Recension: From Autumn To Ashes - Holding A Wolf By The Ears (2007)

En gång i tiden bjöds vi på en lektion i hur misär och ångest kan bryta ner en människa. Det satte djupa spår i ens sköra hjärta och det är precis vad musik skall göra. Efter en längre tids väntan är de nu tillbaka, From Autumn To Ashes och med sig har de sitt fjärde album. Sist vi hörde från bandet bjöd de på något svaga "Abandon Your Friends" (2005). Frågan är om de kan ta oss tillbaka till den tid då de verkligen berörde oss?

Det är i ny skepnad som From Autumn To Ashes kryper ut ur studion. Francis Mark har lämnat skuggan och tagit plats längst fram i bandet. Han ersatte Benjamin Perri som inte längre ville vara en del av bandet. In kom även Jeff Gretz som tog platsen Francis Mark lämnat, det vill säga bakom trummorna. Med det skulle man kunna förvänta sig att det som är karakteristiskt för FATA tynar bort med den nya uppsättningen (och med den nya skivan). Tillvis del har det gjort det, men samtidigt inte. Låt mig förklara.

Det första som slår mig på nya skivan är hur Francis Mark kliver in rollen som frontman och bara härskar overkligt bra. Sen är inledningen på "Love It Or Leave It" något som får håren på mina armar att resa sig och det är den bästa låten på skivan tillsammans med "Deth Kult Social Club". Annars följer "Holding A Wolf By The Ears" samma spår som "Abandon Your Friends", mot en allt melodiösare metalcore.

Grejen med From Autumn To Ashes är att de efter varje skiva blivit allt mer strukturerade i sitt mangel. Det låter inte i stil med exempelvis Norma Jean och The Chariot som det gjorde i början. Too Bad You're Beautiful (2001) var kaotisk, intensiv och bröt stundtals ner i lugnare ångestfyllda tempon (till och med akustiskt). Till synes helt ostrukturerad svängde den mellan brutal aggressivitet och ångest. Det var en upplevelse, en resa genom mänskligt fördärv och ångest att lyssna på From Autumn To Ashes. Det gick som en röd tråd genom låtarna. Dessvärre har den känslan blivit allt svagare genom åren och på nya skivan hittar man inget som förenar låtarna med varandra (likaså med Abandon Your Friends).

Tendensen att gå över till mer melodiös metalcore likt As I Lay Dying kunde man höra redan på "The Fiction We Live" (2003). På "Abandon Your Friends" blev det ännu tydligare och nu på "Holding A Wolf By The Ears" är förvandligen fulländad. En förvandling jag inte går helt hand i hand med. Aggressiviteten och ångesten finns där fortfarande men det griper inte tag i en lika mycket. Det är inte en lika hård käftsmäll som förr och känslan av att åka på en enkelriktad autobahn rakt ner i avgrunden är inte lika stark längre.

För att återgå till frågan jag ställde i början av min recension, så blir svaret nej. Det blir inget topbetyg för "Holding A Wolf By The Ears", men den har sina höjdpunkter och gillar man metalcore är det en bra skiva. Jag kräver bara lite mer känsla.

http://www.myspace.com/fromautumntoashes

Andra bloggar om: From Autumn To Ashes, musik, metalcore, skivor, skivrecension, recension