Recension: Lifetime - Lifetime (2007)

På något sätt har jag alltid haft en tendens att bunta ihop Lifetime med Kid Dynamite. Dom båda snabba gitarr riff och basgångar av samma skola och en känsla som inte är helt olika. Jag har funderat och kommit fram till att om Lifetime inte hade slutat 1997 efter Jersey's Best Dancers, hade dom nog kunnat släppa något av en Kid Dynamite skiva runt 1998. Nu blev det inte så, men om någon annan undrat över detta har vi i alla fall svaret på hur Lifetime skulle ha låtit om dom släppte nytt 2007, för det har dom nu gjort.

Det lustiga är att det som då var (melodiös) hardcore nu närmare kan betraktas som pop-punk (och då menar jag riktig pop-punk av Decendents skolan), trots att Lifetime i stora drag låter precis som dom gjorde då och (nästan) precis som man vill att dom ska låta nu. Vilket får mig att undra hur det hade sett ut om Lifetime var ett nytt band och detta deras debut kom just nu, hade dom varit ett gäng snygga och hungriga ungdomar hade dom kanske haft världen och mycket speltid på MTV framför sig. Nu är dom ett gammalt kultband vars fans till största delen består av oss som upptäckte dom via Hello Bastards istället (vilket ter sig mer attraktivt i mina ögon).

"Varför hänga upp sig på Lifetime?", "Och hur låter det här då?". Berättigade frågor båda två. Till och börja med har Lifetime inte släppt något på nästan 10 år, men dom gör fortfarande detta bättre än någon annan.

När det gäller musiken dom manat fram är det ingen tvekan om att det är Lifetime som silar sig in i öronen, musikaliskt är det inget nytt och i den bemärkelsen är det precis som det måste vara i ett läge som detta, vad skulle annars vara vitsen med en reunion? Snabba ackordbyten men ändå med den harmoni som gör det melodiskt. Det som dock möter mig först, i negativ mening, är Ari Katz sång, som på denna i det närmaste är rensång, att jämföra med sandpappersrösten på Hello Bastards. Hans röst har alltid varit något som i verklig mening definierat bandet, gett dom en extra studs. Att den faktorn nu nästintill saknas är inte något som gör skivan några tjänster. Dock måste jag medge att han verkar ha funnit en ny säkerhet i sången och varierar den på ungefär samma vis som alltid, och skillnaden blir inte större än att man fortfarande hör att det är Ari bakom mikrofonen.

Kort sagt, melodiös hardcore, eller kanske snarare något åt punkhållet i sin nuvarande form, blir inte mycket bättre. Som alltid hittar vi dom där ädelstenarna i varje sång, som får en att sitta där som en idiot med ett stort flin trummandes på låren. Hastigheten, även om den var tydligare förr, finns fortfarande där, och likt vana trogen går den ofta förr eller senare ner i tempo till en skönare poppigare del, och sen upp igen. Allt medan Ari delar med sig av känslosamma och personliga texter.

Höjdpunkterna på skivan blir de två låtar som släpptes tidigare i år på teaser 7an "Two songs", nämligen "Haircuts and tshirts" och "All night long" dock nu med en renare inspelning med bättre ljud (på gott och ont, det kändes ändå mer Lifetime med sämre ljud och produktion), den sistnämnda är förmodligen en av Lifetimes mest kommersiellt gångbara låt och för mina tankar mot dagens pop-punk med band som MxPx (med skillnaden att Lifetime lyckas långt mycket bättre). Vidare har vi "Yeems' Song for Nothing" som är en av låtarna där Ari's sång är som bäst och "Try and stay awake" som gör min inledande liknelse med Kid Dynamite rättvisa.

Betyget blir 4½ av 5, det enda som drar ner det är Ari's sång som enligt mitt tycke skulle vara lika halvskriken som den var då, i övrigt står den sig riktigt bra i konkurrensen med gamla Hello Bastards och Jerseys Best Dancers (som båda för övrigt är klockrena 5:or).

Lifetime's myspace
Lifetime's hemsida
Kid Dynamite