The Rise and Fall of Richmond

Det jag vet om Richmond får förmodligen plats på mitt vänstra pekfinger: det finns en flod där som heter James River, och det visste jag bara för att lokala hardcorepunkarna Avail släppt en skiva som heter ”Over The James”. Nu vet jag lite mer då jag fick för mig att dyka djupare i den lokala hardcore scenen.

Ni som har läst bloggen någorlunda frekvent har säkert märkt min läggning mot hardcore i stil med Modern Life Is War och Hope Conspiracy, och det verkar inte mycket sämre än att just den stilen flödar likt vin i ådrorna på Richmonds arga ungdomar.

Till att börja med har vi Permanent som själva beskriver sig med orden ”Outspoken but humble, and pissed off but rational” och står för melodisk hardcore som för tankarna till Ruiner (som för övrigt kommer till Sverige och Kafe 44 i September tillsammans med Sinking Ships).

Resonance är nästa band på tur, ett lite snabbare och argare Jawbreaker, typ, och det är det ju verkligen inget fel med.

Jag kan inte med gott samvete skriva om Richmond och Virginia utan att länka till Avail, så därför gör jag det nu. Svinbra molodisk punkig hardcore.

Ett annat gammalt favoritband är folkpunkarna The (Young) Pioneers, som torde ha varit en av Against Me! absolut största influenser och nämns till och med i en av deras texter (”I will play along to all my Young Pioneers records”). The (Young) Pioneers bestod för övrigt av bland annat några Born Against medlemmar.

Down To Nothing, på Revelation Records, kanske är något som ringar bekant? Om det inte låter bekant spelar dom gammal fin oldschool, just som man kan tro att ett Revelation band gör. Desamma gäller Count Me Out som dock gör det lite fortare.

En mindre välgömd hemlighet är Stike Anywhere som knappast torde behöva någon introduktion, dock sjunger sångaren även i betydligt mindre kända punkbandet Inquisition som är värda att spana in.

Det är ungefär nu kvaliteten på banden börjar dala, men den intresserade uppmanas detta till trots att fortsätta läsa.

Wasted Time är precis som man kan gissa sig till att döma av bandnamnet väldigt arg punkig hardcore i stil med Negative Approach och diverse annat argt tidigt 80-tal. Inte något direkt chockande kvalitetsmässigt, men det är ju också det som är vitsen.

Segue Cops är Bikini Kill i ett annat skal, sångerskan kan låta precis så förbannad som Kathleen Hanna i tidigare nämnda band och det kan rädda det mesta. Ett ungt demoband förvisso, men ni som gillar Riot Grrl grejen kan kanske låna sina öron.

Mission Statement och And Down Goes Frazier är två hardcore band som säkert är svinbra live och släpper alltför många 7:or och för få fullängdare.

Till sist kommer ett wildcard med punkrocknrolliga River City High i lite Social Distortion anda.

Pier Pressure - 1/7/07

Efter en stor succé med Metaltown de senaste åren satsade Ema Telstar, PK Musik och Kulturbolaget på stort detta året. Det skulle inte bara bli blytung metal, utan det skulle också bjudas på emo och punk i form av systerfestivalen Pier Pressure (som gick av staplen dagen efter Metaltown).

Med de stora dragplåstren My Chemical Romance och Avril Lavigne hoppades man på stor fjortisfest. Vilket man lyckades mycket fint med. För en succé var det nog allt. Den 1 juli intogs Frihamnen i Göteborg av så mycket hårfärg att man nog skulle kunna fylla ett helt badhus. Jag var också där och givetvis med en annan hårfärg än min ursprungliga. Det måste man om man går på en punk och emofestival som Pier Pressure.

Emo och punk skulle det vara, men var hade all emo tagit vägen. Jag läste och läste i bandlistan/spelschemat men kunde inte hitta ett enda riktigt emoband. Oavsett om min besvikelse över att man fortsätter misshandla denna lika älskade som hatade musikgenre, infann jag mig på Pier Pressure för att avnjuta lite god musik och öl. För även om jag inte fick se några riktigt fina emoband fick jag se en hel del annat vackert. Vad sägs om Blindside, Less Than Jake, CKY, Gogol Bordello och Sounds Like Violence.

Man hann inte ens in på området innan Blindside stod på scen och bjöd upp till dans som vanligt. Dock var jag inte på humör för dans, en lång tågresa hade gjort magen hungrig och Blindside fick lämna plats för några torra grillspett. Mätt i magen fortsatte festivalandet raka vägen in till ölområdet och där stannade jag och mitt resesällskap (min sockersöta flickvän) nästan hela dagen. För är det något som hör ihop så är det öl och musik. NOFX!

Från ölområdet tog vi till oss den musik som Pier Pressure bjöd oss på. Mycket var bra annat var mindre imponerande. Höjdpunkten för kvällen var för mig Less Than Jake. En spelning med mycket högt underhållningsvärde. Det var allt från dåliga skämt om tyska kvinnors håriga underliv till kaotisk circlepit runt ljudtornet. Dessutom bjöd Less Than Jake på en enda lång hitkavalkad. Tack och lov var det rutinerade punkare som visade var skåpet skulle stå och inte någon MTV- docka som Avril. CKY och Gogol Bordello bjöd också på mycket underhålling i sedvanlig anda, men jag är fortfarande helt övertygad om att hade det inte varit för Jackass skulle CKY inte haft den framgång de haft. För särskilt bra är de inte, men de är underhållande. Gogol Bordello är fortfarande ett av de bästa liveband man kan se live(på skiva är de inte alls lika roliga).

På den svenska fronten var det Sounds Like Violence som som blev herre på täppan med sin råa och desperata rock n' roll. Dock var jag ändå en smula besviken efter deras spelning. Jag hade hoppats på mer. Trettiofem minuter av desperat skränrock är alldeles för lite och jag saknade flera låtar ("The Pistol", varför spelade de inte "The Pistol"). Annars var det precis så desperat och underbart som jag hade hoppats på.

Vad det gäller övriga svenska band jag såg kan jag säga att Kid Down inte imponerar speciellt på mig, men att de är populära råder det inga tvivel om. Stämningen var mycket god under den korta stund jag var där. Årets stora miss var att jag genomled en hel konsert med Neverstore och på köpet missade Chemical Vocation som spelade samtidigt. Enligt spelschemat skulle dessa två band inte spela samtidigt. Här vill jag rikta kritik mot arrangörerna som kunde gått ut med bättre och tydligare information om ändringen. Jag hade faktiskt sett framemot att få se CV live. Tro det eller ej.

När My Chemical Romance gick upp på scen började en lyckad festivaldag av fin musik, god stämning och en öl för mycket närma sig sitt slut. En smula överförfriskad och lätt sluddrande lämnade jag och min betydligt nyktare flickvän Pier Pressure och My Chemical Romance bakom oss. På håll kunde man höra hur kidsen skrek och sjöng med i MCR emotionella refränger. Det var inte vackert, men som avslutning tar jag istället med mig uttalandet som kom från scen när Less Than Jake höll låda; -"theres like a hundredthousand dollars in haircuts here".

Andra bloggar om: Pier Pressure, Metaltown, konsert, festival, musik, emo, punk, metal, Göteborg, semester, karuseller

Music works in mysterious ways.

Alla mina vänner är på fest ikväll. Själv har jag stängt in mig på rummet. Deras sällskap lockar mig inte idag. Istället sitter jag här och tänker på hur inflytande musik kan vara för ens känslor. Musik har den fantastiska egenskap att beröra oss. Musik och känslor går hand i hand. En låttext kan gripa tag i en och förklara ens känslor som man själv inte kunnat lista ut vad de betyder.

Senaste tiden har för mig inneburit ett helvetiskt pendlande mellan glad och förvirrad. Ena stunden har allt varit frid och fröjd för att senare förvandlats till känslomässigt kaos inombords. Och att inte kunna sätta fingrarna på vad det är som är fel gör att allting blir mycket värre. Det var inte förräns jag fick upp öronen för två låtar som det stod klart för mig hur jag mådde och kände. De förklarade en långtids förvirring och frustration, på både gott och ont.

Accident Prone av Jawbreaker. Utifrån mitt perspektiv handlar det om att vara missnöjd med tillvaron, missnöjd med den man blivit och en skamkänsla över att såra de man älskar.

The Pistol av Sounds Like Violence. Texten fick mig att se mig själv med nya ögon. Fick mig förstå vad mina stundtals kalla känslor handlar om. Insikt.

Det jag förstår nu skrämmer mig mer än vad mina tidigare känslor gjorde. Det kan jag inte blunda för, även om det känns lättare nu när jag förstår. Jag vet att jag inte mår bra och i stället för att ta itu med mina monster flyr jag in i musiken, för det skänker mig tröst för stunden. Huruvida det är egentligen är tröstande vet jag inte. Det kanske rent av är mer tortyr att låta sig försvinna in i dunkla och ångestrelaterade musikstycken!? För vi väljer musik efter hur vi mår. Är du glad lyssnar du på musik som förstärker den känslan du har i kroppen. Samma borde hända om du mår dåligt. Kort och gott, den tröst du trodde du fick innebar egentligen bara en förstärkt ångest. Great. Music works in mysterious ways.

Förutom dessa två låtar jag tagit upp nu kan jag lägga till en rad andra låtar som berört mig på ett djupare plan. Det är ganska intressant faktiskt, för jag kan se en spännande blandskiva växa fram som speglar de senaste tre åren av mitt liv.

Ännu ett år närmar sig sitt slut

Det nya året närmar sig med stormsteg och det är med glädje jag ser tillbaka på året som gått. Ett år fyllt av många fina musikminnen i form av bra konserter, festivaler och skivor. Mitt starkaste konsertminne från året som gått kommer utan tvekan vara Alexisonfire spelningen i Köpenhamn. Med ett enda ord kan jag beskriva mina känslor under spelningen, eufori. En annan minnesvärda konsert (som kanske går utan för ramarna för emo-bloggen) är Ryan Adams spelning på KB i Malmö. Herr Ryan kommer alltid förbli en av mina största idoler. Andra konserter jag ser tillbaka med glädje på är The Blood Brothers, Blindside, Disco Ensemble och Meleeh.

Jag har fått en hel drös med nya band introducerade för mig och en del av dem har gått rakt in i mitt hjärta. Band som Have Heart, This is Hell och Das Oath har verkligen blåst mig av stolen med sin musik. Både stereon och datorn har gått på högvarv med all fantastisk musik som året bjudit på, vilket leder oss vidare in på alla skivor som släppts i år. Många band har bjudit på riktigt fina alster, några överraskningar och några besvikelser. Mer om årets skivor kommer att komma inom kort då vi här på emo-bloggen kommer presentera våra top 10 över årets bästa skivsläpp. Det har sannerligen inte varit lätt att göra över de tio bästa skivorna, när det släppts så många bra skivor.

Även om det varit ett bra musikår, innehöll det ett par besvikelser som satte djupa spår i ens emohjärta. Först den inställda spelningen med Thrice, Coheed And Cambria och Circa Survive. Och som inte det vore nog fick jag se ett av mina favorit band först ställa in sin spelning i Sverige, för att sedan meddela att de upphör som band. Jag talar förstås om Boysetsfire. Det tog tid att smälta. Men som sagt, det är med glädje som jag ser tillbaka på det musikår som varit. Det var över mina förväntningar.

För mig personligen har 2006 varit ett år fyllt av värme och kärlek, bortsett från några mindre breakdowns (ni som läst i min personliga blogg, förstår nog vad jag pratar om). Jag känner att jag funnit en plats i livet där jag trivs och kan utveckla mig själv som person. Det finns fortfarande saker och ting som kunde varit bättre, men jag kämpar. Och tur är det väl att det finns kärlek och musik som kan hjälpa mig att nå mina mål. Nu blickar jag framåt mot det nya året och hoppas på att det kan bli lika lyckat som året som gått, om inte bättre. Både vad det gäller musik som för mig personligen. Året rivstartar med Have Heart den andra januari i Malmö, så det lovar gott.

Andra bloggar om: 2006, årskrönika, musik, emo, hardcore, punk

Devotion and desire

Genomåren har jag byggt upp en stadig mur när det kommer till musik. Jag har den musiken jag tycker om och allt annat stänger jag ute. Jag är inte särskilt öppen när det kommer till annan musik. En gång i tiden kunde jag lyssna på det mesta, men nu har jag mer eller mindre blivit en musiknazist. Det är inte så att jag tycker illa om all musik, men det intresserar mig inte längre. Jag har hittat mitt fack och där trivs jag. Varför bry sig om allt annat?

När det kommer till min musiksmak handlar det främst om ett par olika stilar. Det är emo, det är hardcore och det är singer/songwriter inspirerad musik. En del punk slinker också in. Jag har mina band och jag har mina stilar, resten skiter jag som sagt i. Förutom när det kommer till att gnälla på hur dåligt det är. Det är jag bra på.

Jag bryr mig inte om folk tycker att musiken jag lyssnar på är dålig, för då kan jag ha den för mig själv. De kan gnälla hur mycket de vill, det påverkar inte mig. Kanske får det mig att tycka mer illa om deras musik.

Vad andra lyssnar på intresserar mig inte, om de inte delar samma stilar som jag. Därför är det väldigt sällan som någon kan tipsa mig om musik. Själv är jag väldigt givmild och delar gärna av mig med det jag lyssnar på. När det kommer till musik handlar det om mig och det jag lyssnar på. Det är min musikvärld.

Andra bloggar om: musik, musiksmak, emo, hardcore, singer/songwriter