Treasurefest: Fredagen

(The Romance)

Den gånga helgen, 1 & 2 December, upptogs i stora delar av årets andra hardcore dominerade festival i Örebro, Treasure Fest. Med 250+ besökare, egen vegancatering och 15 delaktiga band är blev denna tillställning en av det bättre jag varit på.

Festivalen drabbades dessvärre av en del avhopp, en del så sent som dagen innan den började, och mer eller mindre panikartade bokningar följde. En av dessa var Misconduct, ett punkband från Sveriges rövhål, Värmland, som gärna titulerar sig hardcore. Dessa tre unga män var tveklöst det sämsta och mest oinspirerade bandet under festivalen. För att spinna vidare på denna överraskande negativa inlening (lika bra att få det överstökat) var emobandet The View Between en värdig tvåa när det gäller festivalens bottennapp, med låtar som låter i stort sett likadant utan intressanta bryt förvånar jag mig över att dom fått släppa sin debut på Royal Empire Records.

Men mer dåliga överraskningar än så blev det faktiskt inte, jag missade iofersig Dead Until Rising (festivalens första band) ett deathmetalband med vissa metalcore influenser från Dalarna, men dom var i alla fall trevliga människor så vi kanske kan lämna det där. Istället kom jag dit just när The Romance börjat spela, utan att påstå att jag var vidare bekant med bandet kan jag säga att jag i alla fall lyssnade igenom deras låtar på Myspace, och som första bandet jag såg blev det tillika den första positiva överraskningen. Dom höll sig tämligen aktiva på scenen och hade riktigt bra låtmaterial med sig, i mina ögon ett band som verkligen förtjänar i alla fall ett EP släpp på flertalet av Sveriges mindre och emoinriktade bolag.

(Adept)

Efter det klev ett av Sveriges mest uppskattade emoband upp, Adept, som utgörs av 5 väldigt kapabla pojkar från Trosa. Deras emotionella hardcore, i stil med andra svenska band såsom Chemical Vocation och Intohimo, hade lockat till sig ett helt stall emokids utrustade med Adept's bandtröjor, och utses härmed till festivalens bästa emoband.

Efter följde tidigare nämnda The View Between och därefter en annan höjdpunkt på festivalen: Södra Englands Centurion. Brutal metalcore, ungefär som Killing The Dream och I Killed The Prom Queen med lite döds i mixen, med en överraskande charmig sångare som inte kunde hjälpa att gå omkring med ett stort leende på läpparna mellan låtarna. Något annat som överraskade var att Anderas Jacobsen (från Nasum och Coldworker) sågade dom i lokaltidningen Nerikes Allehanda i en uppföljande artikel.

(Centurion)

Ghetto beatdown från Tysklands Embraced By Hatred var näst sista bandet under fredagen, och kan närmast beskrivas som Tysklands svar på band som Shattered Realm och Knuckledust, enkel mosh med trallvänliga refränger och inte alls något som jag uppskattar. Något däremot större delen av publiken verkade vara heltända på och lockade till sig både väderkvarnar och rundsparkar, vilket nog är ganska förståerligt då dom faktiskt är rätt bra på det dom gör.

(Path Of No Return)

Så till sist, Örebros stoltheter: Path Of No Return. Jag såg dom som förband till The Chariot i höstas som även var första spelningen med nya sångaren Patrik Jakobsson. Det var förvisso en riktigt bra spelning, även om Patrik inte var alltför scenvan. Men nu efter bland annat Close Up Made Us Do It turnén kunde man se att Patrik blivit varm i kläderna som ägde scenen totalt under de första låtarna. Som slut på dagen ropades Path ur igen av en ivrig publik som med besked gav utlopp för all kvarvarande energi under extranummrets enda låt, klassikern I Will Rip Your Life Apart.




Bandens Myspace sidor följt av betyg (1 till 5, baserat på framförande och material):

Dead Until Rising [N/A]
The Romance [***]
Adept [****]
The View Between [**]
Centurion [****]
Embraced By Hatred [**]
Path Of No Return [****]


Kommer snart: "Treasurefest: Lördagen".