Myspace bjuder dig på en fantastisk resa.

Att besöka myspace är som en underbar resa till den stora musikhimlen. Vad man än har för mål kommer man garanterat stöta på så mycket mer än vad man hade förväntat sig. För vägarna som öppnas upp för dig är oändliga. Jag kan tillbringa flera timmar med att klicka mig runt bland olika band och skivbolag. Under min vistelse får jag inte bara de senaste nyheterna utan jag upptäcker nya band och jag får lyssna på mängder av ny musik. Att bege sig ut på en sådan musikaliskresa i myspace resulterar alltid i en triumf.

Det var precis en sådan resa som jag gjorde igår och nu tänkte jag låta er ta del av det jag fann.

Mitt mål var The Casting Out. Nathan Grays nya projekt efter Boysetsfire. Sedan tidigare visste jag att bandet arbetade med sin första ep och jag ville få reda på om de gjort några framsteg. Till min stora glädje fann jag att de gjort färdigt sitt första alster och lagt ut det på sin sida. Mitt första intryck av musiken var mer än positivt. Som vanligt berör Nathan med sin fantastiska röst och musiken är väldigt medryckande. Tillägas skall att The Casting Out är inte alls samma grej som Boysetsfire (om någon fått för sig det). Utan det här är lättlyssnad och medryckande poprock av den finare skolan. Framtiden bådar gott för Nathan och The Casting Out.

Via The Casting Out hamnade jag sedan hos ett band som är en del av Boysetsfires sista europatunré. Dear Tonight är ett hardcore/punkband från Brooklyn, New York, som under maj månad kommer befinna sig i Europa tillsammans med Boysetsfire. Att jag inte upptäckt detta band tidigare är en smula ofattbart. De är sjuktbra och att de influerats av band som Mohinder och Jawbreaker hörs tydligt på deras ep "These Are Wires", 2005. Ta bara och lyssna på deras låt "Swearing's A Sin". I sommar kommer dessutom deras första fullängdare och det kommer sannolikt bli en av årets höjdare. Missa absolut inte Dear Tonight!

Det var sedan via Dear Tonights skivbolag, Red Leader Records, som jag kom in på nästa band i min resa. Även dessa är från Brooklyn, New York och har låtit sig inspireras av den första Die Hard filmen. Nakatomi Plaza, ett typiskt DIY- punkband som gått sin egen väg sedan starten 1998. Ett band som bjuder sina lyssnare på finfin punkrock och de har dessutom tydliga inslag av mysig post-rock som gör helheten ännu finare. Jag njuter av att lyssna på Nakatomi Plaza och det gör John McClane också.

Efter Nakatomi Plaza nådde resan sitt slut. Den hade inte behövt sluta där. Resan hade kunnat fortsätta via Read Leader Records då där fanns många intressanta band, men jag kände mig mer än nöjd. Resan gav mig inte bara ett glädjerus över The Casting Outs första ep, utan den gav också två helt nya band. Två band som kommer spelas flitigt den kommande tiden. Inte illa skjutet John McClane!

Andra bloggar om: Myspace, The Casting Out, Dear Tonight, Nakatomi Plaza, musik, punkrock, hardcore, rock

Och så lite festivalnyheter...

Sommaren närmar sig med stormsteg och jag tänkte väldigt kort granska Skandinaviens två största festivaler.

Programmet för Roskildefestivalen är nu spikat. En snabb flukt genom bandlistan och man kan konstantera att rent musikmässigt kommer det bli en skitfestival. Tråkig metal, stoner och pop i mängder. Svagt. Riktigt svagt. Och någon i England skrev att Roskilde hade förmodligen det bästa programmet i Europa. Vilken planet kommer du ifrån? Roskilde, ni har glömt oss punkare, hardcorenissar och emokids!

Tack och lov bjuds det på lite bra musik i alla fall, i form av Against Me och Strike Anywhere. Det är en tröst som heter duga. Danska The Psyke Project och The Downward Candidate får representera norden vad det gäller bra musik.

Även Hultsfredsfestivalen bjuder på tråkiga nyheter. Band som ställt in och en bandlista som i heller inte håller måttet (dock är den en smula bättre än Roskildefestivalens).

De som hade sett framemot att se Gorilla Buicuits på Hultsfredsfestivalen kommer att bli besvikna. De har nämligen ställt in sin spelning för att spela in en ny skiva istället. Kanske inget att gråta så mycket över då de säkerligen kommer tillbaka när den nya skivan är släppt, men hultan tappar ändå ett av sina starkaste namn denna sommaren.

Converge kommer däremot fortrande till Hultsfred.

Recension: From Autumn To Ashes - Holding A Wolf By The Ears (2007)

En gång i tiden bjöds vi på en lektion i hur misär och ångest kan bryta ner en människa. Det satte djupa spår i ens sköra hjärta och det är precis vad musik skall göra. Efter en längre tids väntan är de nu tillbaka, From Autumn To Ashes och med sig har de sitt fjärde album. Sist vi hörde från bandet bjöd de på något svaga "Abandon Your Friends" (2005). Frågan är om de kan ta oss tillbaka till den tid då de verkligen berörde oss?

Det är i ny skepnad som From Autumn To Ashes kryper ut ur studion. Francis Mark har lämnat skuggan och tagit plats längst fram i bandet. Han ersatte Benjamin Perri som inte längre ville vara en del av bandet. In kom även Jeff Gretz som tog platsen Francis Mark lämnat, det vill säga bakom trummorna. Med det skulle man kunna förvänta sig att det som är karakteristiskt för FATA tynar bort med den nya uppsättningen (och med den nya skivan). Tillvis del har det gjort det, men samtidigt inte. Låt mig förklara.

Det första som slår mig på nya skivan är hur Francis Mark kliver in rollen som frontman och bara härskar overkligt bra. Sen är inledningen på "Love It Or Leave It" något som får håren på mina armar att resa sig och det är den bästa låten på skivan tillsammans med "Deth Kult Social Club". Annars följer "Holding A Wolf By The Ears" samma spår som "Abandon Your Friends", mot en allt melodiösare metalcore.

Grejen med From Autumn To Ashes är att de efter varje skiva blivit allt mer strukturerade i sitt mangel. Det låter inte i stil med exempelvis Norma Jean och The Chariot som det gjorde i början. Too Bad You're Beautiful (2001) var kaotisk, intensiv och bröt stundtals ner i lugnare ångestfyllda tempon (till och med akustiskt). Till synes helt ostrukturerad svängde den mellan brutal aggressivitet och ångest. Det var en upplevelse, en resa genom mänskligt fördärv och ångest att lyssna på From Autumn To Ashes. Det gick som en röd tråd genom låtarna. Dessvärre har den känslan blivit allt svagare genom åren och på nya skivan hittar man inget som förenar låtarna med varandra (likaså med Abandon Your Friends).

Tendensen att gå över till mer melodiös metalcore likt As I Lay Dying kunde man höra redan på "The Fiction We Live" (2003). På "Abandon Your Friends" blev det ännu tydligare och nu på "Holding A Wolf By The Ears" är förvandligen fulländad. En förvandling jag inte går helt hand i hand med. Aggressiviteten och ångesten finns där fortfarande men det griper inte tag i en lika mycket. Det är inte en lika hård käftsmäll som förr och känslan av att åka på en enkelriktad autobahn rakt ner i avgrunden är inte lika stark längre.

För att återgå till frågan jag ställde i början av min recension, så blir svaret nej. Det blir inget topbetyg för "Holding A Wolf By The Ears", men den har sina höjdpunkter och gillar man metalcore är det en bra skiva. Jag kräver bara lite mer känsla.

http://www.myspace.com/fromautumntoashes

Andra bloggar om: From Autumn To Ashes, musik, metalcore, skivor, skivrecension, recension

I've had a rough night and I hate the fucking Eagles, man

Deathwish har inte mindre än två nya band att stoltsera med. Som vanligt, och som sig bör, är det snabbt och jävligt förbannad hardcore med metalinfluenser. Det första är Pulling Teeth från Baltimore som kommer med albumet "Vicious Skin" (2006, Chansaw Safety) i ryggen. Dom andra förmågorna är Trap Them från Washington med två tidigare album (Trash Art!), båda inspelade av Kurt Ballou som tidigare hjälp Converge.

Debuterna på Deathwish kommer under sommaren för Trap Them's del och någon gång under 2007 för Pulling Teeth.

Deathwish har tidigare signat legenderna 108 som även dom debuterar på Deathwish under årets lopp med fullängdaren "A New Beat From A Dead Heart".

Pulling Teeth @ Myspace
Trap Them @ Myspace
108 @ Myspace
Deathwish @ Myspace

Recension: Places to go - Places to go (2007)

Ett äventyr. Tänk dig att du sitter på ett tåg och tittar ut genom fönstret, du ser gårdar passera, människor och djur, massa skog och motorvägar. Det är så riktigt bra musik ska vara, en resa genom melodier och känslor, taktbyten, dynamik och energi. Det är inte alltför vanligt att band lyckas med det, frågan är om så många ens vill det. Många sitter säkert bekvämt i vers-refräng-vers-refräng mentaliteten, Places to go däremot står där brevid och kråmar sig, dom vill inte sätta sig ner där alls.

Places to go är ett emo/screamoband från Stockholm som nu släppt sin debut EP på Stabbing Knifes Records ute i den norrländska vildmarken. Deras styrka och det som imponerar på mig är att ett band på lite drygt ett år klarar av att knåpa ihop en debut av detta slag. Det är många olika takter och melodier som nyttjas till snabba screamodelar och långsammare melodiösa mellandelar, och dom gör det med en träffsäkerhet som skulle göra Wilhelm Tell lite röd om kinderna.

Om ni tänker grädden av Fransk screamo, melodierna av ett Circa Survive med lite mer jävlaranamma, energin som Fear Before the March of Flames uppmanar och lite The Number Twelve Looks Like You där på sidan så får ni kanske ingen bra bild av hur det här låter, men om ni tror att ni gillar det så kommer ni att gilla det. Jag gör det i alla fall, och skulle anse detta vara det intressantaste Svensk emo har att erbjuda just nu.

Tydligen ska dom vara grymma live också, vad vet jag, jag har inte sett dom. Men dom låter i alla fall som ett band som är sjukt bra live, och det är ju nått. Så i väntan på att dom vågar sig utanför Stockholm till staden där du bor så tycker jag att du kan låna ut dina öron till herrarna i Places to go via deras myspace.

Places to go @ Myspace
Stabbing Knives Records

Jag vill ha det dystert och mörkt!

Tänkte gå lite utanför ramarna för emo-bloggen idag. Inte allt för långt men en bit. Upptäckte att det fina radiorock/metal bandet Finger Eleven (forna husgudar i mitt tonårsrum) har släppt en ny skiva. "Them Vs. You Vs. Me" släpptes i mars detta året och är till stora delar en riktig besivkelse. Det låter tråkig radiorockpop med klatschiga refränger, framför allt nya singeln "Paralyzer". Inte alls så mörkt och dystert som jag minns det. Men okej, tendensen att låta poppigt fanns redan då de släppte sitt tredje album "Finger Eleven" 2003, som innehåll den svängiga hiten "Good Times". Dock var den bättre än vad den nya skivan är.

Skall man lyssna på Finger Eleven är det deras två första skivor man skall köpa ("Tip" och "Greyest of Blue Skies. De är betydligt mörkare och mer dyster metal. För er som inte har en aning om vem Finger Eleven är eller hur de låter så bjuder jag på två fina musikvideos från Youtube. Besök också deras myspace och hemsida för mer information.


"First Time" från "Greyest of Blue Skies".


"Quicksand" (live) från deras första skiva "Tip".

Those anarcho punks are coming to Roskildefestivalen this summer!

Äntligen!, som Gert Fylking så fint brukar uttrycka det (vid tillkännagivandet av Nobelpriset i littratur). Ett bra band är klart för årets upplaga av Roskildefestivalen. När jag nästan helt gett upp hoppet om Roskildefestivalen och börjat snegla mot Hultsfred till sommaren, så kom det! Folkpunksanarkisterna från Gainesville, Florida. De som menar att en Guinness gör dig stark och de som skrattar faran rakt i ansiktet. Jag talar förstås om Against me! Det värmde i hela kroppen när jag läste att de var spikade för årets festival. Festivalröj, kall öl, sol och Against Me!, kan det bli mycket bättre?



Andra bloggar om: Against Me!, Roskildefestivalen, punk, folkpunk, festival, musik, öl

Var tänker du befinna dig på söndag?

Veckans Myspace: Values Intact

Italiens Values Intact står i skyltfönstret den här gången, som med sin melodiösa oldschool hc visar att Italiens hc scen har enormt mycket att komma med. Förmodligen mer än vad många tror. För er som gillar Sinking Ships, Guns Up!, Modern Life Is War och/eller Shook Ones.

Values Intact @ Myspace

Treasurefest, The Second Edition: 11:e och 12:e Maj

En av Sveriges mest intressanta mini-festivaler kryper allt närmare. Förra året arrangerades Örebros Tresurefest för första gången, nu 6 månader senare är det redan dags för en uppföljare. Biljetterna går loss på prisvärda 300:-, boende ordnas för 50:- och Brightside Vegan Catering ordnar med käket. Klicka på affishen nedan för mer info.

Recension: The Chariot - The Fiancée (2007)

The Chariot är som en rabiat grävling, när den väl satt sina tänder i dina ben släpper den aldrig. Den fortsätter gnaga sig innåt mot ditt bara ben, likt Chariot slår dig om och om igen med sina dödliga rytmer. Likt grävlingen blir det aldrig tråkigt.

Om någon råkat missat det är Chariot Josh Scogin's skötebarn och bildades av den samme just efter att han lämnat Norma Jean efter bandets första skiva. Bandet har en fullängdare och en EP sedan tidigare i ryggen, och likt en förbannad 14 åring som hatar allt tar Chariot med dig på en resa genom maniska humörsvängningar och desperata skrik på vilken skiva du än väljer att lyssna på.

I den bemärkelsen har inte Chariot någon direkt utveckling, att gämföra med tidigare nämnda Norma Jean som verkligen skruvat på sitt ljud på varje ny skiva. Utan att veta hur formen av denna utveckling skulle kunna te sig, tycker jag att någon större utveckling är tämligen onödig. Det är svårt att hitta något annat band som gör det Chariot gör, och dom som försöker lyckas inte lika bra. Bakom den motiveringen är det skönt med en relativ konstant inom chaoscore som The Chariot.

I jämförelse med deras tidigare (mäster-) verk står sig deras nyaste produkt, The Fiancée, riktigt bra. Med bättre produktion än deras första fullängdare och fler udda företeelser än deras EP (Unsung) är detta deras starkaste. Som jag tidigare nämnt lever Chariot på taktbyten, brutalitet och kaos. Det är något svårt att dra paraleller med andra band för er som inte hört så mycket av Chariot, men tänk er tidiga Norma Jean, Fear Before the March of Flames och kanske i någon mån även Converge.

De kristna inslagen i musiken finns fortfarande där, och faktiskt, det gör musiken bättre. Annars har jag en tendens att störa mig på predikande, men när kyrkokörerna kommer in i "And Shot Each Other" tar det in en känsla som verkligen lyfter bandet. Andra höjdpunkter är "Then Came To Kill" med sitt intro och sedan mellanspelet med syntar och kvinnlig sång, eller den drivna och mer raka "The Deaf Policeman".

Helheten är grymt stark, många highs utan lows. Melodi genom brutalitet och kaos. Orginellt och spännande. Likt grävlingen som satte sina tänder i dina ben är The Chariot ute efter att döda dig.

5 av 5. Slut.

Idag har jag lyssnat mycket på ...

Andra bloggar om: Disco Ensemble, musik, punk, youtube

Modern Life is War @ Punknews

Mina favoriter Modern Life Is War, som förövrigt släpper nytt album i höst (!) på Equal Vision, återfinns på Punknews Video of the week, jag föreslår att ni tar er en titt.

Modern Life is War @ Punknews Video of the week

Beer, whisky and strong coffee

Med all-star projekt vet man aldrig. Band som The Falcon (Alkaline Trio, Lawrence Arms, Rise Against), Me First and the Gimme Gimmes (NOFX, Swingin Utters, Foo Fighters, Lagwagon) och Jets To Brazil (Jawbreaker, Texas Is The Reason) visar att det ibland blir så jävla bra, andra band som Only Crime (Black Flag, Descendents, Good Riddance, Bane) och Fanky Lee (Millencolin, Randy, Peepshows) visar att det lika gärna kan gå åt det motsatta hållet och istället bara bli rättså tråkigt och föga nyskapande.

Det senaste all-star bandet som öppnat mina ögon och öron är Nothington, med folk från Tsunami Bomb och Enemy You, och det är i ärlighetens namn den bästa nya punken jag har hört på länge. Om du tänker dig en mix av Social Distortion och Against Me! med vokaler som närmast får mig att tänka på Swingin Utters tror jag vi kommer hyffsat nära till vad Nothington lyckas otroligt bra med: Väldigt melodisk och medryckande rockig punk.

Nothington @ Myspace
Nothington @ BYO Records

Vem kunde tro det?

Det är en fantastisk förmiddag här i Malmö. Solen skiner och jag låter mer än gärna solens strålar träffa mitt ansikte genom fönstret. Ur högtalarna spelas den senaste med Lifetime. För stunden är jag överlycklig. Om bara någon timme eller två sitter jag på möllevångstorget och avnjuter min första öl på uteserveringarna. Våren är här mina vänner. Innan jag lämnar er tänkte jag självklart bjuda er på lite godis. Godis jag hittade på älskvärda YouTube.


[Dag Nasty - Can I Say]


[Embrace - Dance Of Days - 1986 - 9:30 Club]

Andra bloggar om: Embrace, Dag Nasty, våren, musik, emo, hardcore, punk, youtube

I've got the straight edge!

År 1980 står för första gången Minor Threat på scen som förband åt Bad Brains, med sig hade de något nytt i godispåsen som kom att bli mycket betydelsefull för hela hardcorescenen en lång tid framåt. I spetsen av bandet hittar vi ingen mindre än helgonförklarade Ian MacKaye.

Historian om Minor Threat tar vid 1979 i Wilson High School där Ian MacKaye och Jeff Nelson under en mycket kort period spelade i bandet The Teen Idles, som innan sin splittring kom att släppa epn "Minor Destruction". En ep med ett mycket klassiskt skivomslag. Det var efter att The Teen Idles lagt av som Ian och Jeff bildade Minor Threat (de startade även skivbolaget Dischord Records tillsammans), till bandet anslöt också Brian Barker och Lyle Preslar.

Trots sin korta tid som band (1980- 1983) blev Minor Threat pionärer inom hardcorescenen och bidrog mer eller mindre med att folk fick upp ögonen för Straight Edgerörelsen. Som förespråkare för att inte dricka alkohol och ta droger spred Minor Threat som en löpande eld bland folks läppar.

År 1981 var året då musikhistoria började verkligen började skrivas för Minor Threat. Då släppte de sin första EP "Minor Threat" och på den det kultförklarade spår nummer 4. Den 46 sekunder korta låt med samma namn som rörelsen de kom att sätta på kartan. Samma år släppte de också epn "In My Eyes" och 1983 kom albumet "Out Of Step". Sedan var det slut. Den officella orsaken var att man var oense om vilken musikalisk väg som Minor Threat skulle gå vidare i. Deras musik kom framför allt att präglas av att de tog avstånd mot alkohol och droger. Detta går som en röd tråd genom deras första ep och fram till den ep som släpptes efter att bandet splittrats (Salad Days, 1985). Det är också så som vi kommer att minnas Minor Threat.

Efter Minor Threat gick medlemmarna olika vägar och det föddes nya spännande konstellationer. Främst märks gossarna Ian MacKaye och Brian Barker. Ian bildade Embrace och senare Fugazi. Brian Barker startade Dag Nasty och spelade senare några år med Bad Religion.

Ett skivtips med Minor Threat är deras "Complete Discography". Den släpptes 1989 via Dischord Records och är en samlingsskiva som innehåller alla Minor Threats eps, albumet "Out Of Step" samt lite annat material.

Andra bloggar om: Minor Threat, Ian MacKaye, The Teen Idles, Fugazi, Embrace, Dag Nasty, Straight Edge, musik, punk, hardcore

Veckans Myspace: The Secret

Denna vecka tar Veckans Myspace oss till skon med fotbollen i söder, nämligen Italien. Där finns ett gäng som heter The Secret, som mycket troligt är Italiens bäst gömda hemlighet (fattar ni ordvitsen?) för oss Converge fans. Gillar man mycket ljud på samma gång, metalcore och ångest är The Secret din nuvunna kärlek.

Därför överväger jag att besöka Hultsfredsfestivalen i sommar!

Andra bloggar om: Gorilla Biscuits, Hultsfredsfestivalen, musik, hardcore, konsert

En anledning till att besöka Malmö i april.

Den 15 april är datumet att befinna er på Aktivitetshuset i Malmö. För då kommer ni att få njuta av tonerna till den allra vackraste schweiziska emo. Det var nästan så att det kittlade i pungen när jag läste att Malmö Hardcore Punk hade bokat Mr. Willis Of Ohio. Med sig på sin spelning har de också danska St. Konrad. Tyvärr har jag ingen koll på dessa danska gossar eller flickor, men Malmö Hardcore Punk beskriver det som danskt stök åt Shellec, Don Cabbalero-hållet.

Mer info hittar ni på Malmö Hardcore Punk

Andra bloggar om: Mr. Willis Of Ohio, St. Konrad, Malmö Hardcore Punk, Aktivitetshuset, konsert, musik, emo

Veckans Myspace: The Geeks

The Geeks är inget mindre än ett edge band från Seoul, Sydkorea som kör klassisk hardcore i riktig youth crew anda. Gillar man Have Heart, Verse, Outbreak eller Champion så kommer man utan tvekan att gilla The Geeks!