What Price, Wonderland? & SYN*ERROR

När väl Malmö Hardcore Punk styr upp spelningar blir det oftast över alla förväntningar. I sin vana trogen lyckas de få hit spännande emoband från Europas hörn och kanter. Ibland är de helt enkelt bäst.

SYN*ERROR är ett tyskt d.i.y. band som likt sina föregångare (se Saetia, Still Life och Indian Summer) levererar kaotiska melodier som om det inte fanns någon morgondag.

SYN*ERROR @ myspace

What Price, Wonderland? är en mysig kombination av postpunk och screamo som verkligen tar tag i dig, ruskar om och berör. Bör vara ett av de bästa emobanden som Storbritannien har att stoltsera med i år 2007.

What Price, Wonderland? @ myspace

Andra bloggar om: SYN*ERROR, What Price, Wonderland?, musik, emo, screamo, hardcore, Malmö

Envy - A Chain Wandering Deeply

Andra bloggar om: Envy, Japan, emo, musik, live, musikvideo, youtube

Den svenska screamofronten.

Tidigare förklarade jag min kärlek till Suis La Lune och Amalthea. Den här gången är det två andra band som står i fokus. Ett från huvudstaden och ett från staden som gör Sveriges godaste öl. Än en gång bevisar kidsen i Sverige att det går att göra rak och ärlig emo/screamo.

Det sägs att en iskall Mariestad smakar bäst sittandes i en fåtölj och i sällskap av en god vän. Nästa gång jag avnjuter en iskall kommer lätt vara med PDT strömmande ur högtalarna. Vi med kräsna smaklökar väljer bara det finaste och på screamofronten är svenska PDT bland det bästa jag hört den senaste tiden.


Minst lika bra är pojkarna i Followed By 37 Seconds of Happiness. Ett bandnamn som är lika underbart som det är sjukt pretto. Även här levereras det portioner av välsmakande emotoner. Blotta tanken att en dag få uppleva detta live får det att vattnas i munnen.

Det är underbart att se att det finns en scen för emo som inte drar åt Underoath/"mtvemo" och hela den nya emoscen som vuxit fram ur det. Utan man håller sig till de tradiotionella rötterna. Mer av den varan tack!

http://www.myspace.com/pdtscreamo
http://www.myspace.com/followedby37secondsofhappiness

Andra bloggar om: PDT, Followed By 37 Seconds of Happiness, musik, emo, screamo, bandtips, öl, mariestad

En anledning till att besöka Malmö i april.

Den 15 april är datumet att befinna er på Aktivitetshuset i Malmö. För då kommer ni att få njuta av tonerna till den allra vackraste schweiziska emo. Det var nästan så att det kittlade i pungen när jag läste att Malmö Hardcore Punk hade bokat Mr. Willis Of Ohio. Med sig på sin spelning har de också danska St. Konrad. Tyvärr har jag ingen koll på dessa danska gossar eller flickor, men Malmö Hardcore Punk beskriver det som danskt stök åt Shellec, Don Cabbalero-hållet.

Mer info hittar ni på Malmö Hardcore Punk

Andra bloggar om: Mr. Willis Of Ohio, St. Konrad, Malmö Hardcore Punk, Aktivitetshuset, konsert, musik, emo

Light The Fuse And Run

Andra bloggar om: Light The Fuse And Run, emo, hardcore, musik, youtube, intervju

Blame Game

Eftersom jag har dåligt med tid att blogga just nu, då jag sitter med skolarbeten upp över halsen, bjuder jag er på ännu en fin musikvideo. Den här gången med det fina emobandet Blame Game. Vet inte huruvida det är de själva som gjort videon, men det är i alla fall deras låt.

Andra bloggar om: Blame Game, emo, musik, musikvideo, youtube

Cowboys Became Folk Heroes

Papaya
Andra bloggar om: Cowboys Became Folk Heroes, musik, emo, youtube, video, musikvideo

Tyskemo till Malmö - 27 Januari

Om någon varit uppmärksam har ni kanske märkt att jag lagt till ytterliggare två band i bandlistan (bokstav A). Två mycket bra tyska screamoband och appropå tyskemo, upptäckte jag att Aktivitethuset i Malmö gjort klart med just två tyska emoband. Syn*error och Telekolleg kommer på besök i Malmö den 27 Januari. Var inne och lyssnade på banden och det låter riktigt bra. Äntligen har man något att se framemot. Det behövs lite mer emospelningar i den här staden.

För mer information besök; Malmö Hardcore Punk

Andra bloggar om: Syn*error, Telekolleg, konsert, malmö, emo, musik, tyskland

You don't know emo

En ny hemsida har kommit till min kännedom, eller för mig är den helt ny. Vad jag har förstått har den funnits ett bra tag. You Don't Know Emo är en käftsmäll mot den nya form av emo (som de kallar för Mall-emo) och de försöker vidare förklara vad emo egentligen handlar om. Ett tappert försök av några tonåringar, men för mig känns det ganska överdrivet även om jag håller med dem på många punkter. Det är en alldeles för uttjatad diskussion. Vad det gäller emo, är det omöjlig att säga att såhär är det!

Sedan blir det ganska roligt när de på sätt och vis säger emot sig själva, "Emo is not short for Emotional, at least not really ... Emo is short for Emotional, sort of. It’s short for Emotional Hardcore". Två meningar som blir något komiska och väldigt förvirrande. De ger även en smäll åt killen som skapat What the heck *is* emo, anyway?, då de påstår att han är ute och cyklar med alla sina olika genres av emo. För mig känns det ganska tydligt att han själva bara hittat på dessa och man inte behöver göra en så stor affär av det hela.

Oavsett om sidan känns lite överdriven, är det nyttig läsning för den som vill får lite mer kött på benen vad det gäller emo. Vad som dock är riktigt bra med hemsidan är att de har en gedigen lista av mycket bra emoband. En lista jag varmt rekommenderar er att kolla igenom för lite nya tips. Själv upptäckte jag 1905, som jag blev oerhört imponerad av. Mycket vacker scremo. I sound kan man jämföra 1905 med Circle Takes The Square, dock är de inte fullt ut lika kaotiska som CTTS. Bra var det i alla fall, bra som fan!

Andra bloggar om: hemsidor, musik, emo, vad är emo?, 1905, Circle Takes The Square

Vad hände med Mihai Edrisch?

Det var nog fler en jag som grät en skvätt när franska Mihai Edrisch meddelade att man inte längre tänkte fortsätta leverera sina kaotiska emo. 'Un jour sans lendemain' var en sanslöst bra skiva och jag hade sett framemot att få höra en uppföljare. Så blev inte fallet, men som man brukar säga; varje slut har en ny början.

Ur resterna av Mihai Edrisch hittar vi Celeste. De tar vid där Mihai slutade och fortsätter att leverera kaotiska emolåtar. Rent och skärt raseri. Celeste är aktuella med sitt första alster 'Pessimiste(s)', som finns på både cd och vinyl. Gillade du Mihai Edrisch finns det ingen anledning till att inte plocka upp en skiva med Celeste.



Mihai Edrisch på myspace.
Celeste på myspace.

Andra bloggar om: Celeste, Mihai Edrisch, fransk emo, emo, hardcore, musik

Visa vart skåpet skall stå!

Att Sverige fullkomligt exploderat av band som kallar sig för emo har nog ingen missat och att många av banden dessutom låter mycket lovande. Band som Chemical Vocation skördat stora framgångar och har b.la. fått spela på hultsfredsfestivalen. Vad som dock bekymrar mig är att de flesta banden till stor del låter likadant. Vi har redan sett det hända i övriga världen. Jag förkastar inga band direkt, utan jag säger bara att det blir långtråkigt i längden med alla band som låter likadant. Dessutom låter det mer punk rock och hardcore än vad det låter emo i mina öron.

Självklart finns det också undantag och det var hit jag ville komma. Det finns två band i Sverige som verkligen visar vart skåpet skall stå när det handlar om emo. Suis La Lune från sthlm/göteborg och Amalthea från Gislaved. De levererar sin emo precis som jag vill ha den, fylld av känslor. Är man inne i den franska emoscenen kommer man att älska Suis La Lune och Amalthea. Det finns något i musiken som är så berättande, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Något man saknar hos Chemical Vocation och deras posse av band som följt deras spår. Förutom deras sidor på myspace, kan ni hitta banden på Ape must not kill ape Records tillsammans med en hel del andra emoband som är riktigt bra.

Andra bloggar om: Chemical Vocation, Suis La Lune, Amalthea, emo, musik, hardcore, svensk emo

Kultruprogrammet Kobra deppar ner sig.

Svts kulturprogram Kobra handlade igår om depprocken, som enligt många är en viktig grundsten i musiksfären. Det var ett stort reportage om betydelsefulla Joy Division. Bandet vars sångare Ian Curtis blivit en ikon för allt som är mörkt och deprimerande.

Det är alltså i fundamentet av depprocken som vi hittar Joy Division och i programmet lyfter man fram bandets betydelse för andra subkulturer. En sådan subkultur skulle b.la. ha varit emo. En fråga som dyker upp i mitt huvud är vem som påstar allt det här. Vem säger att det är på detta viset? Samtidigt går det inte att blunda för likheterna mellan den tidiga depprocken och emo. För även om musiken skiljer sig en del, så förmedlar man samma budskap och känslor. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om Guy Picciotto lyssnade en hel del på Joy Division när han startade Rites Of Spring. Depprock möter hardcore och punk, då blir det emo.

Efter Joy Division reportaget följde ett ytligt och dåligt inslag om emo. Det började smaka illa i munnen redan i ingressen till inslaget. Då Kobras program ledare Kristofer Lundström sätter en mainstreamstämpel på emo och som om inte det vore pinsamt nog så kretsar hela inslaget kring My Chemical Romance. Ett oerhört populärt band bland ungdomar som av någon anledning kopplats samman med musikfenomenet emo.

I inslaget befinner sig My Chemical Romance i Sverige och vi får följa en "emo- tjej" som skall göra en intervju med bandet. Det hela är mycket komiskt och det blir bara roligare när tjejen i inslaget får frågan om de som står i kön till My Chemical Romance spelningen är emo. Varpå hon svarar mycket genomtänkt;

"- Vissa är väl det!? nej de är fashioncore en del och en del är väl inte det. Asså, det är väl lite blandat. Vad är fashioncore? - Men det är typ en klädstil för eemmmotional hardcore ... genren, fast det är liksom ingenting med det att göra egentligen."

Som sagt är det hela mycket komiskt, men det är sannerligen ingen lätt fråga som reportern ställer till den stackars tjejen. För är det någon som kan förklara vad emo är, eller vad det kommit att bli? Förmodligen inte. Kobra lyckas inte med det, de har nog snarare lyckats förvränga det ännu mera efter det är inslaget.

Jag vill poängtera att det man ser i inslaget om emo är ett mainstream fenomen. Det är en ungdomstrend som eskalerat tackvare våra massmedier förvrängt bilden av emo i syfte att tjäna pengar.

Ni kan se programmet i sin helhet på svts hemsida, videoarkivet. Det ligger under kultur & nöje; Kobra.

Andra bloggar om: Svt, Kobra, musik, depprock, Joy Division, subkulturer, emo, Rites Of Spring, My Chemical Romance

Emo finns på film!

I alla fall om man skall tro Daniel Ekman som 2002 skrev en intressant artikel om emo på film (Hur emo är Conan Barbaren?). En artikel där han lägger fokus på emo som personlighet och vad som personifierar en emokaraktär. Jag vill lyfta fram denna artikel för att poängtera att emo är ett växande begrepp, att "känslan av emo" också finns inom litteraturen och filmens värld.

I Daniels resa efter att hitta den karaktär på film som är mest emo, ger han sin egen uppfattning om vad det är. En bild han grundar helt på sin egen tolkning av begreppet emo och som han målar upp på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker att han med en komisk vinkling lyckats sätta fingret på vad emo är. Visst är det överdrivet stundtals, men skall en text ge intryck hos läsaren måste den sticka ut och det gör den här texten. Den är helt enkelt klockren.

Etta på Daniels emo- lista hamnade karaktären James Leer (spelad av Tobey Maguire) från filmen 'Wonder Boys' . En film som fängslade mig totalt, när jag såg den för några veckor sedan. Det är ett härligt hopkok av dramatik och komik, där både Michael Douglas och Tobey Maguire fullständigt dominerar med sitt skådespeleri. Se den!

Jag förstår Daniels intressanta koppling till emo, för James Leer personifierar det som vi idag kallar en "emokid" med glimten i ögat.
Deprimerad, tillbakadragen, känner sig utanför och är socialt missanpassad när det kommer till relationer med andra människor. Även Michael Douglas karaktär, Grady Tripp, visar tecken på att vara en smula emo.

För er som inte har sett filmen vill jag inte avslöja för mycket, men Wonder Boys är en härlig berättelse om en professor (och författare) som fullständigt tappat kontrollen över sitt liv och när dennes bokförläggare samt James Leer gör entré blir det bara ännu värre. För att hålla det (väldigt mycket) på ytan. En mer djupgående recension av filmen hittar ni här.

Andra bloggar om: Wonder Boys, film, emo, James Leer

Her Breath On Glass

Detta är en anledning till varför jag känner så mycket för emo.

Andra bloggar om: Her Breath On Glass, The Saddest Landscape, emo, musik

"Old School" vs. Mainstream

De svenska emokidsen blir bara fler och fler. Man kan verkligen säga att en emo-våg har sköjlt in över vårt lilla land (på både gott och ont), men det är inte bara i Sverige som emo har skjölt framgångar. Som vanligt ligger vi efter och emo har sedan tidigare fått stort inflytande både i USA och Storbritannien. Musiktidningar världen över är sprängfyllda med hypade emoband och emokidsen bara ökar i antal. Det har gått från underground till mainstream. I Sverige har trenden nyss anlänt och ni skall se att den bara kommer att växa.

Vad beror framgången på? Jo, därför att på senare år har emo blivit allt mer radio och MTV vänlig. Det syns allt fler stylade emorockers både på MTV och i ungdomsprogram som OC och One Three Hill. Mig förvånar det inte. Spelas det på MTV, går det hem hos ungdomarna. Anpassningen kan väl ses som ganska naturlig om man tänker på det samhälle vi lever i idag. Sen får man också förstå att musik utvecklas, band hittar nya influenser för att ta musiken till nya dimensioner. En del är bra, men allt för många är dåliga i mina öron.

Även här kan vi se att ett då och nu perspektiv håller på att byggas upp och skapa klyftor. Detta är tillföljd av den utveckling som skett under sent 90-tal och under 2000- talet. Det är "old school"- emo mot mainstream- emo. Mainstream betyder trend och det kan reta gallfebern på vilken emo- räv som helst när en nykläckt emokid står och skriker "jag är emo" i en My Chemical Romance t-shirt. Den ständigt jobbiga frågan "vad är emo?", diskuteras hejdlöst på olika forum (ni som delar mitt intresse för emo, förstår vad jag menar). Frågan är, var det bättre förr? Personligen gillar många av de banden som dykt upp under 2000- talet, men jag föredrar emo som den var förr.

Andra bloggar om: musik, emo, mainstream, old school, MTV

The Saddest Landscape

Det var av en ren slump som jag trillade över världens bästa band. Emo var ett begrepp som nyss hade exploderat i mitt huvud och spridit sig i min kropp. Min beundran och nyfikenhet ledde ut mig på okänt vatten och där letade jag efter sanningen bakom denna fantastiska musikstil. Det var mitt i detta sanningssökande som jag fann The Saddest Landscape. Världen bästa band.

Emo har aldrig varit vackrare i mina öron. De känslor som TSL och Andy Maddoxs röst förmedlar känns i hela kroppen. De är äkta och man kan nästan ta på förtvivlan, ilskan och ångesten. Det låter som det är på rikigt. En del tycker säkert det låter skräp och att Andy inte ens sjunger, men det handlar inte om det. Det handlar om att leverera och gestalta en eller flera känslor. Om jag skulle beskriva emo med ett enda band, så är mitt svar mycket enkelt.

Förtillfället ligger The Saddest Landscape lite på is, men vi hittar Andy i ett annat band. Nämnligen i Her Breath On Glass, som också är ett underbart emoband. För ett smakprov av HBOG, klicka här.

Jag har också haft en del e-mail kontakt med Andy, låtsas groupie som jag är och för någon månad sen skrev Andy att de har en dvd på gång.

"...we are working on a tsl dvd/cd and on a bonus part we may put a photo of your tattoo, (there are like 10 people or so who sent us photos of tsl tatts), so i hope you dont mind, it wont be out until spring though."

Jag skojar inte om jag säger att mitt emo-hjärta exploderade av lycka. Hade varit extremt häftigt att ha med sin tatuering på ett hörn!

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, Her Breath on Glass, emo, musik, tatueringar

a tribute to french violent screamo.

Frankrike är inte bara ost, vin och Eiffeltornet. De har en fantastisk musikscen och inte minst deras emo/hardcorescen. Mängder av fantastiska band. Kanske är det en kombination av för mycket vin och överdriven romantik som fått den franska musikscenen att florera av emoband. Band vars musik är så laddad med känslor, ilska, ångest att man inte vet om man skall gråta av lycka eller av ångest. Det är brutalt, intensivt, emotionellt och vackert.

En del band har jag tagit till mig mer än andra. Det är framförallt tre band som gått rakt in i mitt hjärta. Tre band som jag vill ni skall lyssna på.

Daitro - smakprov [Laissez Vivre Les Squellettes]
Mihai Edrisch RIP - smakprov [Souffir]
Sed Non Satiata - smakprov [Moi Le Premier]

Om ni tar er tid och lyssnar på något av det jag tipsa om, eller för er som gillar det så sprudlar den franska scenen av fler band. T.ex Aghast, Amanda Woodward, Ampere, Belle Epoque, Dead For A Minute och Hyacinth. För att nämna några.

Andra bloggar om: frankrike, fransk emo, emo, hardcore, musik

Det var här allting började!

Året är 1985 och jag är två år gammal när Rites of Spring slår igenom. Detta ses som startskottet för den allt mer växande emokulturen!


Rites of Spring - End On End

Rites of Spring med Guy Picciotto (som under 90- talet gick med i bandet Fugazi, som startades av Minor Threats frontman Ian MacKaye) i spetsen kom under bara några korta år (1984- 86) lägga grunden för vad vi idag kallar för emo.

För mer emo- historia, vill jag skicka er vidare till en annan hemsida. What the heck *is* emo, anyway? är ett tappert försök att beskriva musikstilen emo och vilka band som har varit betydelse fulla genom åren. Enligt mitt tycke en av de bästa emo- källorna på internet.

Andra bloggar om: emo, musik, Rites of Spring, Minor Threat

Vad är emo?

Deprimerade pojkar och flickor som skär sig själva när de vältrar sig i självömkan. Lyssnar på Dashboard Confessional och skriver poesi (eller dagbok, gärna på internet). Pojkar som sminkar sig. Det är svart hår, svarta tjocka plastglasögon, pins och converse.

Det är några punkter som troligtvis de flesta förknippar med emo och oftast är det i ett negativt sammanhang. Människor verkar älska att hata människor som gillar emo. Det jag ser är en väldigt stereotyp bild av en "emokid". Alla människor är inte extrema. Precis som det finns punkare, synthare och hiphopare, finns det emokids. Alla musikstilar har utvecklat en personlig stil, sen hur långt man vill gå med sin personliga stil är upp till en själv. Det säger sig själv att du inte behöver vara deprimerad för att tycka om emo, men jag förstår att olyckliga människor har lätt att relatera till musiken.

Som musikgenre; har emo sina rötter ur hardcore och punk. Utifrån hardcore och punk har emo tagit många olika vägar musikaliskt. Det som skiljer de olika stilarna åt, är framförallt budskapet i musiken. I punk och hardcore är ofta budskapet politiskt medans det i emo handlar om människors känslor och livsöden. Bra som dåliga, men oftast dåliga.

Människor må ha den uppfattningen att emokids bara gråter och skär i sig själva. Det kommer alltid finnas fördomar mot olika musikstilar. Själv förknippar jag hiphop och RnB med att skaka på rumpan, nakna flickor och dålig kvinnosyn. Inte med musik. OCH var kommer den bilden ifrån?

Andra bloggar om: musik, emo, hardcore, punk, personlig stil, stereotyper