Vad är emo?

Deprimerade pojkar och flickor som skär sig själva när de vältrar sig i självömkan. Lyssnar på Dashboard Confessional och skriver poesi (eller dagbok, gärna på internet). Pojkar som sminkar sig. Det är svart hår, svarta tjocka plastglasögon, pins och converse.

Det är några punkter som troligtvis de flesta förknippar med emo och oftast är det i ett negativt sammanhang. Människor verkar älska att hata människor som gillar emo. Det jag ser är en väldigt stereotyp bild av en "emokid". Alla människor är inte extrema. Precis som det finns punkare, synthare och hiphopare, finns det emokids. Alla musikstilar har utvecklat en personlig stil, sen hur långt man vill gå med sin personliga stil är upp till en själv. Det säger sig själv att du inte behöver vara deprimerad för att tycka om emo, men jag förstår att olyckliga människor har lätt att relatera till musiken.

Som musikgenre; har emo sina rötter ur hardcore och punk. Utifrån hardcore och punk har emo tagit många olika vägar musikaliskt. Det som skiljer de olika stilarna åt, är framförallt budskapet i musiken. I punk och hardcore är ofta budskapet politiskt medans det i emo handlar om människors känslor och livsöden. Bra som dåliga, men oftast dåliga.

Människor må ha den uppfattningen att emokids bara gråter och skär i sig själva. Det kommer alltid finnas fördomar mot olika musikstilar. Själv förknippar jag hiphop och RnB med att skaka på rumpan, nakna flickor och dålig kvinnosyn. Inte med musik. OCH var kommer den bilden ifrån?

Andra bloggar om: musik, emo, hardcore, punk, personlig stil, stereotyper