What Price, Wonderland? & SYN*ERROR

När väl Malmö Hardcore Punk styr upp spelningar blir det oftast över alla förväntningar. I sin vana trogen lyckas de få hit spännande emoband från Europas hörn och kanter. Ibland är de helt enkelt bäst.

SYN*ERROR är ett tyskt d.i.y. band som likt sina föregångare (se Saetia, Still Life och Indian Summer) levererar kaotiska melodier som om det inte fanns någon morgondag.

SYN*ERROR @ myspace

What Price, Wonderland? är en mysig kombination av postpunk och screamo som verkligen tar tag i dig, ruskar om och berör. Bör vara ett av de bästa emobanden som Storbritannien har att stoltsera med i år 2007.

What Price, Wonderland? @ myspace

Andra bloggar om: SYN*ERROR, What Price, Wonderland?, musik, emo, screamo, hardcore, Malmö

Samiam kommer på Sverigebesök.

I augusti kommer der kultförklarade rockbandet Samiam till Sverige för några efterlängtade spelningar. Det var i 2005 som bandet återförenades och förra året släppte man sitt sjunde album "Whatever's Got You Down". En punkrockpärla likt allt annat med Samiam. För en lyckad kväll är Samiam och god öl allt du behöver.

Spelningar:
1 Aug @ Debaser, Malmö
3 Aug @ Augustibuller




Andra bloggar om: Samiam, konsert, musik, rock, punk

Så jävla bra var det!!!

These Arms Are Snakes alltså...

Läs Jonatan Åstrands fina recension i Trelleborgs Allehanda. Kunde inte sagt det bättre själv!


(Detta är inte från spelningen i Malmö, utan någon annan)

Andra bloggar om: These Arms Are Snakes, musik, hardcore, konsert

These Arms Are Snakes

Cowabunga! These Arms Are Snakes kommer på Sverigebesök.

24/7 - Debaser, Malmö
27/7 - Pustervikbaren, Göteborg
28/7 - Debaser, Stockholm


(TAAS - Horse Girl)

These Arms Are Snakes @ Myspace

Andra bloggar om: These Arms Are Snakes, musik, konsert, mathcore, post hardcore

Pier Pressure - 1/7/07

Efter en stor succé med Metaltown de senaste åren satsade Ema Telstar, PK Musik och Kulturbolaget på stort detta året. Det skulle inte bara bli blytung metal, utan det skulle också bjudas på emo och punk i form av systerfestivalen Pier Pressure (som gick av staplen dagen efter Metaltown).

Med de stora dragplåstren My Chemical Romance och Avril Lavigne hoppades man på stor fjortisfest. Vilket man lyckades mycket fint med. För en succé var det nog allt. Den 1 juli intogs Frihamnen i Göteborg av så mycket hårfärg att man nog skulle kunna fylla ett helt badhus. Jag var också där och givetvis med en annan hårfärg än min ursprungliga. Det måste man om man går på en punk och emofestival som Pier Pressure.

Emo och punk skulle det vara, men var hade all emo tagit vägen. Jag läste och läste i bandlistan/spelschemat men kunde inte hitta ett enda riktigt emoband. Oavsett om min besvikelse över att man fortsätter misshandla denna lika älskade som hatade musikgenre, infann jag mig på Pier Pressure för att avnjuta lite god musik och öl. För även om jag inte fick se några riktigt fina emoband fick jag se en hel del annat vackert. Vad sägs om Blindside, Less Than Jake, CKY, Gogol Bordello och Sounds Like Violence.

Man hann inte ens in på området innan Blindside stod på scen och bjöd upp till dans som vanligt. Dock var jag inte på humör för dans, en lång tågresa hade gjort magen hungrig och Blindside fick lämna plats för några torra grillspett. Mätt i magen fortsatte festivalandet raka vägen in till ölområdet och där stannade jag och mitt resesällskap (min sockersöta flickvän) nästan hela dagen. För är det något som hör ihop så är det öl och musik. NOFX!

Från ölområdet tog vi till oss den musik som Pier Pressure bjöd oss på. Mycket var bra annat var mindre imponerande. Höjdpunkten för kvällen var för mig Less Than Jake. En spelning med mycket högt underhållningsvärde. Det var allt från dåliga skämt om tyska kvinnors håriga underliv till kaotisk circlepit runt ljudtornet. Dessutom bjöd Less Than Jake på en enda lång hitkavalkad. Tack och lov var det rutinerade punkare som visade var skåpet skulle stå och inte någon MTV- docka som Avril. CKY och Gogol Bordello bjöd också på mycket underhålling i sedvanlig anda, men jag är fortfarande helt övertygad om att hade det inte varit för Jackass skulle CKY inte haft den framgång de haft. För särskilt bra är de inte, men de är underhållande. Gogol Bordello är fortfarande ett av de bästa liveband man kan se live(på skiva är de inte alls lika roliga).

På den svenska fronten var det Sounds Like Violence som som blev herre på täppan med sin råa och desperata rock n' roll. Dock var jag ändå en smula besviken efter deras spelning. Jag hade hoppats på mer. Trettiofem minuter av desperat skränrock är alldeles för lite och jag saknade flera låtar ("The Pistol", varför spelade de inte "The Pistol"). Annars var det precis så desperat och underbart som jag hade hoppats på.

Vad det gäller övriga svenska band jag såg kan jag säga att Kid Down inte imponerar speciellt på mig, men att de är populära råder det inga tvivel om. Stämningen var mycket god under den korta stund jag var där. Årets stora miss var att jag genomled en hel konsert med Neverstore och på köpet missade Chemical Vocation som spelade samtidigt. Enligt spelschemat skulle dessa två band inte spela samtidigt. Här vill jag rikta kritik mot arrangörerna som kunde gått ut med bättre och tydligare information om ändringen. Jag hade faktiskt sett framemot att få se CV live. Tro det eller ej.

När My Chemical Romance gick upp på scen började en lyckad festivaldag av fin musik, god stämning och en öl för mycket närma sig sitt slut. En smula överförfriskad och lätt sluddrande lämnade jag och min betydligt nyktare flickvän Pier Pressure och My Chemical Romance bakom oss. På håll kunde man höra hur kidsen skrek och sjöng med i MCR emotionella refränger. Det var inte vackert, men som avslutning tar jag istället med mig uttalandet som kom från scen när Less Than Jake höll låda; -"theres like a hundredthousand dollars in haircuts here".

Andra bloggar om: Pier Pressure, Metaltown, konsert, festival, musik, emo, punk, metal, Göteborg, semester, karuseller

Promofest för Stapelfestivalen

Far Above @ myspace
Fakie For Nothing @ myspace

Var tänker du befinna dig på söndag?

Treasurefest, The Second Edition: 11:e och 12:e Maj

En av Sveriges mest intressanta mini-festivaler kryper allt närmare. Förra året arrangerades Örebros Tresurefest för första gången, nu 6 månader senare är det redan dags för en uppföljare. Biljetterna går loss på prisvärda 300:-, boende ordnas för 50:- och Brightside Vegan Catering ordnar med käket. Klicka på affishen nedan för mer info.

En anledning till att besöka Malmö i april.

Den 15 april är datumet att befinna er på Aktivitetshuset i Malmö. För då kommer ni att få njuta av tonerna till den allra vackraste schweiziska emo. Det var nästan så att det kittlade i pungen när jag läste att Malmö Hardcore Punk hade bokat Mr. Willis Of Ohio. Med sig på sin spelning har de också danska St. Konrad. Tyvärr har jag ingen koll på dessa danska gossar eller flickor, men Malmö Hardcore Punk beskriver det som danskt stök åt Shellec, Don Cabbalero-hållet.

Mer info hittar ni på Malmö Hardcore Punk

Andra bloggar om: Mr. Willis Of Ohio, St. Konrad, Malmö Hardcore Punk, Aktivitetshuset, konsert, musik, emo

Tyskemo till Malmö - 27 Januari

Om någon varit uppmärksam har ni kanske märkt att jag lagt till ytterliggare två band i bandlistan (bokstav A). Två mycket bra tyska screamoband och appropå tyskemo, upptäckte jag att Aktivitethuset i Malmö gjort klart med just två tyska emoband. Syn*error och Telekolleg kommer på besök i Malmö den 27 Januari. Var inne och lyssnade på banden och det låter riktigt bra. Äntligen har man något att se framemot. Det behövs lite mer emospelningar i den här staden.

För mer information besök; Malmö Hardcore Punk

Andra bloggar om: Syn*error, Telekolleg, konsert, malmö, emo, musik, tyskland

Moshpit - en konstform eller ren idioti?

Jag har äntligen förstått varför en del går på hc-spelningar. Det är deras tillfälle att leva ut sina fantasier som "retard". Att hoppa omkring i en moshpit med uppsträckta armar till musiken man älskar förstår jag absolut, men en del människor tar bara priset i att bete sig som en idiot. Att överdrivet slå vilt omkring med sina armar, hoppa runt som en apa med ett ansiktsuttryck som inte är från denna värld och som om det inte vore nog vill man skada varandra också med sparkar och slag. Antar att det skall vara häftigt att hoppa runt i moshpiten och utdela diverse slag och sparkar mot andra människor.

I mina ögon ser det bara pinsamt ut, men jag förstår, alla vill vi kunna bete oss som idioter då och då. Jag kommer förmodligen aldrig riktigt förstå mig på denna sparka-tills-du-dör konstform, men det är dock lite kul att rörelserna är som tagna direkt ur instruktionsvideon (SOIA - Step Down). Så en viss charm kan jag se i det.

Det var en liten reflektion jag fick under gårdagens spelning med Have Heart. En konsert jag tyvärr är lite besviken på, då den inte levde upp till mina förväntningar. Av någon anledning trodde jag att spelningen skulle leva upp till den fantastiska skivan, men icke då. Å andra sidan var det en hc- spelning, så kanske skulle jag förstått det innan. Det blir mycket "fulröj", slakt av sina egna låtar samt dåligt ljud. Sen tror jag att Have Heart var en storlek för stor för Aktivitethuset. En spelning på KB skulle nog gjort sig bättre, men helt missnöjd är jag inte. Det var trots det dåliga ljudet en bra kväll. Stämningen var fin och ölen smakade gott, så man kunde trots allt avnjuta musiken och det tyska bandet xRitualx var en positiv överraskning.


Andra bloggar om: Have Heart, Sick Of It All, musik, hardcore, moshpit, konsert

Treasurefest: Lördagen

(Herbrightskies)

Lördagen var den dagen som skulle locka mest folk och likväl den dagen som skulle sälja ut mest endagsbiljetter, anledningen är enkel: Purified In Blood, men det kommer vi till lite senare. Det hela skulle ha börjat med Dead At Sevensixteen, osignad "As I Lay Dying"-metalcore (något jag såg fram emot att se). Dessvärre ställde dom in kort innan. Istället började Lördagen något senare med Promise Divine och deras ganska stereotypa poppiga emo, funkar bra dock (även om det inte är något speciellt), särskillt live skulle jag vilja påstå.

Akten efter gillar jag desto bättre, Herbrightskies, som varit en av mina favvisar bland de Svenska emobanden sen jag först såg dom. Intressant emo/emocore med lite screamo på sidan. Dom har en riktigt bra självtitlad EP ute på Pretty Dirty Promotions (och återfinns numera i hoborec studion för inspelning av debuten).

Centurion, ett av de mest uppskattade banden under Fredagen (ja, förutom av Anders Jacobson från lokaltidningen/Nasum/Coldworker) körde igen, vilket band som ställde in kommer jag dock inte ihåg (EF eller By Night kanske?) men Centurion dom manglade på bra och jag hade inget emot att se dom igen.

Därefter kom emo från Karlstad i form av Early To Bed. Mitt förra band spelade med dom för nått år sedan i Karlstad, och jag minns hur dom satt där backstage och snackade skit om alla band som spelade. Då gjorde dom ett föga intygande intryck, så även denna gång, men bör defenitivt ses av folk som gillar dålig college-emo.

(Smackdown)

Smackdown! Helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter. Det här Luleåbandet spelar punkig rockig hardcore och håller igång som apor med gitarrer på scenen, sångaren är dessutom av det charmigare slaget och hade både ett och annat att berätta mellan låtarna (om bla. skorpan vs. hans egen frisyr och en före detta fascination för wrestling). För den som vill veta mer än så har dom två fullängdare ute på Goodfellow records.

Ungefär hälften av dagen hade gått vid det här laget när festivalens andra brittiska band intog scenen, The Seventh Cross. Jag vet inte om någon annan uppmärksammat fenomenet jag härmed väljer att kalla "crowd-screaming", men det är precis vad The Seventh Cross sysslar med. Lite kort går det ut på att sångaren aldrig står på scenen, utan istället bland publiken under hela spelningen, där han (eller hon) skriker folk i ansiktet och räcker fram micken när någon ser ut att kunna sjunga med. En teknik som återfinns i bland annat R'n'R. Inget vidare roligt för alla med kameror som bara får massa dåliga kort men riktigt roligt att se på. Dom är förövrigt ett schysst blackmetalcoreband med snygga tshirts.

Bara tre band kvar, på scen kommer Misconduct och ganska synkat med deras inträde i lokalen följer publikens uttåg ur densamma. Jag ska inte säga att jag har nån större koll på dom, men jag har ofta tänkt på dom som melodisk hardcore i stil med Ignite (fast inte alls lika bra förstås). Istället följer löjliga försök till nån blandning mellan politik, treackordspunk och Blink 182. Trots allt har dom turnerat en hel del och blivit rätt stora, och det överraskar hur dålig publikkontakt dom detta till trots har. Visserligen är det kanske inte det lättaste när alla gått därifrån, men intressantare mellansnack än att han och hans flickvän skrivit vissa låtar ihop eller "Mår ni bra!" (följt av nån som harklade sig i publiken) borde dom kunna klara av.

(Jeniferever)

Desto roligare var Jeniferever att se. Ett band som har ungefär fem gånger så många instrument som bandmedlemmar och minst lika många seriekopplade effektpedaler. Dom spelar något som kan liknas med ett Cult of Luna som bara spelar lugna partier, något dom verkligen lyckas med. Jag blev helt fascinerad över hur duktiga dom var att återskapa de ljud dom har på skiva, och deras framträdande lät nästintill som om dom hade ett gäng producenter vid mixerbordet. Om vart annat bytte dom instrument med varandra och turades om vid keyboarden, alla utom en av gitarristerna som spenderade hela spelningen hukandes, gungandes och/eller på sina knän. Till och med trummisen hade en laptop med beats och samplar han opererade.

Treasurefest tog plats i Örebro folkets hus, på andra våningens a-sal spelade banden (isället för den sedvanliga b-salen i källaren) och på den tredje våningen fanns det ett vegan café. På samtliga tre våningar likväl som utomhus fanns diverse hardcore och emokids utplacerade, och gick man uppifrån och ner hörde man Purified In Blood nämnas mellan 5 till 10 gånger. Och nu var det dags.

(Purified in Blood)

Trashig straight edge vegan metal från Norge i form av PiB hoppade in och i motsats till Misconduct kom alla in till salen, som nu verkade husera bortåt 300 pers. Jag tror det var våran käre Anders Jacobsen som sa det, att om man har mer gemensamt med Slayer än med Minor Threat så spelar man fan inte hardcore, vilket förvisso är sant. PiB är inte ett hardcore band, och jag har inte mycket till övers för metal, men jag hade riktigt kul. Folk moshade som besatta, överallt fanns folk som sjöng med och på scenen två sångare som sprang fram och tillbaks och härjade. Dom engagerar onekligen folk och har en jävla energi live, så har du chansen att se dom live trots att du inte är helt såld på musiken råder jag dig att dra och se dom i alla fall.

Om jag skulle försöka knyta ihop säcken och ge ett helhetsbetyg på Treasurefest. Trots massa avhopp och panikbokningar i sista sekunden blev det riktigt bra till slut. Hög standard på banden, ett tidsschema som höll, bra mat och fin stämmning. Det jag saknar däremot är ett eller flera band jag verkligen skulle vilja se. Purified in Blood var ju som bekant det huvudsakliga dragplåstret, dock skulle jag hellre sett något från Deathwish, Bridge Nine eller Solid State, kanske i stil med Converge, Modern Life is War, Hope Conspiracy, Have Heart eller Norma Jean. Men vem vet, vid nästa upplaga kanske det kommer?

Och som förra gången, bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Promise Divine [**]
Herbrightskies [***]
Centurion [***]
Early to Bed [*]
Smackdown [****]
The Seventh Cross [***]
Misconduct [*]
Jeniferever [****]
Purified in Blood [*****]
Treasurefest [****]

(Alla bilder är som förra gången tagna på Treasurefest av somecamerunning.net)

Andra bloggar om: konsert, emo, hardcore, metal

Treasurefest: Fredagen

(The Romance)

Den gånga helgen, 1 & 2 December, upptogs i stora delar av årets andra hardcore dominerade festival i Örebro, Treasure Fest. Med 250+ besökare, egen vegancatering och 15 delaktiga band är blev denna tillställning en av det bättre jag varit på.

Festivalen drabbades dessvärre av en del avhopp, en del så sent som dagen innan den började, och mer eller mindre panikartade bokningar följde. En av dessa var Misconduct, ett punkband från Sveriges rövhål, Värmland, som gärna titulerar sig hardcore. Dessa tre unga män var tveklöst det sämsta och mest oinspirerade bandet under festivalen. För att spinna vidare på denna överraskande negativa inlening (lika bra att få det överstökat) var emobandet The View Between en värdig tvåa när det gäller festivalens bottennapp, med låtar som låter i stort sett likadant utan intressanta bryt förvånar jag mig över att dom fått släppa sin debut på Royal Empire Records.

Men mer dåliga överraskningar än så blev det faktiskt inte, jag missade iofersig Dead Until Rising (festivalens första band) ett deathmetalband med vissa metalcore influenser från Dalarna, men dom var i alla fall trevliga människor så vi kanske kan lämna det där. Istället kom jag dit just när The Romance börjat spela, utan att påstå att jag var vidare bekant med bandet kan jag säga att jag i alla fall lyssnade igenom deras låtar på Myspace, och som första bandet jag såg blev det tillika den första positiva överraskningen. Dom höll sig tämligen aktiva på scenen och hade riktigt bra låtmaterial med sig, i mina ögon ett band som verkligen förtjänar i alla fall ett EP släpp på flertalet av Sveriges mindre och emoinriktade bolag.

(Adept)

Efter det klev ett av Sveriges mest uppskattade emoband upp, Adept, som utgörs av 5 väldigt kapabla pojkar från Trosa. Deras emotionella hardcore, i stil med andra svenska band såsom Chemical Vocation och Intohimo, hade lockat till sig ett helt stall emokids utrustade med Adept's bandtröjor, och utses härmed till festivalens bästa emoband.

Efter följde tidigare nämnda The View Between och därefter en annan höjdpunkt på festivalen: Södra Englands Centurion. Brutal metalcore, ungefär som Killing The Dream och I Killed The Prom Queen med lite döds i mixen, med en överraskande charmig sångare som inte kunde hjälpa att gå omkring med ett stort leende på läpparna mellan låtarna. Något annat som överraskade var att Anderas Jacobsen (från Nasum och Coldworker) sågade dom i lokaltidningen Nerikes Allehanda i en uppföljande artikel.

(Centurion)

Ghetto beatdown från Tysklands Embraced By Hatred var näst sista bandet under fredagen, och kan närmast beskrivas som Tysklands svar på band som Shattered Realm och Knuckledust, enkel mosh med trallvänliga refränger och inte alls något som jag uppskattar. Något däremot större delen av publiken verkade vara heltända på och lockade till sig både väderkvarnar och rundsparkar, vilket nog är ganska förståerligt då dom faktiskt är rätt bra på det dom gör.

(Path Of No Return)

Så till sist, Örebros stoltheter: Path Of No Return. Jag såg dom som förband till The Chariot i höstas som även var första spelningen med nya sångaren Patrik Jakobsson. Det var förvisso en riktigt bra spelning, även om Patrik inte var alltför scenvan. Men nu efter bland annat Close Up Made Us Do It turnén kunde man se att Patrik blivit varm i kläderna som ägde scenen totalt under de första låtarna. Som slut på dagen ropades Path ur igen av en ivrig publik som med besked gav utlopp för all kvarvarande energi under extranummrets enda låt, klassikern I Will Rip Your Life Apart.




Bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Dead Until Rising [N/A]
The Romance [***]
Adept [****]
The View Between [**]
Centurion [****]
Embraced By Hatred [**]
Path Of No Return [****]


Kommer snart: "Treasurefest: Lördagen".

Alexisonfire & Cancer Bats

(Live; 2006/11/29, Stengade 30, Köpenhamn)

Andra bloggar om: Alexisonfire, Cancer Bats, konsert, musik, emo, hardcore, Stengade 30, Köpenhamn, Danmark

Kvällens höjdpunkt.

Det är inte lång tid kvar nu. Om några timmar sitter jag på tåget till Köpenhamn. Målet med resan är att på en klubb i den danska staden få njuta av emotionell musik i form av Alexisonfire. Ett band jag uppskattar väldigt mycket och det skall bli enormt kul att äntligen få se de på riktigt. Berättar mer om mitt äventyr när jag är tillbaka i Sverige och förhoppningsvis kommer jag att ha en del fina bilder att dela med mig av.

Andra bloggar om: Alexisonfire, musik, emo, konsert, köpenhamn

The Final Chapter; release party

Andra bloggar om: The Emo Foundation, Chemical Vocation, Kid Down, emo, musik, konsert

TREASUREFEST

Mer info: http://www.myspace.com/treasurefest

Andra bloggar om: Örebro, konsert, hardcore, emo, musik