Recension: The Chariot - The Fiancée (2007)

The Chariot är som en rabiat grävling, när den väl satt sina tänder i dina ben släpper den aldrig. Den fortsätter gnaga sig innåt mot ditt bara ben, likt Chariot slår dig om och om igen med sina dödliga rytmer. Likt grävlingen blir det aldrig tråkigt.

Om någon råkat missat det är Chariot Josh Scogin's skötebarn och bildades av den samme just efter att han lämnat Norma Jean efter bandets första skiva. Bandet har en fullängdare och en EP sedan tidigare i ryggen, och likt en förbannad 14 åring som hatar allt tar Chariot med dig på en resa genom maniska humörsvängningar och desperata skrik på vilken skiva du än väljer att lyssna på.

I den bemärkelsen har inte Chariot någon direkt utveckling, att gämföra med tidigare nämnda Norma Jean som verkligen skruvat på sitt ljud på varje ny skiva. Utan att veta hur formen av denna utveckling skulle kunna te sig, tycker jag att någon större utveckling är tämligen onödig. Det är svårt att hitta något annat band som gör det Chariot gör, och dom som försöker lyckas inte lika bra. Bakom den motiveringen är det skönt med en relativ konstant inom chaoscore som The Chariot.

I jämförelse med deras tidigare (mäster-) verk står sig deras nyaste produkt, The Fiancée, riktigt bra. Med bättre produktion än deras första fullängdare och fler udda företeelser än deras EP (Unsung) är detta deras starkaste. Som jag tidigare nämnt lever Chariot på taktbyten, brutalitet och kaos. Det är något svårt att dra paraleller med andra band för er som inte hört så mycket av Chariot, men tänk er tidiga Norma Jean, Fear Before the March of Flames och kanske i någon mån även Converge.

De kristna inslagen i musiken finns fortfarande där, och faktiskt, det gör musiken bättre. Annars har jag en tendens att störa mig på predikande, men när kyrkokörerna kommer in i "And Shot Each Other" tar det in en känsla som verkligen lyfter bandet. Andra höjdpunkter är "Then Came To Kill" med sitt intro och sedan mellanspelet med syntar och kvinnlig sång, eller den drivna och mer raka "The Deaf Policeman".

Helheten är grymt stark, många highs utan lows. Melodi genom brutalitet och kaos. Orginellt och spännande. Likt grävlingen som satte sina tänder i dina ben är The Chariot ute efter att döda dig.

5 av 5. Slut.