DIY as fukk!

Bomb the Music Industry! lever en "musik karriär" just utanför sfären många band kämpar med naglar och tänder för att bli en del av. I en värld där DIY betyder att du inte har något annat val för att ditt band är för kasst för att bli signat, och inte att du gör det för att det är precis det du vill, där står Bomb the Music Industry! utanför och skriker "Nice going asshole!" till alla som "lyckas".

Bomb! är ett punk/ska kollektiv med sina rötter i New York och dess omgivningar (och/eller Florida?), allt dom gör är självproducerat och självsläppt (det senare är bara lite sant eftersom dom distribueras av Quote Unquote Records) och finns att ladda ner helt och hållet gratis på deras hemsida. Dom säljer inte tröjor för dom kostar för mycket att trycka upp, istället får du ta med dig en egen tshirt till deras spelningar så lånar bandet ut stenciler och färg så du får trycka dig en egen, gratis såklart. Om du skulle vilja spela i bandet, ta med dig ett instrumentet av ditt val så får du komma upp på scenen och spela med dom. "It's called a SCENE, you guys" som bandet själva skulle uttrycka sig.

Lite kort uttryckt kan man säga att Bomb! är allt musikscenen borde vara, men allting scenen inte är.

Som tidigare nämnt spelar Bomb! någon form av blandning mellan ska och punk, vilket är en grov förenkling. Det funkar inte att enkelt rama in bandet på det sättet. Bomb! är entusiastiskt, sarkastiskt, akustiskt, syntigt, punkigt, folkigt, trashigt och väldigt underhållande. Som tur var kan jag nöja mig med den dåliga beskrivningen, för som sagt finns deras album att ladda ner gratis på deras hemsida, du hittar även texterna där, vad väntar du på?


Bomb the music industry!
Bomb the music industry! Myspace
Quote Unquote Records

Light The Fuse And Run

Andra bloggar om: Light The Fuse And Run, emo, hardcore, musik, youtube, intervju

Hultsfred: Två anledningar är allt du behöver

En kort uppdatering för att blidka vintermörkret: Ultra-klassiska Gorilla Biscuits har (än så länge mer eller mindre inofficielt) bokats till Hultsfred, likaså Converge. Med andra ord torde många av oss redan ha nog med anledningar till att spendera de (smått hutlösa) 1695 kronor + förköp rockparty behagar ta ut för vad som kanske blir några av våra livs två bästa spelningar.

Take her to the music store - del 2

Vi har kommit till del två i jakten på årets hetaste skivsläpp och nu är det dags att introducera det lite tyngre artilleriet.

En skiva som redan har läkt i år är Comeback Kids kommande skiva 'Broadcasting'. Den släpps den 20 februari men finns redan att hitta på nätet. Med ny sångare och den nya låten "Broadcasting" på myspace var förväntningarna stora, men mer om Comeback Kid tänkte jag ge er i min recension av den nya skivan.

Istället går jakten vidare och när jag snabbt tittar igenom listan på de band jag verkligen ser framemot att höra nytt ifrån hittar jag bland annat band som Every Time I Die, Poison The Well, The Chariot, The Fall Of Troy och Dillinger Escape Plan. Alla är potentiella höjdare och mest ser jag framemot The Chariot. Bandet som fortfarande får leva med att vara Josh Scogins nya projekt sedan han lämnade Norma Jean, men faktum är att de inte är några newbies längre. Med ett album och en ep har de byggt upp ett stabilt rykte och nu är det väl ändå dags för The Chariot att slå på riktigt. Det tror jag. Every Time I Die lovar att släppa ett av sina bästa album sedan 'Gutter Phenomenon'. Mina förväntningar är höga på ETID och frågan är om de kommer att kunna stå för sina ord när skivan är släppt. Det återstår att se.

Håll i hatten men Modern Life Is War från den lilla staden Marshalltown planerar att släppa nytt efter sommaren. Personligen har jag inte hunnit smälta den underbara ångesten från deras två tidigare alster, men här är peppen enorm. Detta måste vara ett av årets mest spännande skivsläpp. Förutom att ett nytt album skall göras har det hänt en hel del kring MLIW. Man har byt skivbolag och nu hittar vi bandet på Equal Vision. Dessutom har bandet fått genomgå diverse förändringar i sin lineup. Bassisten Chric Honeck lämnade bandet av "personliga skäl" och han ersattes av Tim Churchman (tidigare i Spanish Bombs).

En snabbt flukt på listan och fyra spännande band träder fram, Life In Your Way, Haste The Day, Poison The Well och As I Lay Dying. Det är metal och hardcore ur den fina skolan. Dock är jag en smula osäker på vad Haste The Day har att erbjuda med sina nya skiva. Det man kan höra på deras myspace låter mediokert. Annars planerar alla banden att släppa nytt material inom det närmsta halvåret.

Mina personliga husgudar The Saddest Landscape planerar att någon gång i år släppa en dubbel cd med allt inspelat material de gjort, en del som inte släppts tidigare och en bonusdvd. Dessutom kommer det att tillkomma ett häfte på 16 sidor där bland annat en bild på min tatuering kommer finnas med. Det är inte mycket som kan slå detta i år och hade det inte varit en samlingskiva hade det lätt blivit årets skiva.

Årets skiva har däremot Thrice kommande projekt potential att bli. En mastodontskiva som sträker ut sig över hela fyra cdskivor! Det kommer bli ett koncept album som innefattar de fyra elemente; eld, vatten, vind och jord. I AP beskriver Dustin musiken i de olika elementen, "Fire will be the heaviest; Water will have most of the tremolo and chorus effects and the electronic elements; Earth will be very stripped with lots of acoustic guitar; and Air will have everything from arpeggio guitar to soaring rock." Man kan inte låta bli att vattnas i munnen när man läser detta. Ett gediget projekt som kan bli hur bra som helst. Thrice är ett band som i mina öron gått ett steg längre varje gång de släppt ett nytt album och det lovar gott för den nya skivan.

Och till sist. Ingen har väl missat Simons fina recension av Lifetimes nya skiva (som också har läkt via internet). Om nu missat hittar ni den här på emo-bloggen under "recensioner". Att poppunk hjältarna Lifetime är tillbaka glädjer nog många och även mig. Skivan som kom 1997, 'Jersey's Best Dancers', har spelats flitigt genomåren och ser framemot att även få spela i sönder deras nya skiva. Värt att notera är att Lifetime signats på snuskpellen Pete Wentz (från Fall Out Boy) skivbolag. Det gör lite ont i själen.

Här var en lite genomgång av spännande skivor att se framemot i år. Självklart kommer det dyka upp fler under årets gång. Det finns många "diy" emoband som släpper när man minst anar det. Mitt tips till er som vill ha lite heta skivtips i år är att hålla utkick på diverse intressanta skivbolag.

Till slut tänkte jag lista de tre skivor jag tycker är årets hetaste skivsläpp.

1. Thrice - ett galet konceptalbum på fyra cdskivor.
2. Jimmy Eat World - för att de är ett av de bästa banden någonsin.
3. Modern Life Is War - "cause we're all dead ramones"

Andra bloggar om: Comeback Kid, Every Time I Die, Poison The Well, Haste The Day, The Chariot, Thrice, The Saddest Landscape, Modern Life Is War, As I Lay Dying, Life In Your Way, The Fall Of Troy, The Dillinger Escape Plan, musik, emo, hardcore, metal, årets skiva

Music works in mysterious ways.

Alla mina vänner är på fest ikväll. Själv har jag stängt in mig på rummet. Deras sällskap lockar mig inte idag. Istället sitter jag här och tänker på hur inflytande musik kan vara för ens känslor. Musik har den fantastiska egenskap att beröra oss. Musik och känslor går hand i hand. En låttext kan gripa tag i en och förklara ens känslor som man själv inte kunnat lista ut vad de betyder.

Senaste tiden har för mig inneburit ett helvetiskt pendlande mellan glad och förvirrad. Ena stunden har allt varit frid och fröjd för att senare förvandlats till känslomässigt kaos inombords. Och att inte kunna sätta fingrarna på vad det är som är fel gör att allting blir mycket värre. Det var inte förräns jag fick upp öronen för två låtar som det stod klart för mig hur jag mådde och kände. De förklarade en långtids förvirring och frustration, på både gott och ont.

Accident Prone av Jawbreaker. Utifrån mitt perspektiv handlar det om att vara missnöjd med tillvaron, missnöjd med den man blivit och en skamkänsla över att såra de man älskar.

The Pistol av Sounds Like Violence. Texten fick mig att se mig själv med nya ögon. Fick mig förstå vad mina stundtals kalla känslor handlar om. Insikt.

Det jag förstår nu skrämmer mig mer än vad mina tidigare känslor gjorde. Det kan jag inte blunda för, även om det känns lättare nu när jag förstår. Jag vet att jag inte mår bra och i stället för att ta itu med mina monster flyr jag in i musiken, för det skänker mig tröst för stunden. Huruvida det är egentligen är tröstande vet jag inte. Det kanske rent av är mer tortyr att låta sig försvinna in i dunkla och ångestrelaterade musikstycken!? För vi väljer musik efter hur vi mår. Är du glad lyssnar du på musik som förstärker den känslan du har i kroppen. Samma borde hända om du mår dåligt. Kort och gott, den tröst du trodde du fick innebar egentligen bara en förstärkt ångest. Great. Music works in mysterious ways.

Förutom dessa två låtar jag tagit upp nu kan jag lägga till en rad andra låtar som berört mig på ett djupare plan. Det är ganska intressant faktiskt, för jag kan se en spännande blandskiva växa fram som speglar de senaste tre åren av mitt liv.

Recension: Lifetime - Lifetime (2007)

På något sätt har jag alltid haft en tendens att bunta ihop Lifetime med Kid Dynamite. Dom båda snabba gitarr riff och basgångar av samma skola och en känsla som inte är helt olika. Jag har funderat och kommit fram till att om Lifetime inte hade slutat 1997 efter Jersey's Best Dancers, hade dom nog kunnat släppa något av en Kid Dynamite skiva runt 1998. Nu blev det inte så, men om någon annan undrat över detta har vi i alla fall svaret på hur Lifetime skulle ha låtit om dom släppte nytt 2007, för det har dom nu gjort.

Det lustiga är att det som då var (melodiös) hardcore nu närmare kan betraktas som pop-punk (och då menar jag riktig pop-punk av Decendents skolan), trots att Lifetime i stora drag låter precis som dom gjorde då och (nästan) precis som man vill att dom ska låta nu. Vilket får mig att undra hur det hade sett ut om Lifetime var ett nytt band och detta deras debut kom just nu, hade dom varit ett gäng snygga och hungriga ungdomar hade dom kanske haft världen och mycket speltid på MTV framför sig. Nu är dom ett gammalt kultband vars fans till största delen består av oss som upptäckte dom via Hello Bastards istället (vilket ter sig mer attraktivt i mina ögon).

"Varför hänga upp sig på Lifetime?", "Och hur låter det här då?". Berättigade frågor båda två. Till och börja med har Lifetime inte släppt något på nästan 10 år, men dom gör fortfarande detta bättre än någon annan.

När det gäller musiken dom manat fram är det ingen tvekan om att det är Lifetime som silar sig in i öronen, musikaliskt är det inget nytt och i den bemärkelsen är det precis som det måste vara i ett läge som detta, vad skulle annars vara vitsen med en reunion? Snabba ackordbyten men ändå med den harmoni som gör det melodiskt. Det som dock möter mig först, i negativ mening, är Ari Katz sång, som på denna i det närmaste är rensång, att jämföra med sandpappersrösten på Hello Bastards. Hans röst har alltid varit något som i verklig mening definierat bandet, gett dom en extra studs. Att den faktorn nu nästintill saknas är inte något som gör skivan några tjänster. Dock måste jag medge att han verkar ha funnit en ny säkerhet i sången och varierar den på ungefär samma vis som alltid, och skillnaden blir inte större än att man fortfarande hör att det är Ari bakom mikrofonen.

Kort sagt, melodiös hardcore, eller kanske snarare något åt punkhållet i sin nuvarande form, blir inte mycket bättre. Som alltid hittar vi dom där ädelstenarna i varje sång, som får en att sitta där som en idiot med ett stort flin trummandes på låren. Hastigheten, även om den var tydligare förr, finns fortfarande där, och likt vana trogen går den ofta förr eller senare ner i tempo till en skönare poppigare del, och sen upp igen. Allt medan Ari delar med sig av känslosamma och personliga texter.

Höjdpunkterna på skivan blir de två låtar som släpptes tidigare i år på teaser 7an "Two songs", nämligen "Haircuts and tshirts" och "All night long" dock nu med en renare inspelning med bättre ljud (på gott och ont, det kändes ändå mer Lifetime med sämre ljud och produktion), den sistnämnda är förmodligen en av Lifetimes mest kommersiellt gångbara låt och för mina tankar mot dagens pop-punk med band som MxPx (med skillnaden att Lifetime lyckas långt mycket bättre). Vidare har vi "Yeems' Song for Nothing" som är en av låtarna där Ari's sång är som bäst och "Try and stay awake" som gör min inledande liknelse med Kid Dynamite rättvisa.

Betyget blir 4½ av 5, det enda som drar ner det är Ari's sång som enligt mitt tycke skulle vara lika halvskriken som den var då, i övrigt står den sig riktigt bra i konkurrensen med gamla Hello Bastards och Jerseys Best Dancers (som båda för övrigt är klockrena 5:or).

Lifetime's myspace
Lifetime's hemsida
Kid Dynamite

don't let these tight pants fool you, i'm all heart motherfucker

Du vet att du får riktigt bra skit när du mixar samples ur filmen 'High Fidelity' med straight edge screamo!? De nya helgonen från det stora landet i väst förstod detta. A New Kind Of American Saint handlar inte om kaotisk smärta i hjärtat som de flesta screamobanden erbjuder, utan detta är snarare tvärtom.

"you live off those one liners from your favorite songs...so add this to the list, you can just kill yourself, or keep writing poems with words like this, there's no key to unlock this heart only a hammer to smash it open with. well....boo-hoo for you, because we're through feeling like shit. mourning has past. it's time to live, it's time to dance...it's time to rock. so let's rock this motherfucker and show them what we've got." - 'ANKOAS - If It Ain't Shit...it Ain't Shit'

Ladda ner från Rapidshare: A New Kind Of American Saint

Andra bloggar om: A New Kind Of American Saint, emo, screamo, musik, sXe

This will be the year you got to know the Gallows

Har du någonsin undrat över vad som hände med den lilla killen som blev mobbad i skolan? Kanske gjorde han som Frank Carter och samlade all sin ilska i textrader och rå punkmusik. Tungt tatuerad på kroppen frontar nu Frank Carter ett av Englands mest frustrerade punkband. Likt Modern Life Is War berättar de om sin ilska över att inte passa in någonstans och om hur småstads-ångesten förtär deras liv.

Det var i Watford som allting började och nu pryder Frank med vänner omslaget på en av Englands populäraste musktidingarna med lovorden om att vara "the world's most exciting new band". Ett av årets hetaste svinsura punkband kommer utan tvekan att heta Gallows.

Andra bloggar om: Gallows, musik, punk

Our Band Could Be Your Life

Emo, Power-Rock, Grunge, Indie, Post-Hardcore, Post-Punk. Hüsker Dü gjorde allt innan många av dessa av stilar ens fanns. Med intensiv sång, ett tjockt lager av distade gitarrer, i det närmaste konstanta basgångar och ett ganska speciellt trumljud blandat med personliga, känslosamma och samhällskritiska texter är det svårt att inte sugas in av bandets kreativitet.

Sagan om Hüsker Dü tar vid 1978 i Minnesota, då trion Grant Hart, Bob Mould, Greg Norton hittade varandra. Dock återfanns Mould och Hart i bandet Three Guys With Skinny Ties, innan dom bildade Hüsker. Dom träffades i en skivaffär där Hart jobbade och blev polare efter att de avslöjat att de båda älskade Ramones. Three Guys With Skinny Ties hade tydligen en förkärlek för språk de inte förstod, "Psyco Killer" med Talking Heads och dess franska textrader var en favorit och bandet bytte sedan namn till Hüsker Dü efter det dansk/norska sällskapsspelet (betyder nått i stil med "Kommer du ihåg"), och hade på den tiden även en fjärde medlem, Charlie Pine på keyboard.

Första spelningen kom ett år senare 1979, lustigt nog tog sig en av Harts kompisar friheten att dra ut sladden från Pines keyboard, ingen av de övriga medlemmarna brydde sig nämnvärt och Hüsker blev efter det en trio. Bandet blev snart efter det ansedda som ett av de första hardcore-punk banden, och passande nog öppnade dom för Black Flag i Chicago 1981, och lyckades bli inbjudna till deras efterfest för en spelning. Hart beskrev senare den spelningen med följande ord; "We were on a mission to impress the hell out of Black Flag", vilket de uppenbarligen gjorde eftersom Black Flags gitarrist Greg Ginn senare signade dom på sitt (och Black Flags) skivbolag SST Records.

Debuten kom i EP:n "Land Speed Record" och albumet "Everything Falls Apart" på Reflex Records. Efter smått intensivt turnerade kom bandet i kontakt med klassiska The Minutemen och släppte singeln "In a Free Land" på deras skivbolag New Alliance Records.

Så kom dubbelalbumet Zen Archade 1984 (debuten på SST Records). En av de mest suveräna och orginella album den alternativa musikscenen har producerat, likväl en av de mest influensrika. Zen Archade är ett konceptalbum där vi får följa en tonåring som bryter med sitt gamla liv och flyr sina föräldrar, bara för att upptäcka att livet utanför är ännu värre. Denna skiva finns som delad nummer 8 på Wikipedias "professional lists of the all-time best rock and roll albums" (en sammanställning av de större musiktidningarnas liknande topplistor).

Zen Archade är en musikalisk resa, likt den som dess huvudperson går igenom, och tar lyssnaren genom mer lättlyssnade hardcore punk låtar som "Turn On The News", "What's Going On?" mer emobetonade "Pink Turns to Blue", "Standing By The Sea", "Never Talking To You Again" mer kaotiska "Pride" och så mycket mer. Om man läser denna blogg tycker jag att detta är en skiva som man borde ha hört eller borde höra.

Efter Zen Archade kom ett handfull skivsläpp (tex fantastiska "New Day Rising") och sedan 1986 följde major kontrakt med Warner Bros, och i och med det ett mer poppigt ljud, dock med den skärpa Hüsker alltid haft. Två är senare, 1988, bröt bandet upp som ett resultat av deras managers självmord, Harts drogproblem och Moulds problem med alkohol som ledde till att bandet omöjligt kunde fungera tillsammans.

Nirvana och The Pixies har listat Hüsker som en av deras största influenser, och bland de som spelat in Hüsker covers hittar vi Lifetime, Green Day, Entombed, Foo Fighters, Sonic Youth och The Ataris för att nämna några, och svenska 59 Times The Pain tog sitt namn från en av deras låtar.

Take her to the music store - del 1

Förra året bjöd oss på många vackra skivsläpp och nu är fråga om detta året skall bjuda på detsamma. Vem släpper den hetaste skivan, vilka floppar och vilka överraskar? Det tänkte jag sätta tänderna i nu och för att få koll på vad som komma skall införskaffade jag mig senaste numret av AP Magazine. Den engelskbaserade musiktidinigen listar många av de intressanta band som släpper nytt i år.

Det första jag bjuds på när jag bläddrar genom tidningen är ett gott skratt. Pojkarna i Motion City Soundtrack som pryder omslaget, beskrivs av AP som "post-emo / post rock som besegrar självaste My Chemical Romance". Kul. Jävligt Kul. Det är härligt när tidningarna hittar på egna musikstilar. Det är inte konstigt att vi idag får brottas med diskussioner om vad som är emo och allt annat sådant trams. Dock skall jag inte hänga upp mig på det nu. Det är årets kommande skivsläpp som jag skall rikta min uppmärksamhet på.

Första bandet som får mina ögons uppmärksamhet är Floridas folkpunk-hjältar Against Me!. I vår släpper de sitt sjätte album och förvätningarna är stora då förra skivan 'Searching For A Former Clarity (2005)' inte var särskilt imponerande. Inte när man jämför med ännu tidigare skivor, som t.ex. min favorit 'Reinventing Axl Rose' som de släppte 2001. Den nya skivan kommer som sagt i vår och kommer att ha titeln 'New Wave'. Inte särskilt fyndigt om ni frågar mig, men jag tror att innehållet kommer att slå betydligt bättre än vad titeln gör. Against Me!'s sångfågel Tom Gabel vill att den nya skivan skall få lyssnarna att känna sig "pretty fucking empowered" och visst gör man det när man lyssnar på smakprovet, "Americans Abroad", från den kommande skivan. Against Me!s nya är pepp.

Alkaline Trio kommer i sommar också släppa sitt sjätte album. Ett album som kommer att bli något nytt enligt sångaren Matt Skiba. Matt Skiba berättar för AP hur de mognat som människor och det kommer att speglas i den kommande skivan. Min relation till Alkaline Trio är väl den att jag spelade isönder deras hit "We've Had Enough" när den kom, annars har jag aldrig blivit riktigt bortblåst av deras musik. Dock gillar jag Matt Skibas röst och älskar de akustiska skivor som de släppt. Kanske blir det här året då jag faller på allvar för Alkaline Trio.

Ett band som jag har förhoppningar på, men som lika gärna kan göra ett magplask är emotionellt vackra Circa Survive. De skall följa upp sin debut, Juturna (2005)', ett album jag höll som ett av de bästa det året. Nu är frågan om Anthony Green och pojkarna kan göra det igen eller rent av överträffa sig själva. Anthony har bevisat att han äger en av de vackraste rösterna bland de nya förmågarna i "post emo/post hardcore/poppunk/rock eller-vad-vi-nu-skall-kalla-det"- träsket. Jag hoppas och ber om en vacker, melodiös och exprimentell uppföljare till 'Juturna'. Den nya skivan är planerad att dyka upp på Equal Vision sent i vår.

Coheed And Cambria fortsätter sin berättelse om Coheed och Cambria Killgannon. Det är ett intressant koncept som Claudio Sanchez lagt upp genom åren med sitt science fiction-projekt. Inte nog med att berättelsen om familjen Killgannon följs genom snart fyra album, kan man också få tag på serietidningar/böcker om samma historia. Allt signerat Claudio Sanchez (förutom bilderna i tidningarna som jag har för mig någon annan har illustrerat). Musiken har dock genom åren bara blivit sämre och frågan är om nya skivan kommer följa samma negativa mönster. Coheed and Cambrias debut 'The Second Stage Turbine Blade (2002)' var något helt nytt för mig när det kom. Töntig spacepunk med en ännu mesigare sångare, men förälskad blev jag. Dock svalnade min kärlek då kommande skivor inte alls (bortsett från ett fåtal låtar) levde upp till mina förväntningar. Nu är frågan om det blir en nyförelskelse eller om mina känslor blir till is när C&C släpper sitt nya albums om beräknas komma tidigt i sommar.

Funeral For A Friend gick för några dagar sedan ut med att inspelningen av deras tredje fullängdare,'Tales Don't Tell Themselves' är helt klar och att de längtar redan tills att fansen får höra skivan när den kommer i maj. Själva har de inte varit så exalterade sedan inspelningen av '7 Ways To Scream Your Name' Epn. I mina öron låter det mycket lovande, men kanske finns det en risk att de peppar skivan för mycket. Minns jag inte fel sa de något liknande om 'Hours (2005)' och den var i mina öron ett mindre magplask. Så snälla Funeral For A Friend, bjud oss på en ny '7 Ways To Scream Your Name' fast i större skala, tack.

En skiva som har potential att bli årets höjdare är utan tvekan Jimmy Eat Worlds nya som släpps senare denna månaden. Här är peppen enorm. Jimmy Eat World tar lätt en plats i min top 5 (om inte 3) lista över band jag verkligen tycke rom. Band som berör mig på djupet. Förutom det framstår dessutom pojkarna i bandet som de mest ödmjuka och empatiska människor jag kommit i kontakt med. Det kunde jag konstatera efter en timmes lång dokumentär med bandet. Angående nya skivan har jag absolut ingen koll alls på vad som skall komma från Jimmy Eat World. Har varken läst eller hört nått om den nya skivan. Det var ren tillfällighet som jag hörde att de skulle släppa nytt. Kanske är det tackvare det som gör att skivan känns så spännande. Jag älskar allt som Jimmy Eat World har släppt och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att den nya skivan kommer göra mig besviken. Jimmy Eat Worlds nya skiva är verkligen pepp.

Bayside, Emery och Silverstein är band som inte tillhör mina största favoriter, men som är bra jämfört med mycket annat i deras garage. De släpper alla nya skivor inom en snar framtid, men som sagt mina förväntningar är inte särskilt stora. Både Emery och Silverstein har sjunkit rejält i mina ögon då de inte kunnat följa upp sina debut album. Man kan bara hoppas på något av de här fyra skall kunna stå för en rejäl överraskning.

Fortsättning följer...

Andra bloggar om: Against Me, Alkaline Trio, Circa Survive, Coheed And Cambria, Funeral For A Friend, Bayside, Silverstein, Jimmy Eat World, Emery, musik, emo, hardcore, punk, rock, årets skiva