The Rise and Fall of Richmond

Det jag vet om Richmond får förmodligen plats på mitt vänstra pekfinger: det finns en flod där som heter James River, och det visste jag bara för att lokala hardcorepunkarna Avail släppt en skiva som heter ”Over The James”. Nu vet jag lite mer då jag fick för mig att dyka djupare i den lokala hardcore scenen.

Ni som har läst bloggen någorlunda frekvent har säkert märkt min läggning mot hardcore i stil med Modern Life Is War och Hope Conspiracy, och det verkar inte mycket sämre än att just den stilen flödar likt vin i ådrorna på Richmonds arga ungdomar.

Till att börja med har vi Permanent som själva beskriver sig med orden ”Outspoken but humble, and pissed off but rational” och står för melodisk hardcore som för tankarna till Ruiner (som för övrigt kommer till Sverige och Kafe 44 i September tillsammans med Sinking Ships).

Resonance är nästa band på tur, ett lite snabbare och argare Jawbreaker, typ, och det är det ju verkligen inget fel med.

Jag kan inte med gott samvete skriva om Richmond och Virginia utan att länka till Avail, så därför gör jag det nu. Svinbra molodisk punkig hardcore.

Ett annat gammalt favoritband är folkpunkarna The (Young) Pioneers, som torde ha varit en av Against Me! absolut största influenser och nämns till och med i en av deras texter (”I will play along to all my Young Pioneers records”). The (Young) Pioneers bestod för övrigt av bland annat några Born Against medlemmar.

Down To Nothing, på Revelation Records, kanske är något som ringar bekant? Om det inte låter bekant spelar dom gammal fin oldschool, just som man kan tro att ett Revelation band gör. Desamma gäller Count Me Out som dock gör det lite fortare.

En mindre välgömd hemlighet är Stike Anywhere som knappast torde behöva någon introduktion, dock sjunger sångaren även i betydligt mindre kända punkbandet Inquisition som är värda att spana in.

Det är ungefär nu kvaliteten på banden börjar dala, men den intresserade uppmanas detta till trots att fortsätta läsa.

Wasted Time är precis som man kan gissa sig till att döma av bandnamnet väldigt arg punkig hardcore i stil med Negative Approach och diverse annat argt tidigt 80-tal. Inte något direkt chockande kvalitetsmässigt, men det är ju också det som är vitsen.

Segue Cops är Bikini Kill i ett annat skal, sångerskan kan låta precis så förbannad som Kathleen Hanna i tidigare nämnda band och det kan rädda det mesta. Ett ungt demoband förvisso, men ni som gillar Riot Grrl grejen kan kanske låna sina öron.

Mission Statement och And Down Goes Frazier är två hardcore band som säkert är svinbra live och släpper alltför många 7:or och för få fullängdare.

Till sist kommer ett wildcard med punkrocknrolliga River City High i lite Social Distortion anda.

En musikalisk resa genom Skåneland!

Genom åren har natursköna Skåne bjudit på ett och annat vackert på musikhimeln. Jag tänker främst på Children of Fall som under många år var Skånes bästa hardcore band. Andra band att notera är också punkrockarna i The Negatives och metalbandet Soilwork.

Nu är frågan hur scenen står sig idag, just nu!? Man skulle kunna tro att det råder en brist på extraordinära punk och hardcore band här nere i Skåne, men det är inte helt sant. Saken är den att scenen inte är så stor och kan uppfattas som en smula intern. Den lever sitt egna lilla liv i skuggan och där trivs den. Det är i alla fall så som jag uppfattat den.

Om vi börjar i staden där jag har mitt hem, Malmö, så hittar vi en hel del potential. Förutom det vanliga trista finner man allt från street/oi punk till post hardcore/punk (som under 2000- talet blivit så populärt). Framförallt är det punken jag förknippar med Malmö. "Malmö Skins and Punx" är ett begrepp man mer och mer för höra talas om på gatan och hela tiden bildas det nya band. Personligen är jag inte särskilt förälskad i malmös punkscen, men den bjuder på en och en annan brinnande käftsmäll. En kär vän spöar skiten ur folk med sin aggressiva stämma i Conshitas. Ett av de finare punk banden här i Malmö. Tillsammans med en drös andra band i samma genre utgör de en stor del av malmös punk och hardcorescen.

Två band med potetial är Far Above och Resistance is Fragile. Det förstnämnda bandet, Far Above, är skånes bidrag till den allt växande post hardcore/"emo"scenen som vi ser blomma ut i Sverige efter att den skördat stora framgångar i världen. Än har det inte kommit något material från gossarna i Far Above, men enligt diverse rykten skall de vara mycket duktiga på scen. Bildbevis på detta hittar ni på deras myspace. I mina öron låter det mycket lovande. Gossarna i Resistance is Fragile manglar på i sann hardcoreanda och det kommer säkerligen innebära att vi kommer få höra betydligt från det här bandet.

Enemy Allliance kunde mycket väl varit Malmös bästa band, men den största guldklimpen i Malmö är ändå Sista Sekunden. Snabb och intensiv hardcorepunk på svenska som sliter dig i stycken. I mina öron är Sista Sekunden utan tvekan Malmös just nu bästa band. I maj kan vi förvänta oss att bli rejält tilltufsade då de släpper sitt andra album. Dessutom längtar jag tills att få uppleva Sista Sekunden på scen.

Nästa stop, Lund.

I Lund hittar vi en något större och betydlig mer organiserad hardcorerörelse. Hemgården HC är ett gäng ungdomar som spelar i diverse band och sätter upp spelningar på ungdomshuset i studentstaden. Bland banden kring denna "sekt" märks främst The Cutting Edge, Castaway och mina personliga favoriter Atlas Losing Grip. Förutom att de bjuder oss på fin hardcore med sina band, erbjuder de också flertalet spelningar med band från hela världen. Hemgården HC är den ledande kraften på den skånska hardcorescenen och det skall de vara stolta över.

För att hitta skånes kanske hetaste band måste vi dock besöka en helt annan stad. För vi hittar det varken i Malmö eller Lund, utan det är i Helsingborg som vi hittar Hearts Alive. Med ösiga metalriff och hc-mangel går Hearts Alive en spännande framtid till mötes. Förutom Hearts Alive hittar vi i Helsingborg ett band som skulle kunnat ta över tronen om de fortfarande varit aktiva. Miss Mofet med sina screamo-vibbar gjorde mig enormt knäsvag och jag hade verkligen velat ha mer av detta band.

Slut.

Detta var en kort inblick i den lokala punk och hardcorescenen som finns här runt Malmötrakten och vad drar vi för slutsats av det här? Skåne har aboslut en punk och hardcorescen som ser lovande ut och jag ser framemot att får höra ännu fler band från det sköntalande landskapet i syd.

Band från Malmö.
Resistance Is Fragile (hardcore)
The Mockingbirds (punk)
Sista Sekunden (punk/hardcore/rock)
Conshitas (punk/rock/punk)
Fy Fan! (punk/hardcore)
Skitkids (punk/hardcore/thrash)
Far Above (alternative/rock/hardcore)
Enemy Alliance (punk/hardcore)
The Kalashnikov Orchestra (punk)

Band från Lund.
Castaway (hardcore/punk)
The Cutting Edge (hardcore)
Atlas Losing Grip (punk/hardcore/rock)
Splitscreen (punk/hardcore/rock)
Summerdyingfast (screamo/emo/hardcore)

Band från Helsingborg.
Hearts Alive (hardcore/metal)
Miss Mofet (hardcore/grindcore/screamo)
The Cremators (psychobilly/punk)

Andra bloggar om: Skåne, Malmö, musik, hardcore, punk, emo, rock, metal

Myspace bjuder dig på en fantastisk resa.

Att besöka myspace är som en underbar resa till den stora musikhimlen. Vad man än har för mål kommer man garanterat stöta på så mycket mer än vad man hade förväntat sig. För vägarna som öppnas upp för dig är oändliga. Jag kan tillbringa flera timmar med att klicka mig runt bland olika band och skivbolag. Under min vistelse får jag inte bara de senaste nyheterna utan jag upptäcker nya band och jag får lyssna på mängder av ny musik. Att bege sig ut på en sådan musikaliskresa i myspace resulterar alltid i en triumf.

Det var precis en sådan resa som jag gjorde igår och nu tänkte jag låta er ta del av det jag fann.

Mitt mål var The Casting Out. Nathan Grays nya projekt efter Boysetsfire. Sedan tidigare visste jag att bandet arbetade med sin första ep och jag ville få reda på om de gjort några framsteg. Till min stora glädje fann jag att de gjort färdigt sitt första alster och lagt ut det på sin sida. Mitt första intryck av musiken var mer än positivt. Som vanligt berör Nathan med sin fantastiska röst och musiken är väldigt medryckande. Tillägas skall att The Casting Out är inte alls samma grej som Boysetsfire (om någon fått för sig det). Utan det här är lättlyssnad och medryckande poprock av den finare skolan. Framtiden bådar gott för Nathan och The Casting Out.

Via The Casting Out hamnade jag sedan hos ett band som är en del av Boysetsfires sista europatunré. Dear Tonight är ett hardcore/punkband från Brooklyn, New York, som under maj månad kommer befinna sig i Europa tillsammans med Boysetsfire. Att jag inte upptäckt detta band tidigare är en smula ofattbart. De är sjuktbra och att de influerats av band som Mohinder och Jawbreaker hörs tydligt på deras ep "These Are Wires", 2005. Ta bara och lyssna på deras låt "Swearing's A Sin". I sommar kommer dessutom deras första fullängdare och det kommer sannolikt bli en av årets höjdare. Missa absolut inte Dear Tonight!

Det var sedan via Dear Tonights skivbolag, Red Leader Records, som jag kom in på nästa band i min resa. Även dessa är från Brooklyn, New York och har låtit sig inspireras av den första Die Hard filmen. Nakatomi Plaza, ett typiskt DIY- punkband som gått sin egen väg sedan starten 1998. Ett band som bjuder sina lyssnare på finfin punkrock och de har dessutom tydliga inslag av mysig post-rock som gör helheten ännu finare. Jag njuter av att lyssna på Nakatomi Plaza och det gör John McClane också.

Efter Nakatomi Plaza nådde resan sitt slut. Den hade inte behövt sluta där. Resan hade kunnat fortsätta via Read Leader Records då där fanns många intressanta band, men jag kände mig mer än nöjd. Resan gav mig inte bara ett glädjerus över The Casting Outs första ep, utan den gav också två helt nya band. Två band som kommer spelas flitigt den kommande tiden. Inte illa skjutet John McClane!

Andra bloggar om: Myspace, The Casting Out, Dear Tonight, Nakatomi Plaza, musik, punkrock, hardcore, rock

Take her to the music store - del 2

Vi har kommit till del två i jakten på årets hetaste skivsläpp och nu är det dags att introducera det lite tyngre artilleriet.

En skiva som redan har läkt i år är Comeback Kids kommande skiva 'Broadcasting'. Den släpps den 20 februari men finns redan att hitta på nätet. Med ny sångare och den nya låten "Broadcasting" på myspace var förväntningarna stora, men mer om Comeback Kid tänkte jag ge er i min recension av den nya skivan.

Istället går jakten vidare och när jag snabbt tittar igenom listan på de band jag verkligen ser framemot att höra nytt ifrån hittar jag bland annat band som Every Time I Die, Poison The Well, The Chariot, The Fall Of Troy och Dillinger Escape Plan. Alla är potentiella höjdare och mest ser jag framemot The Chariot. Bandet som fortfarande får leva med att vara Josh Scogins nya projekt sedan han lämnade Norma Jean, men faktum är att de inte är några newbies längre. Med ett album och en ep har de byggt upp ett stabilt rykte och nu är det väl ändå dags för The Chariot att slå på riktigt. Det tror jag. Every Time I Die lovar att släppa ett av sina bästa album sedan 'Gutter Phenomenon'. Mina förväntningar är höga på ETID och frågan är om de kommer att kunna stå för sina ord när skivan är släppt. Det återstår att se.

Håll i hatten men Modern Life Is War från den lilla staden Marshalltown planerar att släppa nytt efter sommaren. Personligen har jag inte hunnit smälta den underbara ångesten från deras två tidigare alster, men här är peppen enorm. Detta måste vara ett av årets mest spännande skivsläpp. Förutom att ett nytt album skall göras har det hänt en hel del kring MLIW. Man har byt skivbolag och nu hittar vi bandet på Equal Vision. Dessutom har bandet fått genomgå diverse förändringar i sin lineup. Bassisten Chric Honeck lämnade bandet av "personliga skäl" och han ersattes av Tim Churchman (tidigare i Spanish Bombs).

En snabbt flukt på listan och fyra spännande band träder fram, Life In Your Way, Haste The Day, Poison The Well och As I Lay Dying. Det är metal och hardcore ur den fina skolan. Dock är jag en smula osäker på vad Haste The Day har att erbjuda med sina nya skiva. Det man kan höra på deras myspace låter mediokert. Annars planerar alla banden att släppa nytt material inom det närmsta halvåret.

Mina personliga husgudar The Saddest Landscape planerar att någon gång i år släppa en dubbel cd med allt inspelat material de gjort, en del som inte släppts tidigare och en bonusdvd. Dessutom kommer det att tillkomma ett häfte på 16 sidor där bland annat en bild på min tatuering kommer finnas med. Det är inte mycket som kan slå detta i år och hade det inte varit en samlingskiva hade det lätt blivit årets skiva.

Årets skiva har däremot Thrice kommande projekt potential att bli. En mastodontskiva som sträker ut sig över hela fyra cdskivor! Det kommer bli ett koncept album som innefattar de fyra elemente; eld, vatten, vind och jord. I AP beskriver Dustin musiken i de olika elementen, "Fire will be the heaviest; Water will have most of the tremolo and chorus effects and the electronic elements; Earth will be very stripped with lots of acoustic guitar; and Air will have everything from arpeggio guitar to soaring rock." Man kan inte låta bli att vattnas i munnen när man läser detta. Ett gediget projekt som kan bli hur bra som helst. Thrice är ett band som i mina öron gått ett steg längre varje gång de släppt ett nytt album och det lovar gott för den nya skivan.

Och till sist. Ingen har väl missat Simons fina recension av Lifetimes nya skiva (som också har läkt via internet). Om nu missat hittar ni den här på emo-bloggen under "recensioner". Att poppunk hjältarna Lifetime är tillbaka glädjer nog många och även mig. Skivan som kom 1997, 'Jersey's Best Dancers', har spelats flitigt genomåren och ser framemot att även få spela i sönder deras nya skiva. Värt att notera är att Lifetime signats på snuskpellen Pete Wentz (från Fall Out Boy) skivbolag. Det gör lite ont i själen.

Här var en lite genomgång av spännande skivor att se framemot i år. Självklart kommer det dyka upp fler under årets gång. Det finns många "diy" emoband som släpper när man minst anar det. Mitt tips till er som vill ha lite heta skivtips i år är att hålla utkick på diverse intressanta skivbolag.

Till slut tänkte jag lista de tre skivor jag tycker är årets hetaste skivsläpp.

1. Thrice - ett galet konceptalbum på fyra cdskivor.
2. Jimmy Eat World - för att de är ett av de bästa banden någonsin.
3. Modern Life Is War - "cause we're all dead ramones"

Andra bloggar om: Comeback Kid, Every Time I Die, Poison The Well, Haste The Day, The Chariot, Thrice, The Saddest Landscape, Modern Life Is War, As I Lay Dying, Life In Your Way, The Fall Of Troy, The Dillinger Escape Plan, musik, emo, hardcore, metal, årets skiva

Take her to the music store - del 1

Förra året bjöd oss på många vackra skivsläpp och nu är fråga om detta året skall bjuda på detsamma. Vem släpper den hetaste skivan, vilka floppar och vilka överraskar? Det tänkte jag sätta tänderna i nu och för att få koll på vad som komma skall införskaffade jag mig senaste numret av AP Magazine. Den engelskbaserade musiktidinigen listar många av de intressanta band som släpper nytt i år.

Det första jag bjuds på när jag bläddrar genom tidningen är ett gott skratt. Pojkarna i Motion City Soundtrack som pryder omslaget, beskrivs av AP som "post-emo / post rock som besegrar självaste My Chemical Romance". Kul. Jävligt Kul. Det är härligt när tidningarna hittar på egna musikstilar. Det är inte konstigt att vi idag får brottas med diskussioner om vad som är emo och allt annat sådant trams. Dock skall jag inte hänga upp mig på det nu. Det är årets kommande skivsläpp som jag skall rikta min uppmärksamhet på.

Första bandet som får mina ögons uppmärksamhet är Floridas folkpunk-hjältar Against Me!. I vår släpper de sitt sjätte album och förvätningarna är stora då förra skivan 'Searching For A Former Clarity (2005)' inte var särskilt imponerande. Inte när man jämför med ännu tidigare skivor, som t.ex. min favorit 'Reinventing Axl Rose' som de släppte 2001. Den nya skivan kommer som sagt i vår och kommer att ha titeln 'New Wave'. Inte särskilt fyndigt om ni frågar mig, men jag tror att innehållet kommer att slå betydligt bättre än vad titeln gör. Against Me!'s sångfågel Tom Gabel vill att den nya skivan skall få lyssnarna att känna sig "pretty fucking empowered" och visst gör man det när man lyssnar på smakprovet, "Americans Abroad", från den kommande skivan. Against Me!s nya är pepp.

Alkaline Trio kommer i sommar också släppa sitt sjätte album. Ett album som kommer att bli något nytt enligt sångaren Matt Skiba. Matt Skiba berättar för AP hur de mognat som människor och det kommer att speglas i den kommande skivan. Min relation till Alkaline Trio är väl den att jag spelade isönder deras hit "We've Had Enough" när den kom, annars har jag aldrig blivit riktigt bortblåst av deras musik. Dock gillar jag Matt Skibas röst och älskar de akustiska skivor som de släppt. Kanske blir det här året då jag faller på allvar för Alkaline Trio.

Ett band som jag har förhoppningar på, men som lika gärna kan göra ett magplask är emotionellt vackra Circa Survive. De skall följa upp sin debut, Juturna (2005)', ett album jag höll som ett av de bästa det året. Nu är frågan om Anthony Green och pojkarna kan göra det igen eller rent av överträffa sig själva. Anthony har bevisat att han äger en av de vackraste rösterna bland de nya förmågarna i "post emo/post hardcore/poppunk/rock eller-vad-vi-nu-skall-kalla-det"- träsket. Jag hoppas och ber om en vacker, melodiös och exprimentell uppföljare till 'Juturna'. Den nya skivan är planerad att dyka upp på Equal Vision sent i vår.

Coheed And Cambria fortsätter sin berättelse om Coheed och Cambria Killgannon. Det är ett intressant koncept som Claudio Sanchez lagt upp genom åren med sitt science fiction-projekt. Inte nog med att berättelsen om familjen Killgannon följs genom snart fyra album, kan man också få tag på serietidningar/böcker om samma historia. Allt signerat Claudio Sanchez (förutom bilderna i tidningarna som jag har för mig någon annan har illustrerat). Musiken har dock genom åren bara blivit sämre och frågan är om nya skivan kommer följa samma negativa mönster. Coheed and Cambrias debut 'The Second Stage Turbine Blade (2002)' var något helt nytt för mig när det kom. Töntig spacepunk med en ännu mesigare sångare, men förälskad blev jag. Dock svalnade min kärlek då kommande skivor inte alls (bortsett från ett fåtal låtar) levde upp till mina förväntningar. Nu är frågan om det blir en nyförelskelse eller om mina känslor blir till is när C&C släpper sitt nya albums om beräknas komma tidigt i sommar.

Funeral For A Friend gick för några dagar sedan ut med att inspelningen av deras tredje fullängdare,'Tales Don't Tell Themselves' är helt klar och att de längtar redan tills att fansen får höra skivan när den kommer i maj. Själva har de inte varit så exalterade sedan inspelningen av '7 Ways To Scream Your Name' Epn. I mina öron låter det mycket lovande, men kanske finns det en risk att de peppar skivan för mycket. Minns jag inte fel sa de något liknande om 'Hours (2005)' och den var i mina öron ett mindre magplask. Så snälla Funeral For A Friend, bjud oss på en ny '7 Ways To Scream Your Name' fast i större skala, tack.

En skiva som har potential att bli årets höjdare är utan tvekan Jimmy Eat Worlds nya som släpps senare denna månaden. Här är peppen enorm. Jimmy Eat World tar lätt en plats i min top 5 (om inte 3) lista över band jag verkligen tycke rom. Band som berör mig på djupet. Förutom det framstår dessutom pojkarna i bandet som de mest ödmjuka och empatiska människor jag kommit i kontakt med. Det kunde jag konstatera efter en timmes lång dokumentär med bandet. Angående nya skivan har jag absolut ingen koll alls på vad som skall komma från Jimmy Eat World. Har varken läst eller hört nått om den nya skivan. Det var ren tillfällighet som jag hörde att de skulle släppa nytt. Kanske är det tackvare det som gör att skivan känns så spännande. Jag älskar allt som Jimmy Eat World har släppt och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att den nya skivan kommer göra mig besviken. Jimmy Eat Worlds nya skiva är verkligen pepp.

Bayside, Emery och Silverstein är band som inte tillhör mina största favoriter, men som är bra jämfört med mycket annat i deras garage. De släpper alla nya skivor inom en snar framtid, men som sagt mina förväntningar är inte särskilt stora. Både Emery och Silverstein har sjunkit rejält i mina ögon då de inte kunnat följa upp sina debut album. Man kan bara hoppas på något av de här fyra skall kunna stå för en rejäl överraskning.

Fortsättning följer...

Andra bloggar om: Against Me, Alkaline Trio, Circa Survive, Coheed And Cambria, Funeral For A Friend, Bayside, Silverstein, Jimmy Eat World, Emery, musik, emo, hardcore, punk, rock, årets skiva

We're Down Til We're Underground

Många Svenska band, kanske även större delen av den Svenska scenen den här bloggen representerar, är dömda till ett konstant statie av permafrost och kärle som håller de många banden under jorden, relativt okända och utan någon större internationell framgång. Måhända var det en smärre överdrift, men min poäng tror jag ni kan hålla med om.

För vilka Svenska emo/hc band har verkligen lyckats? Det enda jag kan komma på som verkligen gjort det är Refused och Raised Fist. Andra band som Breach, Nine och Section 8 har säkerligen gjort sig kända inom Sverige, men så mycket mer är det inte. I Sverige är det istället underground scenen som levererar. Dagens blogg ska behandla just detta "faktum".

Meleeh är smått kaotisk och väldigt välspelad emocore från Gävle, som sedan ett bra tag sedan återfinns på Black Star Foundation. För att slå två flugor i en smäll jämför jag dom med Göteborgs When We Fall (ligger på The Emo Foundation). Två band som båda lyckats med väldigt tilltalande emotionell hardcore. För att fortsätta spåra in på emotionell hardcore har östkusten fostrat Adept och skåne lyckats med Herbrightskies och Intohimo, tre band som spårat in på en blandning mellan emocore och screamo, med en del tydliga inslag av hardcore. Pretty Dirty Promotions är ett skivbolag av modell mindre, som haft den goda smaken att signa både Adept och Herbrightskies.

Om vi rör oss mot lite mer hardcore indränkta marker stöter vi på Helsingborgs Hearts Alive, som med sin bitvis metalinfluerade hardcore, särskillt på nya skivan som för övrigt snart kommer på Dead Vibrations Industry, lyckats vända en del huvuden (bland annat mitt eget). Ännu mer åt Metalcore grenen återfinns Jesaiah, en slags Svensk motsvarighet till Norma Jean och The Chariot, ett band jag inte tror förblir osignat speciellt länge till. Ännu längre ut och ännu mer metal är Dead at Sevensixteen som sägerligen duger till er som gillar As I Lay Dying. När vi väl rör oss åt Stockholmshållet är The Kind That Kills värda att nämnas (även dom på Dead Vibrations) som likt Västerås Break Me levererar mer oldskoolaktig hardcore. Jag vill även nämna For The Record som är en av få Svenska oldschool band utan skrik.

Kanske den största överraskningen för mig bland Sveriges mindre band är Lolita Stasi. Ett Göteborgsband som bara måste höras. Att dom spelar nån form av hardcore influerad musik står rätt klart, men mer specifik än så vill jag inte vara, bestäm för er själva. Till sist kommer så ett band från min egen stad, Örebro, nämligen relativt nya Moscow. Dom här pojkarna kör väldigt punkig hardcore och är utan tvekan bland de starkast lysande demostjärnorna på Sveriges himmel.

(Foto: xSCRx)

If Florida Takes Us We're Taking Everyone Down With Us.

(Against Me!)

Badstränder, valfusk, krokodiler, exilkubaner och Georges brorsa. Det är Florida det. Men det finns mer än så om man börjar skrapa på ytan, i den liknelsen är Florida inget mindre än en veritabel trisslott.

Gainesville är nog den första staden i Florida som jag själv musikmässigt kom i kontakt med, främst i och med Hot Water Music's emotionella post-hardcore, men även tack vare Less Than Jake's glada skapunk, och senare en av mina favoriter, folkpunkbandet Against Me! som iofersig inte växte upp där men som snabbt flyttade dit.

Underoath torde vara ett annat Floridaband som fler läsare med mig håller varmt om hjärtat, ett band vars fans förövrigt startat en rörelse att utropa den 7:e Juli 2007 som officiell Underoath dag, då det digitalt kan representeras som 07072007, eller 777, eller xJESUSCORE 777x för de födda likt mig med dålig humor. Nåväl, tillbaks till ämnet.

(Poison The Well)

Poison The Well är i skrivande stund i min före detta hemstad Umeå och spelar in sitt kommande alster i inget mindre än studio Tonteknik, samma studio som Refused spelade in sin sista (och bästa?) skiva, The Shape Of Punk To Come. Refused spelade för övrigt sin sista spelning i staten Georgia, som ligger granne med Florida. Och på tal om hardcore, Casey Jones och Evergreen Terrace är Floridianer också.

Lite mer kaotisk Screamo och Emoviolence finns även det representerat i "The Sunshine State". Florida har fostrat band som Cowboys Became Folk Heroes, Combatwoundedveteran, I Have Dreams, Palatka, I Hate Myself och Kite Flying Society men även mer klassiska emoband såsom Keepsake.

Jag personligen kan inte utropa mig ett fan till varken Dashboard Confessional, Further Seems Forever eller Yellowcard, men som ni vid det här laget redan listat ut kommer även dom från Florida. Nu när jag är inne på lite mer populära vatten sett till försäljningssiffror kan jag passa på att nämna N Sync, jepp, dom är från Florida dom också.

(This Bike Is A Pipe Bomb)

Det första skivbolaget jag tänkte på när jag skulle sätta mig ner och skriva det här var Plan it X som släppt band som Against Me!, Defiance Ohio, Operation: Cliff Clavin och This Bike Is A Pipe Bomb. Värt att kolla in om man gillar folkpunk och punk.

Det andra jag kom att tänka på var Fueled by Ramen som startades av Less Than Jake's trummis Vinnie. Dom har släppt lite mer namnkunniga grupperingar i stilen The A.K.A.s, The Academy Is..., Fall Out Boy, Lifetime (yay!), och Panic! at the Disco. Band som nog dom flesta av oss har en uppfattning om.

Decaydance Records tror jag är från Florida också. Dom har i alla fall släppt Lifetime's "reunion" 7a (som är väldigt värd att kolla in). Kan vara så att skivbolaget ligger i New Jersey också, men eftersom jag fick droppa Lifetimes reunion och med detta tänker jag inte göra nån research. Till sist nämner jag No Idea Records som nog släppt mer än de tidigare nämna bolagen tillsammans. Dom har ett rooster som inkluderar Against Me!, Atom & His Package, Cleveland Bound Death Sentence, Coalesce (!), Combatwoundedveteran, Crass, Dillinger Four, Hot Water Music, Small Brown Bike och mina favvisar Western Addiction.

Som avslut på vad som säkerligen blev det mest bandfulla inlägget hitintills i denna blogg följer mina 10 Florida favoriter:

1. Underoath
2. Hot Water Music
3. Against Me!
4. Poison The Well
5. Keepsake
6. Cowboys Became Folk Heroes
7. Casey Jones
8. Evergreen Terrace
9. I Hate Myself
10. Light Fuse and Get Away

Andra bloggar om: Florida, Screamo, Hardcore, Emoviolence

Emo finns på film!

I alla fall om man skall tro Daniel Ekman som 2002 skrev en intressant artikel om emo på film (Hur emo är Conan Barbaren?). En artikel där han lägger fokus på emo som personlighet och vad som personifierar en emokaraktär. Jag vill lyfta fram denna artikel för att poängtera att emo är ett växande begrepp, att "känslan av emo" också finns inom litteraturen och filmens värld.

I Daniels resa efter att hitta den karaktär på film som är mest emo, ger han sin egen uppfattning om vad det är. En bild han grundar helt på sin egen tolkning av begreppet emo och som han målar upp på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker att han med en komisk vinkling lyckats sätta fingret på vad emo är. Visst är det överdrivet stundtals, men skall en text ge intryck hos läsaren måste den sticka ut och det gör den här texten. Den är helt enkelt klockren.

Etta på Daniels emo- lista hamnade karaktären James Leer (spelad av Tobey Maguire) från filmen 'Wonder Boys' . En film som fängslade mig totalt, när jag såg den för några veckor sedan. Det är ett härligt hopkok av dramatik och komik, där både Michael Douglas och Tobey Maguire fullständigt dominerar med sitt skådespeleri. Se den!

Jag förstår Daniels intressanta koppling till emo, för James Leer personifierar det som vi idag kallar en "emokid" med glimten i ögat.
Deprimerad, tillbakadragen, känner sig utanför och är socialt missanpassad när det kommer till relationer med andra människor. Även Michael Douglas karaktär, Grady Tripp, visar tecken på att vara en smula emo.

För er som inte har sett filmen vill jag inte avslöja för mycket, men Wonder Boys är en härlig berättelse om en professor (och författare) som fullständigt tappat kontrollen över sitt liv och när dennes bokförläggare samt James Leer gör entré blir det bara ännu värre. För att hålla det (väldigt mycket) på ytan. En mer djupgående recension av filmen hittar ni här.

Andra bloggar om: Wonder Boys, film, emo, James Leer

Vad är emo?

Deprimerade pojkar och flickor som skär sig själva när de vältrar sig i självömkan. Lyssnar på Dashboard Confessional och skriver poesi (eller dagbok, gärna på internet). Pojkar som sminkar sig. Det är svart hår, svarta tjocka plastglasögon, pins och converse.

Det är några punkter som troligtvis de flesta förknippar med emo och oftast är det i ett negativt sammanhang. Människor verkar älska att hata människor som gillar emo. Det jag ser är en väldigt stereotyp bild av en "emokid". Alla människor är inte extrema. Precis som det finns punkare, synthare och hiphopare, finns det emokids. Alla musikstilar har utvecklat en personlig stil, sen hur långt man vill gå med sin personliga stil är upp till en själv. Det säger sig själv att du inte behöver vara deprimerad för att tycka om emo, men jag förstår att olyckliga människor har lätt att relatera till musiken.

Som musikgenre; har emo sina rötter ur hardcore och punk. Utifrån hardcore och punk har emo tagit många olika vägar musikaliskt. Det som skiljer de olika stilarna åt, är framförallt budskapet i musiken. I punk och hardcore är ofta budskapet politiskt medans det i emo handlar om människors känslor och livsöden. Bra som dåliga, men oftast dåliga.

Människor må ha den uppfattningen att emokids bara gråter och skär i sig själva. Det kommer alltid finnas fördomar mot olika musikstilar. Själv förknippar jag hiphop och RnB med att skaka på rumpan, nakna flickor och dålig kvinnosyn. Inte med musik. OCH var kommer den bilden ifrån?

Andra bloggar om: musik, emo, hardcore, punk, personlig stil, stereotyper