En musikalisk resa genom Skåneland!

Genom åren har natursköna Skåne bjudit på ett och annat vackert på musikhimeln. Jag tänker främst på Children of Fall som under många år var Skånes bästa hardcore band. Andra band att notera är också punkrockarna i The Negatives och metalbandet Soilwork.

Nu är frågan hur scenen står sig idag, just nu!? Man skulle kunna tro att det råder en brist på extraordinära punk och hardcore band här nere i Skåne, men det är inte helt sant. Saken är den att scenen inte är så stor och kan uppfattas som en smula intern. Den lever sitt egna lilla liv i skuggan och där trivs den. Det är i alla fall så som jag uppfattat den.

Om vi börjar i staden där jag har mitt hem, Malmö, så hittar vi en hel del potential. Förutom det vanliga trista finner man allt från street/oi punk till post hardcore/punk (som under 2000- talet blivit så populärt). Framförallt är det punken jag förknippar med Malmö. "Malmö Skins and Punx" är ett begrepp man mer och mer för höra talas om på gatan och hela tiden bildas det nya band. Personligen är jag inte särskilt förälskad i malmös punkscen, men den bjuder på en och en annan brinnande käftsmäll. En kär vän spöar skiten ur folk med sin aggressiva stämma i Conshitas. Ett av de finare punk banden här i Malmö. Tillsammans med en drös andra band i samma genre utgör de en stor del av malmös punk och hardcorescen.

Två band med potetial är Far Above och Resistance is Fragile. Det förstnämnda bandet, Far Above, är skånes bidrag till den allt växande post hardcore/"emo"scenen som vi ser blomma ut i Sverige efter att den skördat stora framgångar i världen. Än har det inte kommit något material från gossarna i Far Above, men enligt diverse rykten skall de vara mycket duktiga på scen. Bildbevis på detta hittar ni på deras myspace. I mina öron låter det mycket lovande. Gossarna i Resistance is Fragile manglar på i sann hardcoreanda och det kommer säkerligen innebära att vi kommer få höra betydligt från det här bandet.

Enemy Allliance kunde mycket väl varit Malmös bästa band, men den största guldklimpen i Malmö är ändå Sista Sekunden. Snabb och intensiv hardcorepunk på svenska som sliter dig i stycken. I mina öron är Sista Sekunden utan tvekan Malmös just nu bästa band. I maj kan vi förvänta oss att bli rejält tilltufsade då de släpper sitt andra album. Dessutom längtar jag tills att få uppleva Sista Sekunden på scen.

Nästa stop, Lund.

I Lund hittar vi en något större och betydlig mer organiserad hardcorerörelse. Hemgården HC är ett gäng ungdomar som spelar i diverse band och sätter upp spelningar på ungdomshuset i studentstaden. Bland banden kring denna "sekt" märks främst The Cutting Edge, Castaway och mina personliga favoriter Atlas Losing Grip. Förutom att de bjuder oss på fin hardcore med sina band, erbjuder de också flertalet spelningar med band från hela världen. Hemgården HC är den ledande kraften på den skånska hardcorescenen och det skall de vara stolta över.

För att hitta skånes kanske hetaste band måste vi dock besöka en helt annan stad. För vi hittar det varken i Malmö eller Lund, utan det är i Helsingborg som vi hittar Hearts Alive. Med ösiga metalriff och hc-mangel går Hearts Alive en spännande framtid till mötes. Förutom Hearts Alive hittar vi i Helsingborg ett band som skulle kunnat ta över tronen om de fortfarande varit aktiva. Miss Mofet med sina screamo-vibbar gjorde mig enormt knäsvag och jag hade verkligen velat ha mer av detta band.

Slut.

Detta var en kort inblick i den lokala punk och hardcorescenen som finns här runt Malmötrakten och vad drar vi för slutsats av det här? Skåne har aboslut en punk och hardcorescen som ser lovande ut och jag ser framemot att får höra ännu fler band från det sköntalande landskapet i syd.

Band från Malmö.
Resistance Is Fragile (hardcore)
The Mockingbirds (punk)
Sista Sekunden (punk/hardcore/rock)
Conshitas (punk/rock/punk)
Fy Fan! (punk/hardcore)
Skitkids (punk/hardcore/thrash)
Far Above (alternative/rock/hardcore)
Enemy Alliance (punk/hardcore)
The Kalashnikov Orchestra (punk)

Band från Lund.
Castaway (hardcore/punk)
The Cutting Edge (hardcore)
Atlas Losing Grip (punk/hardcore/rock)
Splitscreen (punk/hardcore/rock)
Summerdyingfast (screamo/emo/hardcore)

Band från Helsingborg.
Hearts Alive (hardcore/metal)
Miss Mofet (hardcore/grindcore/screamo)
The Cremators (psychobilly/punk)

Andra bloggar om: Skåne, Malmö, musik, hardcore, punk, emo, rock, metal

Veckans Myspace: The Ghost of a Thousand

För den som gillar melodisk och punkig hardcore i stil med The Gallows och Modern Life is War är The Ghost of a Thousand en pokerhand med 4 ess. Likt sina bröder i The Gallows är dessa fem själar även dom från England, och påminner oss än en gång till att bra hardcore kan komma från det forna imperiet och inte bara från de 50 staterna i väster.

The Ghost of a Thousand @ Myspace

Se upp, bloggen byter namn...

Både jag och Simon kände att de var dags att skicka bloggen på lite spabehandlning. Det första vi gjorde var att fräscha upp det lagom ofyndiga och ironiska namnet "emo-bloggen" till det något mer pretentiösa och tuffare "Quite Handy With The Tongue Sword". Till en början har vi bara ändrat titeln på bloggen, men med tiden kommer vi även byta ut domännamnet. Mer information om det kommer senare. Vi jobbar även på att göra layouten på bloggen lite mer attraktiv. Kom gärna med egna förslag och idéer.

Förutom uppfräschningen har vi även startat en myspacesida för bloggen. Allt för att fler folk skall få upp ögonen för vår älskade blogg. Även myspacesidan är under uppbyggnad och ser för tillfället inte mycket ut för världen, men vi jobbar på det. Gå gärna in och lägg till oss om ni själva har ett konto på myspace och glöm inte berätta för era vänner om oss!

Quite Handy With The Tongue Sword @ Myspace

Lite nattligt skoj för en bakfull själ

Myspace bjuder dig på en fantastisk resa.

Att besöka myspace är som en underbar resa till den stora musikhimlen. Vad man än har för mål kommer man garanterat stöta på så mycket mer än vad man hade förväntat sig. För vägarna som öppnas upp för dig är oändliga. Jag kan tillbringa flera timmar med att klicka mig runt bland olika band och skivbolag. Under min vistelse får jag inte bara de senaste nyheterna utan jag upptäcker nya band och jag får lyssna på mängder av ny musik. Att bege sig ut på en sådan musikaliskresa i myspace resulterar alltid i en triumf.

Det var precis en sådan resa som jag gjorde igår och nu tänkte jag låta er ta del av det jag fann.

Mitt mål var The Casting Out. Nathan Grays nya projekt efter Boysetsfire. Sedan tidigare visste jag att bandet arbetade med sin första ep och jag ville få reda på om de gjort några framsteg. Till min stora glädje fann jag att de gjort färdigt sitt första alster och lagt ut det på sin sida. Mitt första intryck av musiken var mer än positivt. Som vanligt berör Nathan med sin fantastiska röst och musiken är väldigt medryckande. Tillägas skall att The Casting Out är inte alls samma grej som Boysetsfire (om någon fått för sig det). Utan det här är lättlyssnad och medryckande poprock av den finare skolan. Framtiden bådar gott för Nathan och The Casting Out.

Via The Casting Out hamnade jag sedan hos ett band som är en del av Boysetsfires sista europatunré. Dear Tonight är ett hardcore/punkband från Brooklyn, New York, som under maj månad kommer befinna sig i Europa tillsammans med Boysetsfire. Att jag inte upptäckt detta band tidigare är en smula ofattbart. De är sjuktbra och att de influerats av band som Mohinder och Jawbreaker hörs tydligt på deras ep "These Are Wires", 2005. Ta bara och lyssna på deras låt "Swearing's A Sin". I sommar kommer dessutom deras första fullängdare och det kommer sannolikt bli en av årets höjdare. Missa absolut inte Dear Tonight!

Det var sedan via Dear Tonights skivbolag, Red Leader Records, som jag kom in på nästa band i min resa. Även dessa är från Brooklyn, New York och har låtit sig inspireras av den första Die Hard filmen. Nakatomi Plaza, ett typiskt DIY- punkband som gått sin egen väg sedan starten 1998. Ett band som bjuder sina lyssnare på finfin punkrock och de har dessutom tydliga inslag av mysig post-rock som gör helheten ännu finare. Jag njuter av att lyssna på Nakatomi Plaza och det gör John McClane också.

Efter Nakatomi Plaza nådde resan sitt slut. Den hade inte behövt sluta där. Resan hade kunnat fortsätta via Read Leader Records då där fanns många intressanta band, men jag kände mig mer än nöjd. Resan gav mig inte bara ett glädjerus över The Casting Outs första ep, utan den gav också två helt nya band. Två band som kommer spelas flitigt den kommande tiden. Inte illa skjutet John McClane!

Andra bloggar om: Myspace, The Casting Out, Dear Tonight, Nakatomi Plaza, musik, punkrock, hardcore, rock

Och så lite festivalnyheter...

Sommaren närmar sig med stormsteg och jag tänkte väldigt kort granska Skandinaviens två största festivaler.

Programmet för Roskildefestivalen är nu spikat. En snabb flukt genom bandlistan och man kan konstantera att rent musikmässigt kommer det bli en skitfestival. Tråkig metal, stoner och pop i mängder. Svagt. Riktigt svagt. Och någon i England skrev att Roskilde hade förmodligen det bästa programmet i Europa. Vilken planet kommer du ifrån? Roskilde, ni har glömt oss punkare, hardcorenissar och emokids!

Tack och lov bjuds det på lite bra musik i alla fall, i form av Against Me och Strike Anywhere. Det är en tröst som heter duga. Danska The Psyke Project och The Downward Candidate får representera norden vad det gäller bra musik.

Även Hultsfredsfestivalen bjuder på tråkiga nyheter. Band som ställt in och en bandlista som i heller inte håller måttet (dock är den en smula bättre än Roskildefestivalens).

De som hade sett framemot att se Gorilla Buicuits på Hultsfredsfestivalen kommer att bli besvikna. De har nämligen ställt in sin spelning för att spela in en ny skiva istället. Kanske inget att gråta så mycket över då de säkerligen kommer tillbaka när den nya skivan är släppt, men hultan tappar ändå ett av sina starkaste namn denna sommaren.

Converge kommer däremot fortrande till Hultsfred.

Recension: From Autumn To Ashes - Holding A Wolf By The Ears (2007)

En gång i tiden bjöds vi på en lektion i hur misär och ångest kan bryta ner en människa. Det satte djupa spår i ens sköra hjärta och det är precis vad musik skall göra. Efter en längre tids väntan är de nu tillbaka, From Autumn To Ashes och med sig har de sitt fjärde album. Sist vi hörde från bandet bjöd de på något svaga "Abandon Your Friends" (2005). Frågan är om de kan ta oss tillbaka till den tid då de verkligen berörde oss?

Det är i ny skepnad som From Autumn To Ashes kryper ut ur studion. Francis Mark har lämnat skuggan och tagit plats längst fram i bandet. Han ersatte Benjamin Perri som inte längre ville vara en del av bandet. In kom även Jeff Gretz som tog platsen Francis Mark lämnat, det vill säga bakom trummorna. Med det skulle man kunna förvänta sig att det som är karakteristiskt för FATA tynar bort med den nya uppsättningen (och med den nya skivan). Tillvis del har det gjort det, men samtidigt inte. Låt mig förklara.

Det första som slår mig på nya skivan är hur Francis Mark kliver in rollen som frontman och bara härskar overkligt bra. Sen är inledningen på "Love It Or Leave It" något som får håren på mina armar att resa sig och det är den bästa låten på skivan tillsammans med "Deth Kult Social Club". Annars följer "Holding A Wolf By The Ears" samma spår som "Abandon Your Friends", mot en allt melodiösare metalcore.

Grejen med From Autumn To Ashes är att de efter varje skiva blivit allt mer strukturerade i sitt mangel. Det låter inte i stil med exempelvis Norma Jean och The Chariot som det gjorde i början. Too Bad You're Beautiful (2001) var kaotisk, intensiv och bröt stundtals ner i lugnare ångestfyllda tempon (till och med akustiskt). Till synes helt ostrukturerad svängde den mellan brutal aggressivitet och ångest. Det var en upplevelse, en resa genom mänskligt fördärv och ångest att lyssna på From Autumn To Ashes. Det gick som en röd tråd genom låtarna. Dessvärre har den känslan blivit allt svagare genom åren och på nya skivan hittar man inget som förenar låtarna med varandra (likaså med Abandon Your Friends).

Tendensen att gå över till mer melodiös metalcore likt As I Lay Dying kunde man höra redan på "The Fiction We Live" (2003). På "Abandon Your Friends" blev det ännu tydligare och nu på "Holding A Wolf By The Ears" är förvandligen fulländad. En förvandling jag inte går helt hand i hand med. Aggressiviteten och ångesten finns där fortfarande men det griper inte tag i en lika mycket. Det är inte en lika hård käftsmäll som förr och känslan av att åka på en enkelriktad autobahn rakt ner i avgrunden är inte lika stark längre.

För att återgå till frågan jag ställde i början av min recension, så blir svaret nej. Det blir inget topbetyg för "Holding A Wolf By The Ears", men den har sina höjdpunkter och gillar man metalcore är det en bra skiva. Jag kräver bara lite mer känsla.

http://www.myspace.com/fromautumntoashes

Andra bloggar om: From Autumn To Ashes, musik, metalcore, skivor, skivrecension, recension

I've had a rough night and I hate the fucking Eagles, man

Deathwish har inte mindre än två nya band att stoltsera med. Som vanligt, och som sig bör, är det snabbt och jävligt förbannad hardcore med metalinfluenser. Det första är Pulling Teeth från Baltimore som kommer med albumet "Vicious Skin" (2006, Chansaw Safety) i ryggen. Dom andra förmågorna är Trap Them från Washington med två tidigare album (Trash Art!), båda inspelade av Kurt Ballou som tidigare hjälp Converge.

Debuterna på Deathwish kommer under sommaren för Trap Them's del och någon gång under 2007 för Pulling Teeth.

Deathwish har tidigare signat legenderna 108 som även dom debuterar på Deathwish under årets lopp med fullängdaren "A New Beat From A Dead Heart".

Pulling Teeth @ Myspace
Trap Them @ Myspace
108 @ Myspace
Deathwish @ Myspace

Recension: Places to go - Places to go (2007)

Ett äventyr. Tänk dig att du sitter på ett tåg och tittar ut genom fönstret, du ser gårdar passera, människor och djur, massa skog och motorvägar. Det är så riktigt bra musik ska vara, en resa genom melodier och känslor, taktbyten, dynamik och energi. Det är inte alltför vanligt att band lyckas med det, frågan är om så många ens vill det. Många sitter säkert bekvämt i vers-refräng-vers-refräng mentaliteten, Places to go däremot står där brevid och kråmar sig, dom vill inte sätta sig ner där alls.

Places to go är ett emo/screamoband från Stockholm som nu släppt sin debut EP på Stabbing Knifes Records ute i den norrländska vildmarken. Deras styrka och det som imponerar på mig är att ett band på lite drygt ett år klarar av att knåpa ihop en debut av detta slag. Det är många olika takter och melodier som nyttjas till snabba screamodelar och långsammare melodiösa mellandelar, och dom gör det med en träffsäkerhet som skulle göra Wilhelm Tell lite röd om kinderna.

Om ni tänker grädden av Fransk screamo, melodierna av ett Circa Survive med lite mer jävlaranamma, energin som Fear Before the March of Flames uppmanar och lite The Number Twelve Looks Like You där på sidan så får ni kanske ingen bra bild av hur det här låter, men om ni tror att ni gillar det så kommer ni att gilla det. Jag gör det i alla fall, och skulle anse detta vara det intressantaste Svensk emo har att erbjuda just nu.

Tydligen ska dom vara grymma live också, vad vet jag, jag har inte sett dom. Men dom låter i alla fall som ett band som är sjukt bra live, och det är ju nått. Så i väntan på att dom vågar sig utanför Stockholm till staden där du bor så tycker jag att du kan låna ut dina öron till herrarna i Places to go via deras myspace.

Places to go @ Myspace
Stabbing Knives Records

Jag vill ha det dystert och mörkt!

Tänkte gå lite utanför ramarna för emo-bloggen idag. Inte allt för långt men en bit. Upptäckte att det fina radiorock/metal bandet Finger Eleven (forna husgudar i mitt tonårsrum) har släppt en ny skiva. "Them Vs. You Vs. Me" släpptes i mars detta året och är till stora delar en riktig besivkelse. Det låter tråkig radiorockpop med klatschiga refränger, framför allt nya singeln "Paralyzer". Inte alls så mörkt och dystert som jag minns det. Men okej, tendensen att låta poppigt fanns redan då de släppte sitt tredje album "Finger Eleven" 2003, som innehåll den svängiga hiten "Good Times". Dock var den bättre än vad den nya skivan är.

Skall man lyssna på Finger Eleven är det deras två första skivor man skall köpa ("Tip" och "Greyest of Blue Skies. De är betydligt mörkare och mer dyster metal. För er som inte har en aning om vem Finger Eleven är eller hur de låter så bjuder jag på två fina musikvideos från Youtube. Besök också deras myspace och hemsida för mer information.


"First Time" från "Greyest of Blue Skies".


"Quicksand" (live) från deras första skiva "Tip".

Those anarcho punks are coming to Roskildefestivalen this summer!

Äntligen!, som Gert Fylking så fint brukar uttrycka det (vid tillkännagivandet av Nobelpriset i littratur). Ett bra band är klart för årets upplaga av Roskildefestivalen. När jag nästan helt gett upp hoppet om Roskildefestivalen och börjat snegla mot Hultsfred till sommaren, så kom det! Folkpunksanarkisterna från Gainesville, Florida. De som menar att en Guinness gör dig stark och de som skrattar faran rakt i ansiktet. Jag talar förstås om Against me! Det värmde i hela kroppen när jag läste att de var spikade för årets festival. Festivalröj, kall öl, sol och Against Me!, kan det bli mycket bättre?



Andra bloggar om: Against Me!, Roskildefestivalen, punk, folkpunk, festival, musik, öl

Var tänker du befinna dig på söndag?

Veckans Myspace: Values Intact

Italiens Values Intact står i skyltfönstret den här gången, som med sin melodiösa oldschool hc visar att Italiens hc scen har enormt mycket att komma med. Förmodligen mer än vad många tror. För er som gillar Sinking Ships, Guns Up!, Modern Life Is War och/eller Shook Ones.

Values Intact @ Myspace

Treasurefest, The Second Edition: 11:e och 12:e Maj

En av Sveriges mest intressanta mini-festivaler kryper allt närmare. Förra året arrangerades Örebros Tresurefest för första gången, nu 6 månader senare är det redan dags för en uppföljare. Biljetterna går loss på prisvärda 300:-, boende ordnas för 50:- och Brightside Vegan Catering ordnar med käket. Klicka på affishen nedan för mer info.

Recension: The Chariot - The Fiancée (2007)

The Chariot är som en rabiat grävling, när den väl satt sina tänder i dina ben släpper den aldrig. Den fortsätter gnaga sig innåt mot ditt bara ben, likt Chariot slår dig om och om igen med sina dödliga rytmer. Likt grävlingen blir det aldrig tråkigt.

Om någon råkat missat det är Chariot Josh Scogin's skötebarn och bildades av den samme just efter att han lämnat Norma Jean efter bandets första skiva. Bandet har en fullängdare och en EP sedan tidigare i ryggen, och likt en förbannad 14 åring som hatar allt tar Chariot med dig på en resa genom maniska humörsvängningar och desperata skrik på vilken skiva du än väljer att lyssna på.

I den bemärkelsen har inte Chariot någon direkt utveckling, att gämföra med tidigare nämnda Norma Jean som verkligen skruvat på sitt ljud på varje ny skiva. Utan att veta hur formen av denna utveckling skulle kunna te sig, tycker jag att någon större utveckling är tämligen onödig. Det är svårt att hitta något annat band som gör det Chariot gör, och dom som försöker lyckas inte lika bra. Bakom den motiveringen är det skönt med en relativ konstant inom chaoscore som The Chariot.

I jämförelse med deras tidigare (mäster-) verk står sig deras nyaste produkt, The Fiancée, riktigt bra. Med bättre produktion än deras första fullängdare och fler udda företeelser än deras EP (Unsung) är detta deras starkaste. Som jag tidigare nämnt lever Chariot på taktbyten, brutalitet och kaos. Det är något svårt att dra paraleller med andra band för er som inte hört så mycket av Chariot, men tänk er tidiga Norma Jean, Fear Before the March of Flames och kanske i någon mån även Converge.

De kristna inslagen i musiken finns fortfarande där, och faktiskt, det gör musiken bättre. Annars har jag en tendens att störa mig på predikande, men när kyrkokörerna kommer in i "And Shot Each Other" tar det in en känsla som verkligen lyfter bandet. Andra höjdpunkter är "Then Came To Kill" med sitt intro och sedan mellanspelet med syntar och kvinnlig sång, eller den drivna och mer raka "The Deaf Policeman".

Helheten är grymt stark, många highs utan lows. Melodi genom brutalitet och kaos. Orginellt och spännande. Likt grävlingen som satte sina tänder i dina ben är The Chariot ute efter att döda dig.

5 av 5. Slut.