Intervju med Jesaiah

Äntligen har QHWTTS tagit sig i kragen och börjat ta kontakt med band för intervjuer. Inriktningen på dessa intervjuer kommer ligga på band som är relativt nya på den svenska emo-, hardcore- och metalscenen. Något vi hoppas våra läsare och banden kommer att uppskatta. Först ut i denna intervjuserie är blytunga Jesaiah.

Jesaiah är en rejäl käftsmäll i sann Norma Jean/The Chariot- anda och pojkarna bevisar verkligen att man är en kraft att räkna med. Med EPn "Burning Bridges, Building Bunkers" i ryggen och spelningar på Treasurefest och Hultsfredsfeistvalen har Jesaiah inte lämnat någon oberörd.


I bandet hittar vi:
Max Sjöblom – Vokaler
Devon Jennefelt – Gitarr
Joel Hjalmarsson – Gitarr
Martin Peterson – Bas
Daniel Stridsberg – Trummor

Tjena grabbar. Ni kan väl börja med att presentera er själva och berätta lite om bandet för de som inte har koll på vilka ni är!? Hur blev ni Jesaiah?

Devon: Jesaiah blev till av ett band som vi hade innan som hette Gomorrah, men vi var tvugna att byta namn pga ett annat band som redan hade det namnet. Så vi bytte till Jesaiah som var ganska snarlikt och enkelt att komma ihåg. Och med det nya namnbytet blev det nya låtar och så. Kort sagt blev vi ett nytt band!
Daniel: Jepp, vi är fem pers, fyra dryga nollåttor och en tvättäkta dalmas.
Martin: På dagarna lever vi som våra alteregon, men på nätterna förvandlas vi till Jesaiah och bekämpar brottslighet.

Jesaiah är ett intressant namn. Hur ramlade ni över det och vad betyder det för er?

Devon: Vi ville ha ett starkt namn & inte nått påhittat ord eller namn som är felstavat med vilje osv. Vi tyckte att profeten Jesaiah som levde innan Jesus var en jävla emolirare som blev klassad som martyr & blev sågad till döds, han var ju även Guds röst på jorden. Vilket vi tyckte var ganska passande, trots att vi inte är religiösa.
Daniel: Ja, typ: ”Vi tar ett namn som så många som möjligt kan misstolka så mycket som möjligt!”. For good sports liksom.

I en recension på Rockparty.se fick ni fina lovord och att ni förmedlade mycket kärlek till publiken efter er spelning på Hultsfredsfestivalen i år. Finns där något budskap i er musik som ni vill förmedla eller handlar det bara om ren kärlek till era lyssnare?

Martin: Ren kärlek och högerextremism. I den ordningen.
Daniel: Från min sida handlar det bara om att visa tacksamhet mot dom som uppskattar det vi gör.
Devon: Vet inte om tuggande riff med kaotiska inslag har med kärlek att göra men när vi är på scen förmedlar vi väl kärlek i högsta grad. Vi vill ju se blod, svett & tårar!
Max: Texternas innehåll skiljer sig från låt till låt, ingen röd tråd finns, inte ens i de enskilda låtarna. Vanliga teman är hur kapitalismen infekterar samhället, om moralens disharmoniska tudelning, samt personliga reflektioner som kanske har något med ovanstående att göra. Vissa låtar handlar också om dinosaurier, gärna brontosaurier och tyrannosaurier, som är den största dinosaurien respektive den farligaste.

Vilken musik har ni växt upp med och vad inspirerade er att bilda Jesaiah?

Martin: Vi har nog inte vuxit upp än!
Devon: Jag har vuxit upp med den gamla svenska hardcore-scenen. Vad som inspirerade oss att bilda Jesaiah var väl mest ett slags projekt om en utmanande & känslomässig musik som skiljer ut sig lite i mängden. Vi ville sätta så fåtal gränser som möjligt. Spela sån musik vi själva skulle ha lyssnat på.
Joel: Jag växte upp med band som Deep Purple, Iron Maiden, Black Sabbath , Dio mm. sen gick det väl och blev hårdare och hårdare. Har mest varit insnöad på dödsmetall.
Daniel:Mitt första riktiga favoritband var Kris Kros, lätt fortfarande den största inspirationskällan i mitt liv.
Max: Som de flesta andra växte jag upp med dålig musik, det är därför jag är så arg.

Jag läste på eran myspace att ni har börjat skriva nytt material för den kommande fullängdaren, vad kan ni berätta om den?

Devon: Oj. Känns som evigheter tills den ska börjas spela in. (Haha)
Joel: Det nya är riktigt gött som man alltid tycker om nya låtar, men kommer bli hårt argt och tekniskt.
Daniel: Och lite rundgång bergis!

Hur tycker ni den svenska hardcore/metal/emo-scenen står sig i världen, har vi något att komma med?

Martin: Absolut. Inte just vi kanske, men det finns talang i det här landet.
Daniel: Jag tycker faktiskt den svenska scenen snarare är underskattad, folk utomlands berömmer den hela tiden. Alla vet att svenska metalband håller hög klass och står jäkligt högt internationellt, men jag tycker att den svenska screamoscenen har några av världens bästa band inom sin genre. Kolla Meleeh t ex, jisses vad bra dom är!
Devon: Sverige har alltid varit ett svårt land att slå igenom i så länge man inte spelar pop eller schlager.

Hur var det att få spela på årets Hultsfredsfestival. Finns det någon annan festival ni gärna velat spela på?

Devon: Hultsfred var da shit! Trots regnet som började pissa på folk strax efter vi börjat så blev skaran större i publiken. Mycket uppskattat! Den enda andra festivalen i Sverige jag känner stort sug för att spela på nu är Deadfest. Sen är nog resten i Europa och USA.
Martin: Uppsala Reggae Festival hade ju varit härligt.
Joel: Hade vart kul å spela på Peace and Love festivalen eftersom jag är från dom trakterna.

Har ni några roliga minnen/upplevelser från när ni har varit ute o spelat i landet som ni kan berätta om?

Joel: Nej, vi är ganska tråkiga faktiskt.
Daniel: Nu har vi ju iofs bara spelat ute sen oktober förra året, haha.
Devon: Jag säger som alltid Jönköpings-giget med Intohimo & Meleeh. Grymt kärleksfull & brutal spelning!
Max: En gång tappade jag micken mitt under en låt, fett pinit, alla såg mig på hela stället. Jaja, det blev ett gott skratt efteråt.

Var hade er drömturné ägt rum och vilka band hade ni velat ha med er på trunén?
Daniel: Alla på PDP och Dead At Sevensixteen på en västindienkryssning, manligt och svettigt, på en kromad blingbling-scen på däck, inför sjukt många fulla tyska pensionärer. Och så skulle det finnas en apa på rullskridskor som gled runt och serverade gratis öl och ost, eller saft och tofu om man var lagd åt det hållet. Nått sånt, det vore sweet!
Martin: De skulle nog bli lite överraskade om man dök upp med ett gäng turnébussar i Tibet, kanske vi och Cannibal Corpse. Varför inte liksom.
Joel: Min drömturné hade varit Jesaiah/ Despised Icon/ Ion Dissonance/ Dragonforce i Japan.
Devon: Ja, det hade nog varit i Japan & USA faktist.

Och så några snabbisar!

Norma Jean eller The Chariot?
Daniel: Här borde man egentligen svara Botch.
Martin: Marilyn Monroe i en kärra?
Max: Norma who?

Bandtisha eller rutig skjorta?
Devon: Rutig bandskjorta!
Martin: Rutig skjorta, gärna utan ärmar. Sen kobojsar-boots, truckerkeps och ett lasso på det. Oh yes.
Joel & Daniel: Vi är bandtishekillar.

sXe eller NOFX?
Joel: Hatar skatepunk!
Devon, Martin, Max & Daniel: (Hahaha)

Klas Ingesson eller Stefan Schwarz?
Daniel: Klas Ingesson! Här har man ju inte ens ett val! Klart man väljer Sveriges genom tiderna fulaste jävla fotbollsspelare!
Martin: Klas Ingesson är faktiskt fulare, hands down.
Max: Då har ni inte sett Schwarz frisyr antar jag?!

Några sista ord till läsarna?

Martin: Jo, några sköna ord kan vi väl kosta på oss: Äpple. Körvel. Lastpall. Tågluffa. Mäsk. Kirurgi.
Daniel: Man får jättegärna komma och kolla på oss när vi är ute och spelar, om man kollar vår myspace så kan man se lite datum när de dyker upp och sånt. Och så har vi lite merchlänkar och annat tjaffs där om någon råkar bry sig.
Joel: A metal heart is hard to tear apart!
Daniel: Joel fick just kicken!
Max: Heavy metal or no metal at all, so whimps and posers leave the hall

Tack för intervjun. vi på QHWTTS önskar er all lycka till i framtiden och ser med nöje framemot att få se er på de stora scenerna i Sverige.

http://www.myspace.com/jesaiahband
Foto av Michelle Kuronen.

Andra bloggar om: Jesaiah, intervju, musik, metal, hardcore