2006 innehöll dessvärre inte många riktigt stora släpp. Det gjorde däremot 2005, då Thrice, Silverstein, The Bled, Bane, Blacklisted, Evergreen Terrace, Modern Life Is War, Norma Jean, Strike Anywhere, With Honor med flera släppe nytt.
Trots det skulle jag absolut inte märka 2006 som något fiasko, trots att det för mig inte innehöll lika många efterlängtade skivor, för det blev trots allt en riktigt stark topp 10 lista som får sätta punkt för 2006. Varsågoda:
1. Have Heart – The Things We Carry.
Med bara en EP i ryggen har Have Heart blivit ett av flaggskeppen bland dagens oldschoolinfluerade hardcoreband, likväl som bland straigt edge hardcore band. Med deras debut lyckas dom till och med slå genrekollegorna Terror och Blacklisted på fingrarna. Kanske skulle det vara för mycket att säga att dom tar tillbaks sloganen ”Positive hardcore, positive youth” men i många avseenden känns det så. Dom hävdar sig inte, dom spelar inte på hat, utan på sunt förnuft och ärlighet. Låtar som ”Armed with a mind” spelar detta alldeles förträffligt. Deras tolkning av oldschool är intressant även den, fortfarande är det ganska enkla och raka ackordföljder, men dom lyckas göra det väldigt intressant med dämpade riff, raka riff blandat med utringda ackord och bra trumkomp. Dynamiskt, kraftfullt och ärligt. En av de mest självklara skivorna på denna lista.
2. Underoath – Define The Great Line.
Kristen metalcore har verkligen blommat ut under dom senaste åren, mycket tack vare band som Norma Jean, The Chariot och just Underoath. Det som särställer Underoath från de tidigare nämna banden är deras bredd. Inte minst har dom en trummis som sjunger rensång bättre än de flesta, men även en sångare som jag verkligen imponeras av. Han har en väldig bredd i sitt skrik, som hela tiden vänder mellan högt och lågt om vartannat. Musiken är ofta dels byggd likt Saosin och Alexisonfire, raka riff med gitarrslingor i bakgrunden, och dels med regelrätta metalcore riff med snygga takter och beatdownliknande partier och varierade trumkomp. Mycket emotionellt, intressant, varierat och skickligt.
3. Alexisonfire - Crisis.
Jag skulle nog betrakta mig själv en lögnare om jag påstod att Alexisonfire utvecklats markant sedan förra skivan. Dom låter i det stora hela som dom alltid gjort. Distade skrik växlat med rensång, ganska raka åttondelsriff med i det närmaste konstanta gitarrslingor i bakgrunden. Men bra som fan låter det, riktigt bra, och kan sannerligen betraktas som ledande i dagens emocore genre. Jag vågar till och med säga att Crisis är deras bästa album såhär långt.
4. Converge – No Heroes.
Converge är verkligen hardcorehjältar väl värda namnet. Ända sedan tidiga releaser som ”Halo in a Haystack” och förra fullängdaren ”You Fale Me” har dom kommit med ny mat till bordet. Alltid intressant, alltid kaos, alltid ångest, alltid bra. No Heroes är sannerligen inget undantag. Som musiker står man och dreglar helt oförståendes över hur man kan skapa den här musiken och hur fan man spelar den live? Snabba ackordändringar, nya rytmer, byten på byten och udda ackord. Inte minst strukturer som inte liknar nått, men som till slut knyts ihop och blir så jävla bra. Inte ens band som The Chariot kommer längre ifrån den annars så vanliga vers-refräng sättet att bygga upp låtar. I det stora hela är skivan ett enda stort svart moln av ångestladdad kaos, med några för Converge typiska ”pauser” såsom det vi hittar i ” Weight Of The World”, eller den välbehövliga rasten som den lite lugnare ” Grim Heart / Black Rose” erbjuder. Man kan inte annat än med en applåd konstatera att Converge lyckats igen.
5. The Hope Conspiracy – Death Knows Your Name.
Jag var säkerligen inte den enda som blev väldigt nöjd över bandets beslut att inte avse Hope Conspiracy ett avslutat kapitel, utan tvärt om vända tillbaks till studion för en uppföljare till deras suveräna Endnote. Deras teaser EP ”Hang Your Cross” gjorde inte min längtan efter fullängdaren mindre, och när jag väl har den i mina händer och nås av tonerna från första spåret ”They Know Not” blir det väldigt svårt att inte bli totalt lyrisk över det feta slag i ansiktet man får efter de inledande ackorden och manglet tar vid. Det utgör det perfekta exemplet på aggressiv hardcore när det är som allra bäst. Tempot förblir både högt och brutalt genom skivans runt 30 spelminuter, och ger inte plats för många långsamma delar. Musik uppbyggd på detta sätt, med aggressiva nötande gitarrer, ibland med uppbackning med oktaver och något enstaka melodiskt soloriff och få egentliga takter kan ibland bli något trist i längden, dock inte i det här fallet. Hope Conspiracy gör det med en sådan säkerhet att jag inte lessnar.
6. None More Black – This Is Satire.
NMBs debut ”File Under Black” är och förblir en av mina absoluta favoriter. Den svävar nånstans emellan punk och hardcore, den är snabb, melodisk och över huvudtaget väldigt intressant. Uppföljaren blev en EP under namnet ”Loud About Loathing” och gick väldigt fint i sin föregångares spår. När det nu blev dags för deras andra fulländare var jag väldigt förväntansfull, snopet nog gick mina tankar efter att ha lyssnar genom den för första gången något i stil med ”vafan?”. Emellertid, och som tur var, har skivan sedan dess kommit att bli en favorit även den, trots att den helt saknar hastigheten och energin som ”File Under Black” hade. Istället är det rockig punk som möter öronen, med den alltid skrikande fd. Kid Dynamite sångaren Jay Shevchuk, dock fortfarande lika intressant att lyssna på som alltid, och det imponerar faktiskt hur breda dom här snubbarna är i sitt musikskapande. Melodisk rockig punk när det är som bäst!
7. Misery Signals – Mirrors.
Rent instrumentalt är detta en ren fröjd att lyssna på, och liktväl en av årets absolut bästa metalcore alster. Konceptet är ganska enkelt: Rytmgitarren spelar lätta breakdownliknande dämpade takter, varierat med vanliga åttondelar, medan andra gitarren spelar väldigt distinktiva melodiska riff. Resultatet blir gungigt och hårt, samtidigt som det tack vare leadriffen får en känslomässig och melodiös touch. Den stora svagheten när man väl börjar analysera är sången. Till en början lär den attrahera dom flesta, hård och brutal. Men snart inser man att den låter exakt likadant genom hela skivan. Samma tonläge, den går varken upp eller ner, utan förblir på samma nivå. Där blir det väldigt tydligt att deras nya sångare faktiskt är en rookie utan någon direkt erfarenhet i ryggen. Konstigt med tanke på att dom med sina framgångar borde kunnat ha blivit erbjudna något bättre. Detta hade varit en 5:a med en sångare likt Underoath’s som jag anser vara bland de bästa inom hardcorescenen. Nu når den inte riktigt dit.
8. Boy Sets Fire - The Misery Index: Notes From The Plague Years.
Det här blev, tyvärr, Boysetsfire’s sista skiva, men som bekant ska man sluta på topp och det är precis vad Boysetsfire gjorde. The Misery Index blev utan tvivel deras bredaste och mest välproducerade skiva. Vi återfinner det klassiska soundet från skivor som After The Eulogy, där sången varierar mellan ren och skrik, med tungpunkt på det först nämnda, överöst med melodier men samtidigt med tyngd bakom, men vi erbjuds även helt nya vinklar i framförallt pop-punkiga ”Deja Coup” och vad som för mig blivit skivans höjdpunkt ”So Long...And Thanks For The Crutches”, som erbjuder snabb och melodiös hardcore med inget mindre än trumpeter. Liktväl, och det tror jag ingen tvivlade på, blev även detta en skiva som textmässigt helt och fullt vilar på politik. Det jag alltid träffas av i den aspekten är den melankoli dom alltid lyckas med, dom sjunger mycket om mänsklig missär och får verkligen lyssnaren att känna hur jävla illa det är, inte genom aggressiv ilska som många andra band, utan just mer emotionellt. Fortfarande håller jag ”After the Eulogy” som mitt favoritalbum, men The Misery Index kommer väldigt nära efter.
9. Saosin – Saosin.
Efter ett antal år med bara EP släpp kom en LP till slut. Tyvärr utan sångaren Anthony Green. Lyckligtvis hittade dom en ersättare i Cove Reber som äger en helt fantastisk sångröst. Detta i kombination med väldigt vackert skrivna gitarrplock och harmonier och ganska intressanta takter gör detta till en värdig fullängdsdebut, men vem hade trott något annat? Intressant nog är det detta koncept som faktiskt sätter ner betyget på albumet. Efter ett tag blir det lite monotont att bara köra samma sak om och om igen, nog för att det är bra emolåtar, men i alla fall. Det jag saknar framförallt är tyngden från ”Translating The Name” EP:n, med hårda riff och skrik. Om vi hade återfunnit några låtar av den kapaciteten hade detta varit ett fulländat släpp. Nu är det bara ”nästan”.
10. Verse – From Anger and Rage.
Verse har grävt ner sina rötter, likt listans etta Have Heart, i främst traditionell hardcore dock med några andra aspekter för att ge konceptet lite mer karaktär. Snabb och rytmiskt med ett argt finger ständigt pekande mot samhällets orättvisor. Det är arga, ganska simpla men ack så sanna ord som passionerat spottas ut av sångaren Sean Murphy, vars röst är en av de första element i musiken som greppade tag om mig när jag först hörde Verse. Sen deras album Rebuild har inte så värst mycket hänt, på gott och ont kanske, men jag tror få klagar när skivan väl sätts i stereon och Murphy skriker ut ” I Can't Accept What's Been Done. I’ve questioned the motives of all things under the sun!”. Kort och gott väldigt passionerad traditionell hardcore med gott om breaks och variationer för att hindra att det blir repetitivt.
Runner-ups:
Dead Hearts - Bitter Verses
Passion - The Fierce Urgency of Now
The Blood Brothers - Young Machetes
Andra bloggar om: Årets skivor, top 10, musik, emo, hardcore, rock, punk
Douglasville i USA's dammiga söder gav liv till en av de mest dramatiska och kaotiska banden som plöjts upp ur åkern vi benämner metalcore. Norma Jean, som för övrigt var Marilyn Monroe's flicknamn, bildades under det något mindre smickrade namnet Luti-Kriss runt det nya millennieskiftet. Första skivan under det nya namnet kom 2003, "Bless The Martyr And Kiss The Child", och är tillika en av de hardcore album jag uppskattar mest.
