore, vilket förvisso är sant. PiB är inte ett hardcore band, och jag har inte mycket till övers för metal, men jag hade riktigt kul. Folk moshade som besatta, överallt fanns folk som sjöng med och på scenen två sångare som sprang fram och tillbaks och härjade. Dom engagerar onekligen folk och har en jävla energi live, så har du chansen att se dom live trots att du inte är helt såld på musiken råder jag dig att dra och se dom i alla fall.

Om jag skulle försöka knyta ihop säcken och ge ett helhetsbetyg på Treasurefest. Trots massa avhopp och panikbokningar i sista sekunden blev det riktigt bra till slut. Hög standard på banden, ett tidsschema som höll, bra mat och fin stämmning. Det jag saknar däremot är ett eller flera band jag verkligen skulle vilja se. Purified in Blood var ju som bekant det huvudsakliga dragplåstret, dock skulle jag hellre sett något från Deathwish, Bridge Nine eller Solid State, kanske i stil med Converge, Modern Life is War, Hope Conspiracy, Have Heart eller Norma Jean. Men vem vet, vid nästa upplaga kanske det kommer?

Och som förra gången, bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Promise Divine [**]
Herbrightskies [***]
Centurion [***]
Early to Bed [*]
Smackdown [****]
The Seventh Cross [***]
Misconduct [*]
Jeniferever [****]
Purified in Blood [*****]
Treasurefest [****]

(Alla bilder är som förra gången tagna på Treasurefest av somecamerunning.net)

Andra bloggar om: konsert, emo, hardcore, metal

My Guitar Will Be The Death Of You

Här sitter jag. Febrig och jävlig, inget bra på TV heller. Som tur var finns You Tube. Jag såg The Chariot i höstas, ett band som till och med kan utmana Converge i ångest och kaos, inte minst live, och det är hög tid att det bandet får lite uppmärksamhet även här.

Så, mina damer och herrar, jag ger er The Chariot. Det är såhär hardcore ska framföras:

Funeral For A Friends studio diary #2

Te, typiskt britter...

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, emo, rock, musik

E som i Every Time I Die

Hot damn! Varje gång jag lyssnar på Every Time I Die börjar det rycka i hela kroppen. Av någon anledning vill man inte sitta still, utan man vill slänga sig i moshen och röja allt vad man kan. Framförallt när man lyssnar på deras senaste alster 'Gutter Phenomenon' som känns väldigt rock n' roll. Hardcore med en feeling av svettig rock n' roll.

Om senaste skivan känns rock n' roll var de tidigare skivorna betydligt tyngre. Det var mer metalinfluenser i de tidgare albumen (tänker mest på 'The Burial Plot Bidding War' och 'Last Night In Town'). Inte för att 'Gutter Phenomenon' är en dålig skiva, men ETID låter bättre på t.ex. 'Hot Damn!' (min personliga favorit). Den låter förbannad och aggressiviteten får ens blod att pumpa runt i 190 km/h. Låtar som 'Romeo a Go Go', 'Floater' och 'Ebolarama' väcker ens lust att göra utlopp för alla de känslor man begravt djupt inom sig. Hot Damn, säger jag bara.

Every Time I Die är ett av få riktigt bra band på E och är ljuvlig hardcore. Har du aldrig tidigare lyssnat på Every Time I Die, så har du din räddning här!


Andra bloggar om: Every Time I Die, hardcore, emo, punk, musik, bandtips

Funeral For A Friends studio diary #1

Funeral for a Friends videoblogg från inspelningen av tredje albumet. Del ett publicerades 23 November på deras myspace, men jag var lite sen att publicera dem här. Bättre sent än aldrig. Här har ni första videobloggen.

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, musik, emo, skivinspelning, hardcore, videodagbok

Circa Survive - Act Appalled

Andra bloggar om: Circa Survive, emo, musik, punk, hardcore, youtube

Saosin

Jag hade absolut inga förväntningar på Saosin debutskiv som släpptes för några månader sen. Då Anthony Green lämnade bandet kort efter deras första ep (Translating The Name 2003), kände jag att bandets viktigaste grundsten försvann. Utan honom skulle Saosin inte vara Saosin. Efter några mediokra eps med nya sångare Cove Reber kunde jag bekräfta det som jag hade befarat, de klarar sig inte utan Anthony (som lämnade för att fortsätta i fantastiska Circa Survive).

Trots detta har Saosin gjort stor succé bland emokidsen världen runt och nu har de också fått släppa sitt första album. Som sagt hade jag inga förväntningar på debuten, för att jag var övertygad om att det var omöjligt att överträffa deras fantastiska 'Translating the name'. Särskilt när Anthony inte längre var en del av bandet, men till min stora glädje tyckte jag att debutskivan var riktigt bra. Så bra att den till och med kommer att ta en plats i min top 10 lista över årets bästa album. Cove har verkligen vuxit i Saosin och kan med beröm axla Anthonys ljuva stämma. Fantastiskt.




Andra bloggar om: Saosin, Circa Survive, musik, punk, rock, emo, hardcore

Treasurefest: Fredagen

(The Romance)

Den gånga helgen, 1 & 2 December, upptogs i stora delar av årets andra hardcore dominerade festival i Örebro, Treasure Fest. Med 250+ besökare, egen vegancatering och 15 delaktiga band är blev denna tillställning en av det bättre jag varit på.

Festivalen drabbades dessvärre av en del avhopp, en del så sent som dagen innan den började, och mer eller mindre panikartade bokningar följde. En av dessa var Misconduct, ett punkband från Sveriges rövhål, Värmland, som gärna titulerar sig hardcore. Dessa tre unga män var tveklöst det sämsta och mest oinspirerade bandet under festivalen. För att spinna vidare på denna överraskande negativa inlening (lika bra att få det överstökat) var emobandet The View Between en värdig tvåa när det gäller festivalens bottennapp, med låtar som låter i stort sett likadant utan intressanta bryt förvånar jag mig över att dom fått släppa sin debut på Royal Empire Records.

Men mer dåliga överraskningar än så blev det faktiskt inte, jag missade iofersig Dead Until Rising (festivalens första band) ett deathmetalband med vissa metalcore influenser från Dalarna, men dom var i alla fall trevliga människor så vi kanske kan lämna det där. Istället kom jag dit just när The Romance börjat spela, utan att påstå att jag var vidare bekant med bandet kan jag säga att jag i alla fall lyssnade igenom deras låtar på Myspace, och som första bandet jag såg blev det tillika den första positiva överraskningen. Dom höll sig tämligen aktiva på scenen och hade riktigt bra låtmaterial med sig, i mina ögon ett band som verkligen förtjänar i alla fall ett EP släpp på flertalet av Sveriges mindre och emoinriktade bolag.

(Adept)

Efter det klev ett av Sveriges mest uppskattade emoband upp, Adept, som utgörs av 5 väldigt kapabla pojkar från Trosa. Deras emotionella hardcore, i stil med andra svenska band såsom Chemical Vocation och Intohimo, hade lockat till sig ett helt stall emokids utrustade med Adept's bandtröjor, och utses härmed till festivalens bästa emoband.

Efter följde tidigare nämnda The View Between och därefter en annan höjdpunkt på festivalen: Södra Englands Centurion. Brutal metalcore, ungefär som Killing The Dream och I Killed The Prom Queen med lite döds i mixen, med en överraskande charmig sångare som inte kunde hjälpa att gå omkring med ett stort leende på läpparna mellan låtarna. Något annat som överraskade var att Anderas Jacobsen (från Nasum och Coldworker) sågade dom i lokaltidningen Nerikes Allehanda i en uppföljande artikel.

(Centurion)

Ghetto beatdown från Tysklands Embraced By Hatred var näst sista bandet under fredagen, och kan närmast beskrivas som Tysklands svar på band som Shattered Realm och Knuckledust, enkel mosh med trallvänliga refränger och inte alls något som jag uppskattar. Något däremot större delen av publiken verkade vara heltända på och lockade till sig både väderkvarnar och rundsparkar, vilket nog är ganska förståerligt då dom faktiskt är rätt bra på det dom gör.

(Path Of No Return)

Så till sist, Örebros stoltheter: Path Of No Return. Jag såg dom som förband till The Chariot i höstas som även var första spelningen med nya sångaren Patrik Jakobsson. Det var förvisso en riktigt bra spelning, även om Patrik inte var alltför scenvan. Men nu efter bland annat Close Up Made Us Do It turnén kunde man se att Patrik blivit varm i kläderna som ägde scenen totalt under de första låtarna. Som slut på dagen ropades Path ur igen av en ivrig publik som med besked gav utlopp för all kvarvarande energi under extranummrets enda låt, klassikern I Will Rip Your Life Apart.




Bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Dead Until Rising [N/A]
The Romance [***]
Adept [****]
The View Between [**]
Centurion [****]
Embraced By Hatred [**]
Path Of No Return [****]


Kommer snart: "Treasurefest: Lördagen".

Funeral Diner - My Fist Smells Like Graveyards

Andra bloggar om: Funeral Diner, emo, screamo, hardcore, musik

D som i Das Oath

Det finns en hel hop av bra band på D, men senaste veckorna har ett (för mig) nytt band snurrat i cdspelaren. Das Oath kom till min kännedom via emomusic.se, där en drös av människor öste superlativer över detta band. Jag förstår nu varför. För mig är det ofattbart att jag kunnat missa Das Oath, när jag hittar band som The Locust, Swing Kids och The Blood Brothers i min skivsamling. Särskilt när alla banden finns representerade på beryktade '31G Records'.

Är du en sucker för ADHD- skadad hardcore, så är Das Oath något för dig (liksom de andra banden i inlägget).


Andra bloggar om: Das Oath, The Locust, The Blood Brothers, Swing Kids, 31G, musik, emo, hardcore

Alexisonfire & Cancer Bats

(Live; 2006/11/29, Stengade 30, Köpenhamn)

Andra bloggar om: Alexisonfire, Cancer Bats, konsert, musik, emo, hardcore, Stengade 30, Köpenhamn, Danmark