I hurt myself to feel alive...

Funeral For A Friends studio diary #6

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, musik, emo, rock, hardcore, punk

Francis Mark och hans Biology

Som ett fan av From Autumn to Ashes, skäms jag lite över att helt ha missat New York-baserade Biology. Det är självaste Francis Mark som frontar i detta sköna rockband med tydliga popinfluenser. Något jag helt missat, men när jag tänker på det har jag nog för ett bra tag sen läst om att Fran hade ett projekt vid sidan om FATA. Även om det inte alls låter som FATA kan jag inte låta bli att ryckas med, för det svänger och jag har alltid tyckt att Fran har en mycket bra röst. Unik på något sätt. Biology är verkligen något jag vill rekommendera.

Andra bloggar om: Biology, From Autumn To Ashes, musik, emo, hardcore, rock, Francis Mark

Ännu ett år närmar sig sitt slut

Det nya året närmar sig med stormsteg och det är med glädje jag ser tillbaka på året som gått. Ett år fyllt av många fina musikminnen i form av bra konserter, festivaler och skivor. Mitt starkaste konsertminne från året som gått kommer utan tvekan vara Alexisonfire spelningen i Köpenhamn. Med ett enda ord kan jag beskriva mina känslor under spelningen, eufori. En annan minnesvärda konsert (som kanske går utan för ramarna för emo-bloggen) är Ryan Adams spelning på KB i Malmö. Herr Ryan kommer alltid förbli en av mina största idoler. Andra konserter jag ser tillbaka med glädje på är The Blood Brothers, Blindside, Disco Ensemble och Meleeh.

Jag har fått en hel drös med nya band introducerade för mig och en del av dem har gått rakt in i mitt hjärta. Band som Have Heart, This is Hell och Das Oath har verkligen blåst mig av stolen med sin musik. Både stereon och datorn har gått på högvarv med all fantastisk musik som året bjudit på, vilket leder oss vidare in på alla skivor som släppts i år. Många band har bjudit på riktigt fina alster, några överraskningar och några besvikelser. Mer om årets skivor kommer att komma inom kort då vi här på emo-bloggen kommer presentera våra top 10 över årets bästa skivsläpp. Det har sannerligen inte varit lätt att göra över de tio bästa skivorna, när det släppts så många bra skivor.

Även om det varit ett bra musikår, innehöll det ett par besvikelser som satte djupa spår i ens emohjärta. Först den inställda spelningen med Thrice, Coheed And Cambria och Circa Survive. Och som inte det vore nog fick jag se ett av mina favorit band först ställa in sin spelning i Sverige, för att sedan meddela att de upphör som band. Jag talar förstås om Boysetsfire. Det tog tid att smälta. Men som sagt, det är med glädje som jag ser tillbaka på det musikår som varit. Det var över mina förväntningar.

För mig personligen har 2006 varit ett år fyllt av värme och kärlek, bortsett från några mindre breakdowns (ni som läst i min personliga blogg, förstår nog vad jag pratar om). Jag känner att jag funnit en plats i livet där jag trivs och kan utveckla mig själv som person. Det finns fortfarande saker och ting som kunde varit bättre, men jag kämpar. Och tur är det väl att det finns kärlek och musik som kan hjälpa mig att nå mina mål. Nu blickar jag framåt mot det nya året och hoppas på att det kan bli lika lyckat som året som gått, om inte bättre. Både vad det gäller musik som för mig personligen. Året rivstartar med Have Heart den andra januari i Malmö, så det lovar gott.

Andra bloggar om: 2006, årskrönika, musik, emo, hardcore, punk

En sen julhälsning till er alla

Det har varit en stillsam period här på emo-bloggen den senaste tiden. Bloggandet har fått lämna plats åt både sjukdom och julen, men nu är vi tillbaka med nya krafter. Det nya året kommer bjuda på mycket fina saker här på emo-bloggen, det kan vi lova er. Vi här på emo-bloggen hoppas också att alla haft en riktigt trevlig jul och önskar er alla ett gott nytt år.

Frågestund med Funeral For A Friend

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, emo, rock, hardcore, musik

F som i From Autumn To Ashes

Enda sen albumet 'Too Bad You're Beautiful' spelades första gången har jag varit förälskad i detta band. Resan som From Autumn To Ashes tar med en på är bortom denna värld. En resa som tar en genom avgrunden av mänsklig misär. FATA gör det så berättande på sitt första album, att man verkligen kan känna hur hemskt det måste vara att tappa kontrollen över sitt liv. Och när sista raderna ur "Mercury Rising" skreks ur högtalarna var jag helt stum av alla känslor som väckts. En skiva har nog aldrig gripit tag i mig som denna. Kanske var det också mitt tillstånd då som gjorde att jag tog skivan (och From Autumn To Ashes) till mitt hjärta.

Upptäckte att bandet lagt ut några nya låtar på sin myspace och det lät mycket bra, som man förväntar sig att FATA skall låta. Det följer samma spår som 'The Fiction We Live' och 'Abandon Your Friends'. Dock hade jag hellre önskat mig ett nytt mästerverk, ett nytt 'Too Bad You're Beautiful' album, för även om jag tycker väldigt bra om FATA's senare skivor också, når de inte upp till samma nivå som på sitt första album. Det är ett mästerverk med stjärnglans.


Andra bloggar om: From Autumn To Ashes, emo, hardcore, metal, musik

Funeral For A Friends studio diary #5

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, musik, emo, rock, hardcore

If Florida Takes Us We're Taking Everyone Down With Us.

(Against Me!)

Badstränder, valfusk, krokodiler, exilkubaner och Georges brorsa. Det är Florida det. Men det finns mer än så om man börjar skrapa på ytan, i den liknelsen är Florida inget mindre än en veritabel trisslott.

Gainesville är nog den första staden i Florida som jag själv musikmässigt kom i kontakt med, främst i och med Hot Water Music's emotionella post-hardcore, men även tack vare Less Than Jake's glada skapunk, och senare en av mina favoriter, folkpunkbandet Against Me! som iofersig inte växte upp där men som snabbt flyttade dit.

Underoath torde vara ett annat Floridaband som fler läsare med mig håller varmt om hjärtat, ett band vars fans förövrigt startat en rörelse att utropa den 7:e Juli 2007 som officiell Underoath dag, då det digitalt kan representeras som 07072007, eller 777, eller xJESUSCORE 777x för de födda likt mig med dålig humor. Nåväl, tillbaks till ämnet.

(Poison The Well)

Poison The Well är i skrivande stund i min före detta hemstad Umeå och spelar in sitt kommande alster i inget mindre än studio Tonteknik, samma studio som Refused spelade in sin sista (och bästa?) skiva, The Shape Of Punk To Come. Refused spelade för övrigt sin sista spelning i staten Georgia, som ligger granne med Florida. Och på tal om hardcore, Casey Jones och Evergreen Terrace är Floridianer också.

Lite mer kaotisk Screamo och Emoviolence finns även det representerat i "The Sunshine State". Florida har fostrat band som Cowboys Became Folk Heroes, Combatwoundedveteran, I Have Dreams, Palatka, I Hate Myself och Kite Flying Society men även mer klassiska emoband såsom Keepsake.

Jag personligen kan inte utropa mig ett fan till varken Dashboard Confessional, Further Seems Forever eller Yellowcard, men som ni vid det här laget redan listat ut kommer även dom från Florida. Nu när jag är inne på lite mer populära vatten sett till försäljningssiffror kan jag passa på att nämna N Sync, jepp, dom är från Florida dom också.

(This Bike Is A Pipe Bomb)

Det första skivbolaget jag tänkte på när jag skulle sätta mig ner och skriva det här var Plan it X som släppt band som Against Me!, Defiance Ohio, Operation: Cliff Clavin och This Bike Is A Pipe Bomb. Värt att kolla in om man gillar folkpunk och punk.

Det andra jag kom att tänka på var Fueled by Ramen som startades av Less Than Jake's trummis Vinnie. Dom har släppt lite mer namnkunniga grupperingar i stilen The A.K.A.s, The Academy Is..., Fall Out Boy, Lifetime (yay!), och Panic! at the Disco. Band som nog dom flesta av oss har en uppfattning om.

Decaydance Records tror jag är från Florida också. Dom har i alla fall släppt Lifetime's "reunion" 7a (som är väldigt värd att kolla in). Kan vara så att skivbolaget ligger i New Jersey också, men eftersom jag fick droppa Lifetimes reunion och med detta tänker jag inte göra nån research. Till sist nämner jag No Idea Records som nog släppt mer än de tidigare nämna bolagen tillsammans. Dom har ett rooster som inkluderar Against Me!, Atom & His Package, Cleveland Bound Death Sentence, Coalesce (!), Combatwoundedveteran, Crass, Dillinger Four, Hot Water Music, Small Brown Bike och mina favvisar Western Addiction.

Som avslut på vad som säkerligen blev det mest bandfulla inlägget hitintills i denna blogg följer mina 10 Florida favoriter:

1. Underoath
2. Hot Water Music
3. Against Me!
4. Poison The Well
5. Keepsake
6. Cowboys Became Folk Heroes
7. Casey Jones
8. Evergreen Terrace
9. I Hate Myself
10. Light Fuse and Get Away

Andra bloggar om: Florida, Screamo, Hardcore, Emoviolence

Vad hände med Mihai Edrisch?

Det var nog fler en jag som grät en skvätt när franska Mihai Edrisch meddelade att man inte längre tänkte fortsätta leverera sina kaotiska emo. 'Un jour sans lendemain' var en sanslöst bra skiva och jag hade sett framemot att få höra en uppföljare. Så blev inte fallet, men som man brukar säga; varje slut har en ny början.

Ur resterna av Mihai Edrisch hittar vi Celeste. De tar vid där Mihai slutade och fortsätter att leverera kaotiska emolåtar. Rent och skärt raseri. Celeste är aktuella med sitt första alster 'Pessimiste(s)', som finns på både cd och vinyl. Gillade du Mihai Edrisch finns det ingen anledning till att inte plocka upp en skiva med Celeste.



Mihai Edrisch på myspace.
Celeste på myspace.

Andra bloggar om: Celeste, Mihai Edrisch, fransk emo, emo, hardcore, musik

Funeral For A Friends studio diary #4

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, musik, emo, rock, skivinspelning

Visa vart skåpet skall stå!

Att Sverige fullkomligt exploderat av band som kallar sig för emo har nog ingen missat och att många av banden dessutom låter mycket lovande. Band som Chemical Vocation skördat stora framgångar och har b.la. fått spela på hultsfredsfestivalen. Vad som dock bekymrar mig är att de flesta banden till stor del låter likadant. Vi har redan sett det hända i övriga världen. Jag förkastar inga band direkt, utan jag säger bara att det blir långtråkigt i längden med alla band som låter likadant. Dessutom låter det mer punk rock och hardcore än vad det låter emo i mina öron.

Självklart finns det också undantag och det var hit jag ville komma. Det finns två band i Sverige som verkligen visar vart skåpet skall stå när det handlar om emo. Suis La Lune från sthlm/göteborg och Amalthea från Gislaved. De levererar sin emo precis som jag vill ha den, fylld av känslor. Är man inne i den franska emoscenen kommer man att älska Suis La Lune och Amalthea. Det finns något i musiken som är så berättande, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Något man saknar hos Chemical Vocation och deras posse av band som följt deras spår. Förutom deras sidor på myspace, kan ni hitta banden på Ape must not kill ape Records tillsammans med en hel del andra emoband som är riktigt bra.

Andra bloggar om: Chemical Vocation, Suis La Lune, Amalthea, emo, musik, hardcore, svensk emo

Funeral For A Friends studio diary #3

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, musik, emo, hardcore, rock, punk

Treasurefest: Lördagen

(Herbrightskies)

Lördagen var den dagen som skulle locka mest folk och likväl den dagen som skulle sälja ut mest endagsbiljetter, anledningen är enkel: Purified In Blood, men det kommer vi till lite senare. Det hela skulle ha börjat med Dead At Sevensixteen, osignad "As I Lay Dying"-metalcore (något jag såg fram emot att se). Dessvärre ställde dom in kort innan. Istället började Lördagen något senare med Promise Divine och deras ganska stereotypa poppiga emo, funkar bra dock (även om det inte är något speciellt), särskillt live skulle jag vilja påstå.

Akten efter gillar jag desto bättre, Herbrightskies, som varit en av mina favvisar bland de Svenska emobanden sen jag först såg dom. Intressant emo/emocore med lite screamo på sidan. Dom har en riktigt bra självtitlad EP ute på Pretty Dirty Promotions (och återfinns numera i hoborec studion för inspelning av debuten).

Centurion, ett av de mest uppskattade banden under Fredagen (ja, förutom av Anders Jacobson från lokaltidningen/Nasum/Coldworker) körde igen, vilket band som ställde in kommer jag dock inte ihåg (EF eller By Night kanske?) men Centurion dom manglade på bra och jag hade inget emot att se dom igen.

Därefter kom emo från Karlstad i form av Early To Bed. Mitt förra band spelade med dom för nått år sedan i Karlstad, och jag minns hur dom satt där backstage och snackade skit om alla band som spelade. Då gjorde dom ett föga intygande intryck, så även denna gång, men bör defenitivt ses av folk som gillar dålig college-emo.

(Smackdown)

Smackdown! Helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter. Det här Luleåbandet spelar punkig rockig hardcore och håller igång som apor med gitarrer på scenen, sångaren är dessutom av det charmigare slaget och hade både ett och annat att berätta mellan låtarna (om bla. skorpan vs. hans egen frisyr och en före detta fascination för wrestling). För den som vill veta mer än så har dom två fullängdare ute på Goodfellow records.

Ungefär hälften av dagen hade gått vid det här laget när festivalens andra brittiska band intog scenen, The Seventh Cross. Jag vet inte om någon annan uppmärksammat fenomenet jag härmed väljer att kalla "crowd-screaming", men det är precis vad The Seventh Cross sysslar med. Lite kort går det ut på att sångaren aldrig står på scenen, utan istället bland publiken under hela spelningen, där han (eller hon) skriker folk i ansiktet och räcker fram micken när någon ser ut att kunna sjunga med. En teknik som återfinns i bland annat R'n'R. Inget vidare roligt för alla med kameror som bara får massa dåliga kort men riktigt roligt att se på. Dom är förövrigt ett schysst blackmetalcoreband med snygga tshirts.

Bara tre band kvar, på scen kommer Misconduct och ganska synkat med deras inträde i lokalen följer publikens uttåg ur densamma. Jag ska inte säga att jag har nån större koll på dom, men jag har ofta tänkt på dom som melodisk hardcore i stil med Ignite (fast inte alls lika bra förstås). Istället följer löjliga försök till nån blandning mellan politik, treackordspunk och Blink 182. Trots allt har dom turnerat en hel del och blivit rätt stora, och det överraskar hur dålig publikkontakt dom detta till trots har. Visserligen är det kanske inte det lättaste när alla gått därifrån, men intressantare mellansnack än att han och hans flickvän skrivit vissa låtar ihop eller "Mår ni bra!" (följt av nån som harklade sig i publiken) borde dom kunna klara av.

(Jeniferever)

Desto roligare var Jeniferever att se. Ett band som har ungefär fem gånger så många instrument som bandmedlemmar och minst lika många seriekopplade effektpedaler. Dom spelar något som kan liknas med ett Cult of Luna som bara spelar lugna partier, något dom verkligen lyckas med. Jag blev helt fascinerad över hur duktiga dom var att återskapa de ljud dom har på skiva, och deras framträdande lät nästintill som om dom hade ett gäng producenter vid mixerbordet. Om vart annat bytte dom instrument med varandra och turades om vid keyboarden, alla utom en av gitarristerna som spenderade hela spelningen hukandes, gungandes och/eller på sina knän. Till och med trummisen hade en laptop med beats och samplar han opererade.

Treasurefest tog plats i Örebro folkets hus, på andra våningens a-sal spelade banden (isället för den sedvanliga b-salen i källaren) och på den tredje våningen fanns det ett vegan café. På samtliga tre våningar likväl som utomhus fanns diverse hardcore och emokids utplacerade, och gick man uppifrån och ner hörde man Purified In Blood nämnas mellan 5 till 10 gånger. Och nu var det dags.

(Purified in Blood)

Trashig straight edge vegan metal från Norge i form av PiB hoppade in och i motsats till Misconduct kom alla in till salen, som nu verkade husera bortåt 300 pers. Jag tror det var våran käre Anders Jacobsen som sa det, att om man har mer gemensamt med Slayer än med Minor Threat så spelar man fan inte hardcore, vilket förvisso är sant. PiB är inte ett hardcore band, och jag har inte mycket till övers för metal, men jag hade riktigt kul. Folk moshade som besatta, överallt fanns folk som sjöng med och på scenen två sångare som sprang fram och tillbaks och härjade. Dom engagerar onekligen folk och har en jävla energi live, så har du chansen att se dom live trots att du inte är helt såld på musiken råder jag dig att dra och se dom i alla fall.

Om jag skulle försöka knyta ihop säcken och ge ett helhetsbetyg på Treasurefest. Trots massa avhopp och panikbokningar i sista sekunden blev det riktigt bra till slut. Hög standard på banden, ett tidsschema som höll, bra mat och fin stämmning. Det jag saknar däremot är ett eller flera band jag verkligen skulle vilja se. Purified in Blood var ju som bekant det huvudsakliga dragplåstret, dock skulle jag hellre sett något från Deathwish, Bridge Nine eller Solid State, kanske i stil med Converge, Modern Life is War, Hope Conspiracy, Have Heart eller Norma Jean. Men vem vet, vid nästa upplaga kanske det kommer?

Och som förra gången, bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Promise Divine [**]
Herbrightskies [***]
Centurion [***]
Early to Bed [*]
Smackdown [****]
The Seventh Cross [***]
Misconduct [*]
Jeniferever [****]
Purified in Blood [*****]
Treasurefest [****]

(Alla bilder är som förra gången tagna på Treasurefest av somecamerunning.net)

Andra bloggar om: konsert, emo, hardcore, metal

My Guitar Will Be The Death Of You

Här sitter jag. Febrig och jävlig, inget bra på TV heller. Som tur var finns You Tube. Jag såg The Chariot i höstas, ett band som till och med kan utmana Converge i ångest och kaos, inte minst live, och det är hög tid att det bandet får lite uppmärksamhet även här.

Så, mina damer och herrar, jag ger er The Chariot. Det är såhär hardcore ska framföras:

Funeral For A Friends studio diary #2

Te, typiskt britter...

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, skivinspelning, videodagbok, emo, rock, musik

E som i Every Time I Die

Hot damn! Varje gång jag lyssnar på Every Time I Die börjar det rycka i hela kroppen. Av någon anledning vill man inte sitta still, utan man vill slänga sig i moshen och röja allt vad man kan. Framförallt när man lyssnar på deras senaste alster 'Gutter Phenomenon' som känns väldigt rock n' roll. Hardcore med en feeling av svettig rock n' roll.

Om senaste skivan känns rock n' roll var de tidigare skivorna betydligt tyngre. Det var mer metalinfluenser i de tidgare albumen (tänker mest på 'The Burial Plot Bidding War' och 'Last Night In Town'). Inte för att 'Gutter Phenomenon' är en dålig skiva, men ETID låter bättre på t.ex. 'Hot Damn!' (min personliga favorit). Den låter förbannad och aggressiviteten får ens blod att pumpa runt i 190 km/h. Låtar som 'Romeo a Go Go', 'Floater' och 'Ebolarama' väcker ens lust att göra utlopp för alla de känslor man begravt djupt inom sig. Hot Damn, säger jag bara.

Every Time I Die är ett av få riktigt bra band på E och är ljuvlig hardcore. Har du aldrig tidigare lyssnat på Every Time I Die, så har du din räddning här!


Andra bloggar om: Every Time I Die, hardcore, emo, punk, musik, bandtips

Funeral For A Friends studio diary #1

Funeral for a Friends videoblogg från inspelningen av tredje albumet. Del ett publicerades 23 November på deras myspace, men jag var lite sen att publicera dem här. Bättre sent än aldrig. Här har ni första videobloggen.

Andra bloggar om: Funeral For A Friend, musik, emo, skivinspelning, hardcore, videodagbok

Circa Survive - Act Appalled

Andra bloggar om: Circa Survive, emo, musik, punk, hardcore, youtube

Saosin

Jag hade absolut inga förväntningar på Saosin debutskiv som släpptes för några månader sen. Då Anthony Green lämnade bandet kort efter deras första ep (Translating The Name 2003), kände jag att bandets viktigaste grundsten försvann. Utan honom skulle Saosin inte vara Saosin. Efter några mediokra eps med nya sångare Cove Reber kunde jag bekräfta det som jag hade befarat, de klarar sig inte utan Anthony (som lämnade för att fortsätta i fantastiska Circa Survive).

Trots detta har Saosin gjort stor succé bland emokidsen världen runt och nu har de också fått släppa sitt första album. Som sagt hade jag inga förväntningar på debuten, för att jag var övertygad om att det var omöjligt att överträffa deras fantastiska 'Translating the name'. Särskilt när Anthony inte längre var en del av bandet, men till min stora glädje tyckte jag att debutskivan var riktigt bra. Så bra att den till och med kommer att ta en plats i min top 10 lista över årets bästa album. Cove har verkligen vuxit i Saosin och kan med beröm axla Anthonys ljuva stämma. Fantastiskt.




Andra bloggar om: Saosin, Circa Survive, musik, punk, rock, emo, hardcore

Treasurefest: Fredagen

(The Romance)

Den gånga helgen, 1 & 2 December, upptogs i stora delar av årets andra hardcore dominerade festival i Örebro, Treasure Fest. Med 250+ besökare, egen vegancatering och 15 delaktiga band är blev denna tillställning en av det bättre jag varit på.

Festivalen drabbades dessvärre av en del avhopp, en del så sent som dagen innan den började, och mer eller mindre panikartade bokningar följde. En av dessa var Misconduct, ett punkband från Sveriges rövhål, Värmland, som gärna titulerar sig hardcore. Dessa tre unga män var tveklöst det sämsta och mest oinspirerade bandet under festivalen. För att spinna vidare på denna överraskande negativa inlening (lika bra att få det överstökat) var emobandet The View Between en värdig tvåa när det gäller festivalens bottennapp, med låtar som låter i stort sett likadant utan intressanta bryt förvånar jag mig över att dom fått släppa sin debut på Royal Empire Records.

Men mer dåliga överraskningar än så blev det faktiskt inte, jag missade iofersig Dead Until Rising (festivalens första band) ett deathmetalband med vissa metalcore influenser från Dalarna, men dom var i alla fall trevliga människor så vi kanske kan lämna det där. Istället kom jag dit just när The Romance börjat spela, utan att påstå att jag var vidare bekant med bandet kan jag säga att jag i alla fall lyssnade igenom deras låtar på Myspace, och som första bandet jag såg blev det tillika den första positiva överraskningen. Dom höll sig tämligen aktiva på scenen och hade riktigt bra låtmaterial med sig, i mina ögon ett band som verkligen förtjänar i alla fall ett EP släpp på flertalet av Sveriges mindre och emoinriktade bolag.

(Adept)

Efter det klev ett av Sveriges mest uppskattade emoband upp, Adept, som utgörs av 5 väldigt kapabla pojkar från Trosa. Deras emotionella hardcore, i stil med andra svenska band såsom Chemical Vocation och Intohimo, hade lockat till sig ett helt stall emokids utrustade med Adept's bandtröjor, och utses härmed till festivalens bästa emoband.

Efter följde tidigare nämnda The View Between och därefter en annan höjdpunkt på festivalen: Södra Englands Centurion. Brutal metalcore, ungefär som Killing The Dream och I Killed The Prom Queen med lite döds i mixen, med en överraskande charmig sångare som inte kunde hjälpa att gå omkring med ett stort leende på läpparna mellan låtarna. Något annat som överraskade var att Anderas Jacobsen (från Nasum och Coldworker) sågade dom i lokaltidningen Nerikes Allehanda i en uppföljande artikel.

(Centurion)

Ghetto beatdown från Tysklands Embraced By Hatred var näst sista bandet under fredagen, och kan närmast beskrivas som Tysklands svar på band som Shattered Realm och Knuckledust, enkel mosh med trallvänliga refränger och inte alls något som jag uppskattar. Något däremot större delen av publiken verkade vara heltända på och lockade till sig både väderkvarnar och rundsparkar, vilket nog är ganska förståerligt då dom faktiskt är rätt bra på det dom gör.

(Path Of No Return)

Så till sist, Örebros stoltheter: Path Of No Return. Jag såg dom som förband till The Chariot i höstas som även var första spelningen med nya sångaren Patrik Jakobsson. Det var förvisso en riktigt bra spelning, även om Patrik inte var alltför scenvan. Men nu efter bland annat Close Up Made Us Do It turnén kunde man se att Patrik blivit varm i kläderna som ägde scenen totalt under de första låtarna. Som slut på dagen ropades Path ur igen av en ivrig publik som med besked gav utlopp för all kvarvarande energi under extranummrets enda låt, klassikern I Will Rip Your Life Apart.




Bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Dead Until Rising [N/A]
The Romance [***]
Adept [****]
The View Between [**]
Centurion [****]
Embraced By Hatred [**]
Path Of No Return [****]


Kommer snart: "Treasurefest: Lördagen".

Funeral Diner - My Fist Smells Like Graveyards

Andra bloggar om: Funeral Diner, emo, screamo, hardcore, musik

D som i Das Oath

Det finns en hel hop av bra band på D, men senaste veckorna har ett (för mig) nytt band snurrat i cdspelaren. Das Oath kom till min kännedom via emomusic.se, där en drös av människor öste superlativer över detta band. Jag förstår nu varför. För mig är det ofattbart att jag kunnat missa Das Oath, när jag hittar band som The Locust, Swing Kids och The Blood Brothers i min skivsamling. Särskilt när alla banden finns representerade på beryktade '31G Records'.

Är du en sucker för ADHD- skadad hardcore, så är Das Oath något för dig (liksom de andra banden i inlägget).


Andra bloggar om: Das Oath, The Locust, The Blood Brothers, Swing Kids, 31G, musik, emo, hardcore

Alexisonfire & Cancer Bats

(Live; 2006/11/29, Stengade 30, Köpenhamn)

Andra bloggar om: Alexisonfire, Cancer Bats, konsert, musik, emo, hardcore, Stengade 30, Köpenhamn, Danmark

Kvällens höjdpunkt.

Det är inte lång tid kvar nu. Om några timmar sitter jag på tåget till Köpenhamn. Målet med resan är att på en klubb i den danska staden få njuta av emotionell musik i form av Alexisonfire. Ett band jag uppskattar väldigt mycket och det skall bli enormt kul att äntligen få se de på riktigt. Berättar mer om mitt äventyr när jag är tillbaka i Sverige och förhoppningsvis kommer jag att ha en del fina bilder att dela med mig av.

Andra bloggar om: Alexisonfire, musik, emo, konsert, köpenhamn

Precis som när man är nyförälskad.

Har du upptäckt något nytt band de senaste veckorna? Själv var jag ute och fiskade efter lite nya förmåger att stilla min hunger med. Både nytt som gammalt fastnade på kroken och tänkte dela med mig av några nyblivna favoriter.

Ceremony
Snabb intensiv hardcore från Californien. Man kan fråga sig vad världen gjort för att reta upp dessa gossar. "I hate every one and every fucking thing, this is my war ", det blir inte mer tydligt. Lyssna på Ceremony på myspace.



L'antietam
Man skulle kunna tro att L'antietam var ännu ett franskt emo band. Det låter som den franska scenen, men killarna i L'antietam kommer från staterna. Dock lirar de en brutal hardcore/emo som tar mig tillbaka till den gamla skolan. Lyssna på L'antietam på myspace.



Holden Caulfield
Det var bandnamnet som väckte min nyfikenhet för det här bandet. De flesta vet väl att Holden är huvudpersonen i JD Salingers klassiker 'Räddaren i nöden". Oväntat var det när jag var inställd på att höra klassisk emo, men fick höra väldigr bra hardcore med inslag av metal. Oväntat men mycket bra. Lyssna på Holden Caulfield på myspace.


Sinking Ships
Gillar du Comeback Kid, Have Heart eller This is Hell kommer du inte bli besviken när du slänger Sinking Ships senaste alster i cp-spelaren. 'Disconnecting' är en av årets bästa skivsläpp. Lyssna på Sinking Ships på myspace.



Verse
Melodiös hardcore som smälter ditt hjärta. Jag gillar verkligen Verse och kanske är det för att de stundtals låter som våra svenska hardcore hjältar When We Fall. 'From Anger And Rage' hamnar också på min top 10 över bästa skivsläpp i år. Lyssna på Verse på myspace.

Andra bloggar om: Ceremony, L'antietam, Holden Caulfield, Sinking Ships, Verse, musik, emo, hardcore, skivtips, bandtips

Orchid (7/9/02: Cambridge, MA)

Enligt YouTube-informationen är detta den sista konserten med scraemo- hjältarna Orchid. Titta, lyssna och njut.

Andra bloggar om: Orchid, screamo, emo, musik

Kultruprogrammet Kobra deppar ner sig.

Svts kulturprogram Kobra handlade igår om depprocken, som enligt många är en viktig grundsten i musiksfären. Det var ett stort reportage om betydelsefulla Joy Division. Bandet vars sångare Ian Curtis blivit en ikon för allt som är mörkt och deprimerande.

Det är alltså i fundamentet av depprocken som vi hittar Joy Division och i programmet lyfter man fram bandets betydelse för andra subkulturer. En sådan subkultur skulle b.la. ha varit emo. En fråga som dyker upp i mitt huvud är vem som påstar allt det här. Vem säger att det är på detta viset? Samtidigt går det inte att blunda för likheterna mellan den tidiga depprocken och emo. För även om musiken skiljer sig en del, så förmedlar man samma budskap och känslor. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om Guy Picciotto lyssnade en hel del på Joy Division när han startade Rites Of Spring. Depprock möter hardcore och punk, då blir det emo.

Efter Joy Division reportaget följde ett ytligt och dåligt inslag om emo. Det började smaka illa i munnen redan i ingressen till inslaget. Då Kobras program ledare Kristofer Lundström sätter en mainstreamstämpel på emo och som om inte det vore pinsamt nog så kretsar hela inslaget kring My Chemical Romance. Ett oerhört populärt band bland ungdomar som av någon anledning kopplats samman med musikfenomenet emo.

I inslaget befinner sig My Chemical Romance i Sverige och vi får följa en "emo- tjej" som skall göra en intervju med bandet. Det hela är mycket komiskt och det blir bara roligare när tjejen i inslaget får frågan om de som står i kön till My Chemical Romance spelningen är emo. Varpå hon svarar mycket genomtänkt;

"- Vissa är väl det!? nej de är fashioncore en del och en del är väl inte det. Asså, det är väl lite blandat. Vad är fashioncore? - Men det är typ en klädstil för eemmmotional hardcore ... genren, fast det är liksom ingenting med det att göra egentligen."

Som sagt är det hela mycket komiskt, men det är sannerligen ingen lätt fråga som reportern ställer till den stackars tjejen. För är det någon som kan förklara vad emo är, eller vad det kommit att bli? Förmodligen inte. Kobra lyckas inte med det, de har nog snarare lyckats förvränga det ännu mera efter det är inslaget.

Jag vill poängtera att det man ser i inslaget om emo är ett mainstream fenomen. Det är en ungdomstrend som eskalerat tackvare våra massmedier förvrängt bilden av emo i syfte att tjäna pengar.

Ni kan se programmet i sin helhet på svts hemsida, videoarkivet. Det ligger under kultur & nöje; Kobra.

Andra bloggar om: Svt, Kobra, musik, depprock, Joy Division, subkulturer, emo, Rites Of Spring, My Chemical Romance

When My Authorities Fall

Det är inte mycket jag vet om WMAF, föutom att de är ett fruktat bra band (politisk hc/punk) från Riga, Lettland. Deras split med Argument 5.45 som släpptes 2004 är värd en plats i skivhyllan. För en provlyssning, besök deras hemsida.

Andra bloggar om: When My Authorities Fall, Lettland, Riga, hardcore, musik

Emo finns på film!

I alla fall om man skall tro Daniel Ekman som 2002 skrev en intressant artikel om emo på film (Hur emo är Conan Barbaren?). En artikel där han lägger fokus på emo som personlighet och vad som personifierar en emokaraktär. Jag vill lyfta fram denna artikel för att poängtera att emo är ett växande begrepp, att "känslan av emo" också finns inom litteraturen och filmens värld.

I Daniels resa efter att hitta den karaktär på film som är mest emo, ger han sin egen uppfattning om vad det är. En bild han grundar helt på sin egen tolkning av begreppet emo och som han målar upp på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker att han med en komisk vinkling lyckats sätta fingret på vad emo är. Visst är det överdrivet stundtals, men skall en text ge intryck hos läsaren måste den sticka ut och det gör den här texten. Den är helt enkelt klockren.

Etta på Daniels emo- lista hamnade karaktären James Leer (spelad av Tobey Maguire) från filmen 'Wonder Boys' . En film som fängslade mig totalt, när jag såg den för några veckor sedan. Det är ett härligt hopkok av dramatik och komik, där både Michael Douglas och Tobey Maguire fullständigt dominerar med sitt skådespeleri. Se den!

Jag förstår Daniels intressanta koppling till emo, för James Leer personifierar det som vi idag kallar en "emokid" med glimten i ögat.
Deprimerad, tillbakadragen, känner sig utanför och är socialt missanpassad när det kommer till relationer med andra människor. Även Michael Douglas karaktär, Grady Tripp, visar tecken på att vara en smula emo.

För er som inte har sett filmen vill jag inte avslöja för mycket, men Wonder Boys är en härlig berättelse om en professor (och författare) som fullständigt tappat kontrollen över sitt liv och när dennes bokförläggare samt James Leer gör entré blir det bara ännu värre. För att hålla det (väldigt mycket) på ytan. En mer djupgående recension av filmen hittar ni här.

Andra bloggar om: Wonder Boys, film, emo, James Leer

I jymden kan ingen höra dig streama

Ursäkta ordvitsen, men det är trots allt min första post på emo-bloggen. Ville ju inte vara sämre än min kollega. Åter till ämnet. Förhoppningsvis är jag inte den enda som har lagt märke till skivbolagens ökande utnyttjade av hela album streamar som promo redskap, och förhoppningsvis är jag inte den enda som utnyttar detta.

Nu när allt finns gratis på DC ändå, varför streama? Jo, för att det numera nästintill är samma sak som att lägga in en nyhet hos vissa bolag, Bridge Nine är ett utmärkt exempel, som numera alltid streamar nya album i fullo samtidigt som releasenyheten kommer. Som ett exempel finns Bridge Nine's 2006 sampler MMVI finns att streama här (lyssna extra noga på Have Heart).

Vidare har jag upptäckt ett nytt band på detta vis, Passion på Goodfellow Records. För er som gillar hardcore i stil med Hope Conspiracy är det defenitivt värt att gå in och lyssna på deras The Fierce Urgency of Now.

Fenometet streama för mig helt logiskt in på en av våra största vänner, MySpace! Alltför stort för att bara bläddra i på måfå, men är det något bolag man tycker är intressant eller något band man gillar, är det bara att klicka på dennes "Friends" och på så sätt arbeta sig vidare till nya förmågor. Några bra utgångspunkter är This Is Hell (Bilden), norska Death Is Not Glamorous och svenska The View Between.

::Söker Skribenter::

Tiden räcker inte till för att skriva och jag känner att jag inte hänger med i emosfären. Jag behöver hjälp. Det behövs fler som skriver här för att kunna täcka hela sfären. Vi behöver inte begränsa oss till en musikstil, utan jag ser gärna att det skrivs mycket om emo, hardcore och punk i alla dess olika former. Därför behövs det fler skribenter, människor som har koll på sina saker. Finns intresset? Kom igen.

Är du intresserad så hör av dig till mig på något sätt.

Over and out!

C som i Choking Victim

"Hardcore, rugged and raw,on the streets of New York, we live above the fucking law. It don't matter the color of your skin, as long as you not scandolous, commit no sin to me, or my tribe. Would not be wise. Time to smell the ganja, open up your fucking eyes. Kick back, keep your attitude in check, and give the crack rock steady much respect."

Back then, köttade de den amerikanska staten med sin väl blandade kängpunk/hardcore/metal/ska musik. Choking Victim hade mod nog att säga det som ingen annan vågade. Liksom Boysetsfire kämpade de för ett bättre samhälle, därför hamnar de idag på min lista. Det blev egentligen bara en skiva med Choking Victim, men fan så bra den är.
Alla borde ha en kopia av 'No Gods / No Managers' skivan. En enda lång hitparad av utdelade käftsmällar mot poliser, den amerikanska staten och självaste livet.

Varför bandet upphörde kort efter sitt första album har jag ingen aning om, men jag vet att kort därefter kom Leftöver Crack. Där de viktigaste delarna av Choking Victim fanns med. Är nästan helt säker på att de håller på fortfarande under det namnet.



"Sometimes I get so straight edge. I sit in a room and cry. A real dark room man.. Feelings and shit man. Getting hurt. Then I masterbate and everything's so much fucking better."

Andra bloggar om: Choking Victim, Leftöver Crack, musik, hardcore

I väntan på någonting gott.

Satt och lyssna på Thrice tidigare idag, då det slog mig att de är i full gång med att spela in en ny skiva. Det var för några månader sen de gick in i studion för att spela in sitt femte album och jag längtar redan till releasen.

Jag har älskat Thrice enda sen deras första skiva 'Identity Crisis' och min passion har bara växt efter varje skiva de har släppt. De har aldrig gjort en besviken och den senaste skivan 'Vheissu' är något i hästväg, men det kommande albumet kommer att bli något helt annat.

"We have started writing and recording a 4 disc concept record, with each disc being themed sonically and thematically to correspond with the four natural elements - earth, air, water and fire. The final record will have somewhere between 20 and 25 songs, divided between the 4 discs." Läs mer!

Det kittlar i magen när man läser det. Kommer de verkligen att ro i land ett sådant projekt. The Early November gav sig på det (ett koncept album på tre skivor), de lyckades sådär bra. Har Thrice tagit sig vatten över huvudet? Absolut inte. Det är svårt att se att Thrice skulle misslyckas när man hör hur de har utvecklats musikaliskt varje gång som de har släppt ett nytt album. Detta kan komma att bli hur bra som helst. Tänk er, fyra skivor Thrice.

Som sagt jag längtar till releasen.

Följ inspelningen av skivan - A Thrice Studio Journal

Andra bloggar om: Thrice, skivinspelning, emo, musik.

The Final Chapter; release party

Andra bloggar om: The Emo Foundation, Chemical Vocation, Kid Down, emo, musik, konsert

Her Breath On Glass

Detta är en anledning till varför jag känner så mycket för emo.

Andra bloggar om: Her Breath On Glass, The Saddest Landscape, emo, musik

Intervju med världens bästa band.

Are Saddest Landscape just playing music, or do you have a message/goal?
a little of both, we primarily play music but i like to think even though we aren't overtly political some of our ideas get across through the choices we make as a band being it playing in diy circles, all ages shows, affordable records. trying to create a dialogue with the people who come see us etc. i dont really think any of it will change the world in a broad sense but hopefully it will inspire people to change themselves the same way punk rock did for me.

What is emo to you?
emo to me is just creating emotional expressions (be it music, film,art, writing) from the heart as opposed to rationalizing it and thinking it all through (which isnt to say there is no thought just more that it comes out in a more instictual level) and just letting creating because you have to in the most sincere and honest way you can.

Du kan läsa intervjun i sin helhet på Hardcore- Times.

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, emo, musik, intervjuer

B som i Boysetsfire

Vi har kommit till bokstaven B i vår ABC- lista och även här är valet mycket enkelt. Boysetsfire, ett band som under många år bjudit på en melodiös hardcore och kämpat för de svaga i samhället. Boysetsfire var för mig ett av de störtsa hardcore banden. Det fanns så mycket passion och medkänsla i deras musik.

Det är i både sorg och gläjde som jag har spelat deras skivor. Alltid älskat deras texter och deras kamp mot orättvisor. Arbetslöshet, religion och krig. I mina ögon har de alltid stöttat de svaga. För en tid sedan kunde man läsa att de lägger av och det gjorde ont i ens emo-hjärta. Världen måste förstå Boysetsfire inte var vilket band som helst. Deras musik kommer att leva kvar mycket länge. Josh har på deras hemsida skrivit en väldigt bra krönika om bandets tio år som band.

"A lot has happened in the 10 years that this band, ubiquitously named boysetsfire, has been a band. Imagine a country before 9-11, before “emo” was a term used to described music that is for the most part completely emotionless, before punk broke, then broke down, and finally broke again. When the underground was underground and not a mass marketing term." Läs hela krönikan här

Kort efter att bandet meddelat att de lägger skorna på hyllan, skadades Josh (gitarr) sig allvarligt på jobb. Han föll från en byggställning och skadade sig mycket allvarligt, men enligt information på hemsidan skall Josh äntligen ha kommit hem från sjukhuset. Ni kan läsa mer om det på deras hemsida. Som tack för donationer av fansen till Josh har Boysetsfire lagt ut en outgiven låt från deras senaste skiva på hemsidan. Den kan ni ladda ner här.


(My Life In The Knife Trade, live)

Andra bloggar om: Boysetsfire, hardcore, emo, musik,

Fall of Troy vs. Fear Before The March Of Flames

The Fall of Troy - F.C.P.R.E.M.I.X.


Fear Before The March Of Flames - Should Have Stayed In The Shallows

Andra bloggar om: Fear Before The March Of Flames, The Fall Of Troy, emo, hardcore, musik, musikvideo

Det finaste man kan ge till en annan människa.

we mouthed the words to all of the saddest songs because they felt like home and i watched you out of the corner of my eye and that smile you gave me launched one thousand beats of my heart. so you can lean a little harder i will take that weight from you, i will be that call in the middle of the night, the picture kept in your favorite book and if you just want someone to call yours i will be that tool. i was just looking for someone to leave me breathless and i found it in you.... . and i dont want to miss you anymore so here is one song to call your own, to kiss away the tears and leave no traces of pain so angelic and comforting these are my dreams all coming true and i must have played that message one thousand times just to hear your voice before i went to sleep.

the saddest landscape - the sixth golden ticket

Jag kan inte undvika att få rysningar i hela kroppen när jag läser texten till 'the sixth golden ticket' och lyssnar på låten för den delen. Det är den vackraste kärleksförklaring jag någonsin hört. Jag avundas Andy Maddox förmåga att skriva så poetiskt och vackert.

Vilken är er favorit text?

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, emo, musik, lyrics, poesi

Ett svenskt löfte!

Ur högtalarna strömmar When We Falls 'fraction of distress' och utanför mitt fönster öser regnet ner. Kombinationen av Daniels ångestfyllda skriksång och regnet gör en påmind om hur grått ens liv ibland kan vara. When We Fall tar svensk hardcore till en helt ny emotionell nivå.

Med ett kommande debutalbum och en EP ('a cry in despair') i bagaget är When We Fall ett av Sveriges mest lovande hardcore band och för en tid sen fick jag chansen att göra en intervju med bandet. En intervju som publicerades på den engelskbaserade nättidningen Hardcore Times.

Utdrag ur intervjun:

"Do WWF have a message/a goal or just playing for fun?
Of course we are just playing for fun. We love playing shows, meet new friends and drink beer. Our music is still our way to express ourselves. The lyrics are personal but have mostly a political aspect. The lyrics contains all from questioning society, animal rights and labour morals.

What and who are WWF's biggest influences and what do you guys enjoy listening to?
It’s hard to say, because none of us really listen to the same kind of music. Håkan listen to a whole lot of skate punk. Peter is a sucker for college emo. Tim likes Toto and rock from the 70’s. Staffan likes it fast and listens to a lot of metal. I mostly listen to indie rock and post." rock.

Läs intervjun i sin helhet på Hardcore-Times.com

Andra bloggar om: When We Fall, hardcore, emo, musik, intervjuer

Den svenska emosfären.

Vi fortsätter att surfa på emo-vågen som kommit till Sverige och som sagt blir kidsen bara fler och fler. Den största mötesplatsen för emokids i landet är nog internet. Det är ett bra forum för både band och människor. Så...

För er emokids därute i landet som känner er väldigt ensamma, oroa er inte, det finns en plats för er också (on the internet). Ni hittar era likasinnade på EmoMusic.se. Förutom att det diskuteras väldigt mycket om bra musik, hålls ni uppdaterade på vad som händer i emo- Sverige och vad som är på gång. EM.se är också en länk till många av de fantastiska svenska (emo )band som kommit under senare år (många av banden finns till och med registrerade på sidan). Jag vill peppa för EM.se.

'Andra bloggar om: emo, musik, internet, community, forum, emokids

"Old School" vs. Mainstream

De svenska emokidsen blir bara fler och fler. Man kan verkligen säga att en emo-våg har sköjlt in över vårt lilla land (på både gott och ont), men det är inte bara i Sverige som emo har skjölt framgångar. Som vanligt ligger vi efter och emo har sedan tidigare fått stort inflytande både i USA och Storbritannien. Musiktidningar världen över är sprängfyllda med hypade emoband och emokidsen bara ökar i antal. Det har gått från underground till mainstream. I Sverige har trenden nyss anlänt och ni skall se att den bara kommer att växa.

Vad beror framgången på? Jo, därför att på senare år har emo blivit allt mer radio och MTV vänlig. Det syns allt fler stylade emorockers både på MTV och i ungdomsprogram som OC och One Three Hill. Mig förvånar det inte. Spelas det på MTV, går det hem hos ungdomarna. Anpassningen kan väl ses som ganska naturlig om man tänker på det samhälle vi lever i idag. Sen får man också förstå att musik utvecklas, band hittar nya influenser för att ta musiken till nya dimensioner. En del är bra, men allt för många är dåliga i mina öron.

Även här kan vi se att ett då och nu perspektiv håller på att byggas upp och skapa klyftor. Detta är tillföljd av den utveckling som skett under sent 90-tal och under 2000- talet. Det är "old school"- emo mot mainstream- emo. Mainstream betyder trend och det kan reta gallfebern på vilken emo- räv som helst när en nykläckt emokid står och skriker "jag är emo" i en My Chemical Romance t-shirt. Den ständigt jobbiga frågan "vad är emo?", diskuteras hejdlöst på olika forum (ni som delar mitt intresse för emo, förstår vad jag menar). Frågan är, var det bättre förr? Personligen gillar många av de banden som dykt upp under 2000- talet, men jag föredrar emo som den var förr.

Andra bloggar om: musik, emo, mainstream, old school, MTV

Saetia - a retrospective

Saetia - Notres Langues Nous Trompent

Kärlek.

Andra bloggar om: Saetia, emo, musik

The Saddest Landscape

Det var av en ren slump som jag trillade över världens bästa band. Emo var ett begrepp som nyss hade exploderat i mitt huvud och spridit sig i min kropp. Min beundran och nyfikenhet ledde ut mig på okänt vatten och där letade jag efter sanningen bakom denna fantastiska musikstil. Det var mitt i detta sanningssökande som jag fann The Saddest Landscape. Världen bästa band.

Emo har aldrig varit vackrare i mina öron. De känslor som TSL och Andy Maddoxs röst förmedlar känns i hela kroppen. De är äkta och man kan nästan ta på förtvivlan, ilskan och ångesten. Det låter som det är på rikigt. En del tycker säkert det låter skräp och att Andy inte ens sjunger, men det handlar inte om det. Det handlar om att leverera och gestalta en eller flera känslor. Om jag skulle beskriva emo med ett enda band, så är mitt svar mycket enkelt.

Förtillfället ligger The Saddest Landscape lite på is, men vi hittar Andy i ett annat band. Nämnligen i Her Breath On Glass, som också är ett underbart emoband. För ett smakprov av HBOG, klicka här.

Jag har också haft en del e-mail kontakt med Andy, låtsas groupie som jag är och för någon månad sen skrev Andy att de har en dvd på gång.

"...we are working on a tsl dvd/cd and on a bonus part we may put a photo of your tattoo, (there are like 10 people or so who sent us photos of tsl tatts), so i hope you dont mind, it wont be out until spring though."

Jag skojar inte om jag säger att mitt emo-hjärta exploderade av lycka. Hade varit extremt häftigt att ha med sin tatuering på ett hörn!

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, Her Breath on Glass, emo, musik, tatueringar

TREASUREFEST

Mer info: http://www.myspace.com/treasurefest

Andra bloggar om: Örebro, konsert, hardcore, emo, musik

Second Of February - Doll (live@the sonic) 07/2006

Hemsida - Second of February

Andra bloggar om: Second of February, fransk emo, frankrike, emo, hardcore, musik

a tribute to french violent screamo.

Frankrike är inte bara ost, vin och Eiffeltornet. De har en fantastisk musikscen och inte minst deras emo/hardcorescen. Mängder av fantastiska band. Kanske är det en kombination av för mycket vin och överdriven romantik som fått den franska musikscenen att florera av emoband. Band vars musik är så laddad med känslor, ilska, ångest att man inte vet om man skall gråta av lycka eller av ångest. Det är brutalt, intensivt, emotionellt och vackert.

En del band har jag tagit till mig mer än andra. Det är framförallt tre band som gått rakt in i mitt hjärta. Tre band som jag vill ni skall lyssna på.

Daitro - smakprov [Laissez Vivre Les Squellettes]
Mihai Edrisch RIP - smakprov [Souffir]
Sed Non Satiata - smakprov [Moi Le Premier]

Om ni tar er tid och lyssnar på något av det jag tipsa om, eller för er som gillar det så sprudlar den franska scenen av fler band. T.ex Aghast, Amanda Woodward, Ampere, Belle Epoque, Dead For A Minute och Hyacinth. För att nämna några.

Andra bloggar om: frankrike, fransk emo, emo, hardcore, musik

‘Cause we’re all Dead Ramones!

Förutom ett fantastiskt bra bandnamn är Modern Life is War just nu världens bästa band i mina öron. Ilskan och ångesten. Jag kan inte få nog av det. Musiken lockar fram frustrationen hos en och man inget annat än att få utlopp för den.

Ilskan och frustrationen i texterna exploderar i Jefferys röst när de framför sina låtar och varje låt är som en stenhård käftsmäll. Deras texter får vilken arg och frusterad tonåring som helst att likna en ängel. Det är sällan som jag verkligen kan relatera till en låt, men i'm not ready griper tag i mig.

Gillar ni hardcore och kängpunk, måste ni verkligen kolla upp Modern Life is War. D.E.A.D.R.A.M.O.N.E.S som är en av deras bästa låtar kan ni höra på deras myspace sida. Enjoy!

On the road with Modern Life is War


Modern Life Is War - CBGBs - Jan 4, 2004 - Part 1

Andra bloggar om: Modern Life Is War, hardcore, kängpunk, musik

Devotion and desire

Genomåren har jag byggt upp en stadig mur när det kommer till musik. Jag har den musiken jag tycker om och allt annat stänger jag ute. Jag är inte särskilt öppen när det kommer till annan musik. En gång i tiden kunde jag lyssna på det mesta, men nu har jag mer eller mindre blivit en musiknazist. Det är inte så att jag tycker illa om all musik, men det intresserar mig inte längre. Jag har hittat mitt fack och där trivs jag. Varför bry sig om allt annat?

När det kommer till min musiksmak handlar det främst om ett par olika stilar. Det är emo, det är hardcore och det är singer/songwriter inspirerad musik. En del punk slinker också in. Jag har mina band och jag har mina stilar, resten skiter jag som sagt i. Förutom när det kommer till att gnälla på hur dåligt det är. Det är jag bra på.

Jag bryr mig inte om folk tycker att musiken jag lyssnar på är dålig, för då kan jag ha den för mig själv. De kan gnälla hur mycket de vill, det påverkar inte mig. Kanske får det mig att tycka mer illa om deras musik.

Vad andra lyssnar på intresserar mig inte, om de inte delar samma stilar som jag. Därför är det väldigt sällan som någon kan tipsa mig om musik. Själv är jag väldigt givmild och delar gärna av mig med det jag lyssnar på. När det kommer till musik handlar det om mig och det jag lyssnar på. Det är min musikvärld.

Andra bloggar om: musik, musiksmak, emo, hardcore, singer/songwriter

Billy goes emo!

Andra bloggar om: humor, emo, personlig stil, stereotyp

A som i Alexisonfire

En gång i veckan kommer jag att presentera ett band, utifrån alfabetet. Ett band per bokstav. Jag tror att ni fattar, annars är ni bara tröga. Eftersom detta är första inlägget, är det inte svårt att räkna ut vilken bokstav det handlar om idag. Just precis. Bokstaven A.

Jag väljer att peppa Alexisonfire. I min mening ett av de bättre akterna inom den "nyare" emon. De är alltså ingen kommersiell, värdelös emodynga som t.ex. My Chemical Romance och Fall Out Boy. Detta är något som jag skall utveckla vidare i mitt bloggande om emo, men nu handlar det om Alexisonfire.

I år släppte de sin tredje fullängdare, Crisis. Ett steg framåt i mina öron, de fortsätter leverare emo på en nivå många band idag inte når upp till i genren. Dallas Greens lugna stämma är helt förtrollande och musiken är bara så emotionell att man ryser i hela kroppen.

De är äntligen aktuella för ett antal spelningar här i Skandinavien. Två besök i Sverige, ett vardera i Norge och Danmark. Själv skall jag ta chansen och se dem i Köpenhamn, 29 november.

De flesta emokidsen har säkert redan stenkoll på Alexisonfire. Har du inte hört talas om de men är nyfiken, kan du besöka deras myspace och lyssna på några av deras låtar.



Andra bloggar om: , Alexisonfire, emo, musik

Det var här allting började!

Året är 1985 och jag är två år gammal när Rites of Spring slår igenom. Detta ses som startskottet för den allt mer växande emokulturen!


Rites of Spring - End On End

Rites of Spring med Guy Picciotto (som under 90- talet gick med i bandet Fugazi, som startades av Minor Threats frontman Ian MacKaye) i spetsen kom under bara några korta år (1984- 86) lägga grunden för vad vi idag kallar för emo.

För mer emo- historia, vill jag skicka er vidare till en annan hemsida. What the heck *is* emo, anyway? är ett tappert försök att beskriva musikstilen emo och vilka band som har varit betydelse fulla genom åren. Enligt mitt tycke en av de bästa emo- källorna på internet.

Andra bloggar om: emo, musik, Rites of Spring, Minor Threat

Vad är emo?

Deprimerade pojkar och flickor som skär sig själva när de vältrar sig i självömkan. Lyssnar på Dashboard Confessional och skriver poesi (eller dagbok, gärna på internet). Pojkar som sminkar sig. Det är svart hår, svarta tjocka plastglasögon, pins och converse.

Det är några punkter som troligtvis de flesta förknippar med emo och oftast är det i ett negativt sammanhang. Människor verkar älska att hata människor som gillar emo. Det jag ser är en väldigt stereotyp bild av en "emokid". Alla människor är inte extrema. Precis som det finns punkare, synthare och hiphopare, finns det emokids. Alla musikstilar har utvecklat en personlig stil, sen hur långt man vill gå med sin personliga stil är upp till en själv. Det säger sig själv att du inte behöver vara deprimerad för att tycka om emo, men jag förstår att olyckliga människor har lätt att relatera till musiken.

Som musikgenre; har emo sina rötter ur hardcore och punk. Utifrån hardcore och punk har emo tagit många olika vägar musikaliskt. Det som skiljer de olika stilarna åt, är framförallt budskapet i musiken. I punk och hardcore är ofta budskapet politiskt medans det i emo handlar om människors känslor och livsöden. Bra som dåliga, men oftast dåliga.

Människor må ha den uppfattningen att emokids bara gråter och skär i sig själva. Det kommer alltid finnas fördomar mot olika musikstilar. Själv förknippar jag hiphop och RnB med att skaka på rumpan, nakna flickor och dålig kvinnosyn. Inte med musik. OCH var kommer den bilden ifrån?

Andra bloggar om: musik, emo, hardcore, punk, personlig stil, stereotyper