Recension/Retroperspective: Jawbreaker - 24 Hour Revenge Therapy (1994)

Genialt.

Jag skulle kunna lyssna på den här skivan en hel dag i sträck, och har förmodligen redan gjort det. Låt efter låt suger upp mig i total musikalisk njutning, är det något band man borde ha hört av alla de som rör sig just utanför punken, men på samma gång mitt i den, så är det Jawbreaker.

Jawbreakers musik är inte helt lätt att paketera och märka i ett snyggt och prydligt paket, men som oftast rör dom sig mellan punk, emo och pop-punk, som följs i fotspåren av poetiska och välskrivna sångtexter, och där måste jag verkligen sätta upp en flagga. Sångaren Blake Schwarzenbach har alltid varit bland de bästa textförfattarna i den ”alternativa” scenen, både i Jawbreaker och senare i Jets To Brazil, något av punkens Bob Dylan. Detta har definitivt influerat och inspirerat många efterföljare, Saves The Day bildades väl för att spela ’breaker covers till exempel.

24 Hour Revenge Therapy såg dagens ljus 1994, men skulle lika gärna ha kunnat släppts i år. Låtarna är tidlösa och fortfarande finns det inga som lyckats fånga Jawbreakers brilljans (band som Dillinger Four låter förvisso grymt bra men ändå inte riktigt så bra). Jawbreaker fortsätter här sin emotionella resa från uppföljaren Bivouac och med få undantag handlar det om kärlekslåtar och alltid bland de mest kryptiska, välskrivna och poetiska texter du någonsin stött på, ackompanjerade av enkla 4 ackordsstrukturer, sköna basgångar och Blakes skrapiga röst, som tillsammans bygger upp något väldigt melodiöst. Att dra en parallell till Dag Nasty skulle nog inte vara helt felaktigt, om än inte totalt klockrent.

Något som dom verkligen gör otroligt mycket bättre än de flesta emoband (jag vill dock inte märka Jawbreaker som ”emo” med detta påstående, kanske mer post-emo, alt. emocore beroende på hur liberal man önskar vara) som dryper av känslomässigt krystande är att dom verkligen klarar av det utan att det någonsin känns oärligt, eller att texten bara skrevs som hastigast bara för att bandet kommit på några grymma riff som behövde sång.

24 Hour Revenge Therapy märker Jawbreakers 3:e skivsläpp och följer upp deras otroligt populära Bivouac (1991). Den nästkommande skivan heter Dear You (1995) och är något som jag rekommenderar otroligt varmt till alla som gillar emo och kanske inte helt (av någon anledning) uppskattar 24 Hour Revenge Therapy , då Jawbreaker svängde åt det lugnare hållet på den skivan (som torde vara en av historiens topp 10 emoalbum). För övrigt, för att spinna vidare på Dear You, startade Blake bandet Jets To Brazil efter Jawbreakers död tillsammans med Chris Daly från Texas Is The Reason, som i sin tur är en förlängning på soundet på just Dear You. Rekommenderas varmt.

Om du snabbt vill bilda dig en uppfattning om skivan kan jag rekommendera låtarna ”Boxcar”, ”Condition Oakland” och ”Do You Still Hate Me?”.

Jawbreaker @ Myspace
The Complete Jawbreaker Page

I've got the straight edge!

År 1980 står för första gången Minor Threat på scen som förband åt Bad Brains, med sig hade de något nytt i godispåsen som kom att bli mycket betydelsefull för hela hardcorescenen en lång tid framåt. I spetsen av bandet hittar vi ingen mindre än helgonförklarade Ian MacKaye.

Historian om Minor Threat tar vid 1979 i Wilson High School där Ian MacKaye och Jeff Nelson under en mycket kort period spelade i bandet The Teen Idles, som innan sin splittring kom att släppa epn "Minor Destruction". En ep med ett mycket klassiskt skivomslag. Det var efter att The Teen Idles lagt av som Ian och Jeff bildade Minor Threat (de startade även skivbolaget Dischord Records tillsammans), till bandet anslöt också Brian Barker och Lyle Preslar.

Trots sin korta tid som band (1980- 1983) blev Minor Threat pionärer inom hardcorescenen och bidrog mer eller mindre med att folk fick upp ögonen för Straight Edgerörelsen. Som förespråkare för att inte dricka alkohol och ta droger spred Minor Threat som en löpande eld bland folks läppar.

År 1981 var året då musikhistoria började verkligen började skrivas för Minor Threat. Då släppte de sin första EP "Minor Threat" och på den det kultförklarade spår nummer 4. Den 46 sekunder korta låt med samma namn som rörelsen de kom att sätta på kartan. Samma år släppte de också epn "In My Eyes" och 1983 kom albumet "Out Of Step". Sedan var det slut. Den officella orsaken var att man var oense om vilken musikalisk väg som Minor Threat skulle gå vidare i. Deras musik kom framför allt att präglas av att de tog avstånd mot alkohol och droger. Detta går som en röd tråd genom deras första ep och fram till den ep som släpptes efter att bandet splittrats (Salad Days, 1985). Det är också så som vi kommer att minnas Minor Threat.

Efter Minor Threat gick medlemmarna olika vägar och det föddes nya spännande konstellationer. Främst märks gossarna Ian MacKaye och Brian Barker. Ian bildade Embrace och senare Fugazi. Brian Barker startade Dag Nasty och spelade senare några år med Bad Religion.

Ett skivtips med Minor Threat är deras "Complete Discography". Den släpptes 1989 via Dischord Records och är en samlingsskiva som innehåller alla Minor Threats eps, albumet "Out Of Step" samt lite annat material.

Andra bloggar om: Minor Threat, Ian MacKaye, The Teen Idles, Fugazi, Embrace, Dag Nasty, Straight Edge, musik, punk, hardcore

Our Band Could Be Your Life

Emo, Power-Rock, Grunge, Indie, Post-Hardcore, Post-Punk. Hüsker Dü gjorde allt innan många av dessa av stilar ens fanns. Med intensiv sång, ett tjockt lager av distade gitarrer, i det närmaste konstanta basgångar och ett ganska speciellt trumljud blandat med personliga, känslosamma och samhällskritiska texter är det svårt att inte sugas in av bandets kreativitet.

Sagan om Hüsker Dü tar vid 1978 i Minnesota, då trion Grant Hart, Bob Mould, Greg Norton hittade varandra. Dock återfanns Mould och Hart i bandet Three Guys With Skinny Ties, innan dom bildade Hüsker. Dom träffades i en skivaffär där Hart jobbade och blev polare efter att de avslöjat att de båda älskade Ramones. Three Guys With Skinny Ties hade tydligen en förkärlek för språk de inte förstod, "Psyco Killer" med Talking Heads och dess franska textrader var en favorit och bandet bytte sedan namn till Hüsker Dü efter det dansk/norska sällskapsspelet (betyder nått i stil med "Kommer du ihåg"), och hade på den tiden även en fjärde medlem, Charlie Pine på keyboard.

Första spelningen kom ett år senare 1979, lustigt nog tog sig en av Harts kompisar friheten att dra ut sladden från Pines keyboard, ingen av de övriga medlemmarna brydde sig nämnvärt och Hüsker blev efter det en trio. Bandet blev snart efter det ansedda som ett av de första hardcore-punk banden, och passande nog öppnade dom för Black Flag i Chicago 1981, och lyckades bli inbjudna till deras efterfest för en spelning. Hart beskrev senare den spelningen med följande ord; "We were on a mission to impress the hell out of Black Flag", vilket de uppenbarligen gjorde eftersom Black Flags gitarrist Greg Ginn senare signade dom på sitt (och Black Flags) skivbolag SST Records.

Debuten kom i EP:n "Land Speed Record" och albumet "Everything Falls Apart" på Reflex Records. Efter smått intensivt turnerade kom bandet i kontakt med klassiska The Minutemen och släppte singeln "In a Free Land" på deras skivbolag New Alliance Records.

Så kom dubbelalbumet Zen Archade 1984 (debuten på SST Records). En av de mest suveräna och orginella album den alternativa musikscenen har producerat, likväl en av de mest influensrika. Zen Archade är ett konceptalbum där vi får följa en tonåring som bryter med sitt gamla liv och flyr sina föräldrar, bara för att upptäcka att livet utanför är ännu värre. Denna skiva finns som delad nummer 8 på Wikipedias "professional lists of the all-time best rock and roll albums" (en sammanställning av de större musiktidningarnas liknande topplistor).

Zen Archade är en musikalisk resa, likt den som dess huvudperson går igenom, och tar lyssnaren genom mer lättlyssnade hardcore punk låtar som "Turn On The News", "What's Going On?" mer emobetonade "Pink Turns to Blue", "Standing By The Sea", "Never Talking To You Again" mer kaotiska "Pride" och så mycket mer. Om man läser denna blogg tycker jag att detta är en skiva som man borde ha hört eller borde höra.

Efter Zen Archade kom ett handfull skivsläpp (tex fantastiska "New Day Rising") och sedan 1986 följde major kontrakt med Warner Bros, och i och med det ett mer poppigt ljud, dock med den skärpa Hüsker alltid haft. Två är senare, 1988, bröt bandet upp som ett resultat av deras managers självmord, Harts drogproblem och Moulds problem med alkohol som ledde till att bandet omöjligt kunde fungera tillsammans.

Nirvana och The Pixies har listat Hüsker som en av deras största influenser, och bland de som spelat in Hüsker covers hittar vi Lifetime, Green Day, Entombed, Foo Fighters, Sonic Youth och The Ataris för att nämna några, och svenska 59 Times The Pain tog sitt namn från en av deras låtar.