Devotion and desire

Genomåren har jag byggt upp en stadig mur när det kommer till musik. Jag har den musiken jag tycker om och allt annat stänger jag ute. Jag är inte särskilt öppen när det kommer till annan musik. En gång i tiden kunde jag lyssna på det mesta, men nu har jag mer eller mindre blivit en musiknazist. Det är inte så att jag tycker illa om all musik, men det intresserar mig inte längre. Jag har hittat mitt fack och där trivs jag. Varför bry sig om allt annat?

När det kommer till min musiksmak handlar det främst om ett par olika stilar. Det är emo, det är hardcore och det är singer/songwriter inspirerad musik. En del punk slinker också in. Jag har mina band och jag har mina stilar, resten skiter jag som sagt i. Förutom när det kommer till att gnälla på hur dåligt det är. Det är jag bra på.

Jag bryr mig inte om folk tycker att musiken jag lyssnar på är dålig, för då kan jag ha den för mig själv. De kan gnälla hur mycket de vill, det påverkar inte mig. Kanske får det mig att tycka mer illa om deras musik.

Vad andra lyssnar på intresserar mig inte, om de inte delar samma stilar som jag. Därför är det väldigt sällan som någon kan tipsa mig om musik. Själv är jag väldigt givmild och delar gärna av mig med det jag lyssnar på. När det kommer till musik handlar det om mig och det jag lyssnar på. Det är min musikvärld.

Andra bloggar om: musik, musiksmak, emo, hardcore, singer/songwriter