Ny Weakerthans låt!

Weakerthans släpper som, kanske bekant, nytt den 25:e Semptember i och med fullängdaren "Reunion Tour" (Epitaph). Till min stora belåtenhet finns nu ett första smakprov att avnjuta från skivan (för er som inte redan hört den akustiska versionen av Utilities dvs).

Ladda ner låten på Stereogum
Streama låten på Myspace

Till alla hardcore Alkaline fans

Alkaline Trio passade på att debutera en helt ny låt, "In Vain", på årets Warped Tour förra veckan i deras hemstad Chicago. Varsego, en video med dålig kvalitet:

Shoutmouth: The 25 Most Influential Punk Bands

Ännu en i raden av "xx Most Influential Punk Bands" artiklar har skrivits av Shoutmouth. En fin touch är att dom länkat till diverse YouTube videor till banden, vilket jag faktiskt aldrig sett förut. Listan ser helt okej ut, frånsett att Misfits ligger på 3:e plats (nej, Danzig har aldrig influerat hur punksångare sjunger... Minor Threat borde ligga på 3:e platsen!) och att Black Flag inte återfinns på plats 9 och Circle Jerks på 17. För övrigt ser den ut som alla andra, med Ramones, Clash och Pistols i toppen. En eloge till att dom faktiskt har med Screeching Weasel och Rites of Spring!

Shoutmouth: The 25 Most Influential Punk Bands

Warmup: Augustibuller

Så var det snart äntligen dags för ännu en upplaga av Augustibuller. Ny luftmadrass är inköpt, tält är fixat och sovsäcken uthalad ur garderobens avgrund. När det gäller årets lineup var det mycket punk bland de första bandsläppen, jag vill minnas att Casualties och Toy Dolls var bland de första att bokas. De förstnämnda är såklart trevligt för oss alla som gillar hardcore-punk och Toy Dolls blir förmodligen en av de mest underhållande spelningarna att se, även om Olga och gänget har blivit en del (mycket) till åren vid det här laget.

Dock var det inte riktigt vad jag skulle önska mig, det kom först när andra rundan med band gick runt och Madball, Samiam, No Trigger och Set Your Goals (även om deras nyaste inte direkt impade på mig) bokades, även The Dwarves kom med som lär bli en spelning man borde se. Jag hade även hoppats på Modern Life Is War (ah, the dream!), då dom faktiskt skulle spela med redan bokade Casualties, No Trigger, Madball mfl. på Fredrika Hardcore Festival, MLIW ställde dock in Danmark och inget buller blev det.

Så kom sista rundan band, lite mer hardcore hade varit mys, men Herbrightskies kom i alla fall och årets lineup var klar. Inte alls illa pinkat (även om det bleknar lite mot förra årets upplevelse med främst Sick of it all).

Men vädret då? Nån järnkoll har jag knappast, men det ser ut att bli molnigt men uppehåll onsdag och torsdag sedan eventuellt regn på fredag med lite halvdålig temperatur. Håll tummarna och ta med er nån tjuga till duscharna!

Väl mött!


Pre-Augustibuller 2007 topp 5:

1. Madball
2. Samiam
3. No Trigger
4. Casualties
5. Sista Sekunden

What Price, Wonderland? & SYN*ERROR

När väl Malmö Hardcore Punk styr upp spelningar blir det oftast över alla förväntningar. I sin vana trogen lyckas de få hit spännande emoband från Europas hörn och kanter. Ibland är de helt enkelt bäst.

SYN*ERROR är ett tyskt d.i.y. band som likt sina föregångare (se Saetia, Still Life och Indian Summer) levererar kaotiska melodier som om det inte fanns någon morgondag.

SYN*ERROR @ myspace

What Price, Wonderland? är en mysig kombination av postpunk och screamo som verkligen tar tag i dig, ruskar om och berör. Bör vara ett av de bästa emobanden som Storbritannien har att stoltsera med i år 2007.

What Price, Wonderland? @ myspace

Andra bloggar om: SYN*ERROR, What Price, Wonderland?, musik, emo, screamo, hardcore, Malmö

Samiam kommer på Sverigebesök.

I augusti kommer der kultförklarade rockbandet Samiam till Sverige för några efterlängtade spelningar. Det var i 2005 som bandet återförenades och förra året släppte man sitt sjunde album "Whatever's Got You Down". En punkrockpärla likt allt annat med Samiam. För en lyckad kväll är Samiam och god öl allt du behöver.

Spelningar:
1 Aug @ Debaser, Malmö
3 Aug @ Augustibuller




Andra bloggar om: Samiam, konsert, musik, rock, punk

Intervju med Intohimo

Vidare ut i vår intervjuserie hittar vi pojkarna i Intohimo (passion på finska) och det råder inga tvivel om att pojkarna lägger ner mycket passion i sin musik.
Intohimo är en känslomässig berg och dalbana mellan brutal ångest och hopp om livet.

I bandet hittar vi:
Johan Lindblom - vokaler
Love Hempel - vokaler
Joakim Bergquist - gitarr
Jesper Sandberg - gitarr
Jakob Sandgren - bas
Simon Bohm - trummor

Tjena grabbar. Ni kan väl börja med att presentera er själva och berätta lite om
bandet för de som inte har koll på vilka ni är!? Hur blev ni ett band?

Intohimo består av Johan och Love på sång, Jocke och Jesper på gitarr, Jakob på bas och Simon på trummor. Vi vet inte riktigt hur vi blev ett band faktiskt. Alla peppade att spela i band, men vi kände egentligen inte varandra sen innan, mer än genom ”bekantas bekanta” så att säga. Men på nåt sätt träffades vi och snackade lite om att spela i band, och började repa i Augusti 2004 och på den vägen är det. Jesper kom in ett par månader senare när han flyttade till Jönköping, men sedan dess har vi inte ändrat något i line-upen.

Har ni något särskilt budskap som ni vill förmedla till era lyssnare?

Grunden är att vi vill ge folk ett hopp och glädje. Vi vill gärna att folk ska kunna se framåt och se på det som är bra, oavsett vad man har med sig i bagaget. Ingen är ju perfekt och alla misslyckas ju, även vi, men det är ju inte slutet.
Alla i intohimo är kristna och det ligger också till grund för mycket av det vi skriver om.

Hur känns det att ha släppt er första skiva och vad kan ni berätta om den?

Det är gött (haha). Det känns ganska konstigt, men roligt så klart, att folk faktiskt lyssnar på det vi gjort. Vad gäller skivan så känner vi väl att vi kunde ha arbetat igenom låtarna ännu lite mer, men arbetet med skivan tog oss till en ny nivå som vi ändå är nöjda med. Så här i efterhand så blev skivan mer koncentrerad kring temat misslyckanden och hopp än vad vi hade tänkt från början, men det är ju en bra grej.

Hur blev ni signade på PDP och hur fungerar samarbetet?

Vi hade planerat att gå till ett annat bolag, men så hörde Kalle sig och var intresserad och då kändes det som ett bättre alternativ, och än så länge har vi inte ångrat oss (haha). Kalle är en asgo kille så samarbetet funkar skitbra. He’s the man in our dreams.

Era texter upplevs som något dystra och deprimerande. Var hittar ni er inspiration till att skriva texter? Är det självupplevt eller försöker ni skriva sånt som unga kan relatera till?

Texterna är baserade på personliga saker, men är ju självklart skrivna för att kunna läsas och uppskattas av andra. Texterna kan nog upplevas som ganska mörka i början, men om man läser på så (hoppas vi) att man ska kunna hitta ett hopp i texterna också, utan att för den skull bli käck och ta bort det svåra i livet.

Har ni några roliga minnen/upplevelser från när ni har varit ute o spelat i landet som ni kan berätta om?

Vi trampade igenom scengolvet på två ställen förra helgen, det var ganska spännande. Men annars är det roligaste att få snacka och hänga med folk efter spelningarna, och det gör man ju efter nästan varje spelning. Releasefesten var också helt vansinnig, så sjukt mycket folk som från ingenstans kom och kollade. Vi hade inte riktigt förväntat oss att det skulle komma så mycket folk, men det var bland det roligaste vi gjort.

Vilken musik har ni växt upp med och vad inspirerade er att bilda Intohimo?

Jespers första skiva var en skiva av Whitney Houston, men det är nog ganska splittrat. Några av oss lyssnade mycket på skatepunk a la Blink 182 och några utav oss kom från metalsammanhang. Men när vi startade Intohimo så var Selfmindead, Blindside, Grace.Will.Fall och Extol det som inspirerade oss mest.

Om ni var och en får välja en skiva att ta med er till en öde ö, vilken skulle det då vara?

Johan: Vilken Queenskiva som helst.
Love: Ruiner – Prepare to be let down.
Jocke: James Blunts skiva. På allvar.
Simon: Mars Volta – Deloused in the comatorium
Jesper: ”Jag hade nog hellre tagit med en bok, men i värsta fall en ljudbok”
Jake: Meleeh – Another low. A new hollow.

Vem skulle ni helst vilja ge er ut på världsturne ihop med, om ni får välja vilket band som helst?

Top 3 band att turnera med är:
1. MewithoutYou
2. Herbrightskies (det vore verkligen en dröm, vi ser sjukt mycket upp till dom. Dom är världens bästa killar.)
3. Underoath (fatta hur många man skulle få spela för då eller…)

Vad har Intohimo för planer för 2007 och hur ser ni på framtiden?

Det är lite förändringar på gång, men det är lite halvhemligt än. Utöver det så planerar vi att åka ut och spela lite, vi tänkte försöka ta oss utanför Sverige lite grann, men det hänger fortfarande lite i luften, så mer exakt än så kan vi nog inte säga för tillfället. Men planen är ju att spela så mycket vi får, och sen spela in igen så småningom, när vi har skrivit nya och tillräckligt intressanta låtar.

Några sista ord till läsarna?

Vi vill passa på att hälsa till HBS och Jesaiah (Haha).

Och sen så skulle vi också säga ”Tack så sjukt mycket” till alla som är så snälla och trevliga och bokar spelningar med oss, köper eller laddar ner våran skiva och tar tiden att lyssna på den, köper en t-shirt eller kommer på en spelning. TACK.

Och tack för intervjun.

Tack själv! Vi på QHWTTS önskar Intohimo all lycka till i framtiden och hoppas den vill er mer än väl.

Intohimo @ myspace
Foto: lillcharlotte
Andra bloggar om: Intohimo, intervju, musik, hardcore, screamo

Så jävla bra var det!!!

These Arms Are Snakes alltså...

Läs Jonatan Åstrands fina recension i Trelleborgs Allehanda. Kunde inte sagt det bättre själv!


(Detta är inte från spelningen i Malmö, utan någon annan)

Andra bloggar om: These Arms Are Snakes, musik, hardcore, konsert

These Arms Are Snakes

Cowabunga! These Arms Are Snakes kommer på Sverigebesök.

24/7 - Debaser, Malmö
27/7 - Pustervikbaren, Göteborg
28/7 - Debaser, Stockholm


(TAAS - Horse Girl)

These Arms Are Snakes @ Myspace

Andra bloggar om: These Arms Are Snakes, musik, konsert, mathcore, post hardcore

Recension/Retroperspective: Jawbreaker - 24 Hour Revenge Therapy (1994)

Genialt.

Jag skulle kunna lyssna på den här skivan en hel dag i sträck, och har förmodligen redan gjort det. Låt efter låt suger upp mig i total musikalisk njutning, är det något band man borde ha hört av alla de som rör sig just utanför punken, men på samma gång mitt i den, så är det Jawbreaker.

Jawbreakers musik är inte helt lätt att paketera och märka i ett snyggt och prydligt paket, men som oftast rör dom sig mellan punk, emo och pop-punk, som följs i fotspåren av poetiska och välskrivna sångtexter, och där måste jag verkligen sätta upp en flagga. Sångaren Blake Schwarzenbach har alltid varit bland de bästa textförfattarna i den ”alternativa” scenen, både i Jawbreaker och senare i Jets To Brazil, något av punkens Bob Dylan. Detta har definitivt influerat och inspirerat många efterföljare, Saves The Day bildades väl för att spela ’breaker covers till exempel.

24 Hour Revenge Therapy såg dagens ljus 1994, men skulle lika gärna ha kunnat släppts i år. Låtarna är tidlösa och fortfarande finns det inga som lyckats fånga Jawbreakers brilljans (band som Dillinger Four låter förvisso grymt bra men ändå inte riktigt så bra). Jawbreaker fortsätter här sin emotionella resa från uppföljaren Bivouac och med få undantag handlar det om kärlekslåtar och alltid bland de mest kryptiska, välskrivna och poetiska texter du någonsin stött på, ackompanjerade av enkla 4 ackordsstrukturer, sköna basgångar och Blakes skrapiga röst, som tillsammans bygger upp något väldigt melodiöst. Att dra en parallell till Dag Nasty skulle nog inte vara helt felaktigt, om än inte totalt klockrent.

Något som dom verkligen gör otroligt mycket bättre än de flesta emoband (jag vill dock inte märka Jawbreaker som ”emo” med detta påstående, kanske mer post-emo, alt. emocore beroende på hur liberal man önskar vara) som dryper av känslomässigt krystande är att dom verkligen klarar av det utan att det någonsin känns oärligt, eller att texten bara skrevs som hastigast bara för att bandet kommit på några grymma riff som behövde sång.

24 Hour Revenge Therapy märker Jawbreakers 3:e skivsläpp och följer upp deras otroligt populära Bivouac (1991). Den nästkommande skivan heter Dear You (1995) och är något som jag rekommenderar otroligt varmt till alla som gillar emo och kanske inte helt (av någon anledning) uppskattar 24 Hour Revenge Therapy , då Jawbreaker svängde åt det lugnare hållet på den skivan (som torde vara en av historiens topp 10 emoalbum). För övrigt, för att spinna vidare på Dear You, startade Blake bandet Jets To Brazil efter Jawbreakers död tillsammans med Chris Daly från Texas Is The Reason, som i sin tur är en förlängning på soundet på just Dear You. Rekommenderas varmt.

Om du snabbt vill bilda dig en uppfattning om skivan kan jag rekommendera låtarna ”Boxcar”, ”Condition Oakland” och ”Do You Still Hate Me?”.

Jawbreaker @ Myspace
The Complete Jawbreaker Page

The Rebel Sound of Shit and Failure

Deathwish har enligt vana trogen ute sina nya släpp för streaming. Det finns spelare för nya Rise and Fall, av mig efterlängtade 108 och Blacklisted samt för de lite äldre släppen av Converge, Shipwreck, MLIW, Final Fight splitten med Life Long Tragedy, Hope Con och Killing The Dream. Det finns även en podcast spelare med lite smått och gott.

Ett utmärkt sätt att upptäcka lite ny hardcore.

Deathwish inc

Modern Life Is War: the making of 'Midnight In America'

Andra bloggar om: Modern Life Is War, musik, skivinspelning, hardcore, dogshit, youtube

Intervju med Jesaiah

Äntligen har QHWTTS tagit sig i kragen och börjat ta kontakt med band för intervjuer. Inriktningen på dessa intervjuer kommer ligga på band som är relativt nya på den svenska emo-, hardcore- och metalscenen. Något vi hoppas våra läsare och banden kommer att uppskatta. Först ut i denna intervjuserie är blytunga Jesaiah.

Jesaiah är en rejäl käftsmäll i sann Norma Jean/The Chariot- anda och pojkarna bevisar verkligen att man är en kraft att räkna med. Med EPn "Burning Bridges, Building Bunkers" i ryggen och spelningar på Treasurefest och Hultsfredsfeistvalen har Jesaiah inte lämnat någon oberörd.


I bandet hittar vi:
Max Sjöblom – Vokaler
Devon Jennefelt – Gitarr
Joel Hjalmarsson – Gitarr
Martin Peterson – Bas
Daniel Stridsberg – Trummor

Tjena grabbar. Ni kan väl börja med att presentera er själva och berätta lite om bandet för de som inte har koll på vilka ni är!? Hur blev ni Jesaiah?

Devon: Jesaiah blev till av ett band som vi hade innan som hette Gomorrah, men vi var tvugna att byta namn pga ett annat band som redan hade det namnet. Så vi bytte till Jesaiah som var ganska snarlikt och enkelt att komma ihåg. Och med det nya namnbytet blev det nya låtar och så. Kort sagt blev vi ett nytt band!
Daniel: Jepp, vi är fem pers, fyra dryga nollåttor och en tvättäkta dalmas.
Martin: På dagarna lever vi som våra alteregon, men på nätterna förvandlas vi till Jesaiah och bekämpar brottslighet.

Jesaiah är ett intressant namn. Hur ramlade ni över det och vad betyder det för er?

Devon: Vi ville ha ett starkt namn & inte nått påhittat ord eller namn som är felstavat med vilje osv. Vi tyckte att profeten Jesaiah som levde innan Jesus var en jävla emolirare som blev klassad som martyr & blev sågad till döds, han var ju även Guds röst på jorden. Vilket vi tyckte var ganska passande, trots att vi inte är religiösa.
Daniel: Ja, typ: ”Vi tar ett namn som så många som möjligt kan misstolka så mycket som möjligt!”. For good sports liksom.

I en recension på Rockparty.se fick ni fina lovord och att ni förmedlade mycket kärlek till publiken efter er spelning på Hultsfredsfestivalen i år. Finns där något budskap i er musik som ni vill förmedla eller handlar det bara om ren kärlek till era lyssnare?

Martin: Ren kärlek och högerextremism. I den ordningen.
Daniel: Från min sida handlar det bara om att visa tacksamhet mot dom som uppskattar det vi gör.
Devon: Vet inte om tuggande riff med kaotiska inslag har med kärlek att göra men när vi är på scen förmedlar vi väl kärlek i högsta grad. Vi vill ju se blod, svett & tårar!
Max: Texternas innehåll skiljer sig från låt till låt, ingen röd tråd finns, inte ens i de enskilda låtarna. Vanliga teman är hur kapitalismen infekterar samhället, om moralens disharmoniska tudelning, samt personliga reflektioner som kanske har något med ovanstående att göra. Vissa låtar handlar också om dinosaurier, gärna brontosaurier och tyrannosaurier, som är den största dinosaurien respektive den farligaste.

Vilken musik har ni växt upp med och vad inspirerade er att bilda Jesaiah?

Martin: Vi har nog inte vuxit upp än!
Devon: Jag har vuxit upp med den gamla svenska hardcore-scenen. Vad som inspirerade oss att bilda Jesaiah var väl mest ett slags projekt om en utmanande & känslomässig musik som skiljer ut sig lite i mängden. Vi ville sätta så fåtal gränser som möjligt. Spela sån musik vi själva skulle ha lyssnat på.
Joel: Jag växte upp med band som Deep Purple, Iron Maiden, Black Sabbath , Dio mm. sen gick det väl och blev hårdare och hårdare. Har mest varit insnöad på dödsmetall.
Daniel:Mitt första riktiga favoritband var Kris Kros, lätt fortfarande den största inspirationskällan i mitt liv.
Max: Som de flesta andra växte jag upp med dålig musik, det är därför jag är så arg.

Jag läste på eran myspace att ni har börjat skriva nytt material för den kommande fullängdaren, vad kan ni berätta om den?

Devon: Oj. Känns som evigheter tills den ska börjas spela in. (Haha)
Joel: Det nya är riktigt gött som man alltid tycker om nya låtar, men kommer bli hårt argt och tekniskt.
Daniel: Och lite rundgång bergis!

Hur tycker ni den svenska hardcore/metal/emo-scenen står sig i världen, har vi något att komma med?

Martin: Absolut. Inte just vi kanske, men det finns talang i det här landet.
Daniel: Jag tycker faktiskt den svenska scenen snarare är underskattad, folk utomlands berömmer den hela tiden. Alla vet att svenska metalband håller hög klass och står jäkligt högt internationellt, men jag tycker att den svenska screamoscenen har några av världens bästa band inom sin genre. Kolla Meleeh t ex, jisses vad bra dom är!
Devon: Sverige har alltid varit ett svårt land att slå igenom i så länge man inte spelar pop eller schlager.

Hur var det att få spela på årets Hultsfredsfestival. Finns det någon annan festival ni gärna velat spela på?

Devon: Hultsfred var da shit! Trots regnet som började pissa på folk strax efter vi börjat så blev skaran större i publiken. Mycket uppskattat! Den enda andra festivalen i Sverige jag känner stort sug för att spela på nu är Deadfest. Sen är nog resten i Europa och USA.
Martin: Uppsala Reggae Festival hade ju varit härligt.
Joel: Hade vart kul å spela på Peace and Love festivalen eftersom jag är från dom trakterna.

Har ni några roliga minnen/upplevelser från när ni har varit ute o spelat i landet som ni kan berätta om?

Joel: Nej, vi är ganska tråkiga faktiskt.
Daniel: Nu har vi ju iofs bara spelat ute sen oktober förra året, haha.
Devon: Jag säger som alltid Jönköpings-giget med Intohimo & Meleeh. Grymt kärleksfull & brutal spelning!
Max: En gång tappade jag micken mitt under en låt, fett pinit, alla såg mig på hela stället. Jaja, det blev ett gott skratt efteråt.

Var hade er drömturné ägt rum och vilka band hade ni velat ha med er på trunén?
Daniel: Alla på PDP och Dead At Sevensixteen på en västindienkryssning, manligt och svettigt, på en kromad blingbling-scen på däck, inför sjukt många fulla tyska pensionärer. Och så skulle det finnas en apa på rullskridskor som gled runt och serverade gratis öl och ost, eller saft och tofu om man var lagd åt det hållet. Nått sånt, det vore sweet!
Martin: De skulle nog bli lite överraskade om man dök upp med ett gäng turnébussar i Tibet, kanske vi och Cannibal Corpse. Varför inte liksom.
Joel: Min drömturné hade varit Jesaiah/ Despised Icon/ Ion Dissonance/ Dragonforce i Japan.
Devon: Ja, det hade nog varit i Japan & USA faktist.

Och så några snabbisar!

Norma Jean eller The Chariot?
Daniel: Här borde man egentligen svara Botch.
Martin: Marilyn Monroe i en kärra?
Max: Norma who?

Bandtisha eller rutig skjorta?
Devon: Rutig bandskjorta!
Martin: Rutig skjorta, gärna utan ärmar. Sen kobojsar-boots, truckerkeps och ett lasso på det. Oh yes.
Joel & Daniel: Vi är bandtishekillar.

sXe eller NOFX?
Joel: Hatar skatepunk!
Devon, Martin, Max & Daniel: (Hahaha)

Klas Ingesson eller Stefan Schwarz?
Daniel: Klas Ingesson! Här har man ju inte ens ett val! Klart man väljer Sveriges genom tiderna fulaste jävla fotbollsspelare!
Martin: Klas Ingesson är faktiskt fulare, hands down.
Max: Då har ni inte sett Schwarz frisyr antar jag?!

Några sista ord till läsarna?

Martin: Jo, några sköna ord kan vi väl kosta på oss: Äpple. Körvel. Lastpall. Tågluffa. Mäsk. Kirurgi.
Daniel: Man får jättegärna komma och kolla på oss när vi är ute och spelar, om man kollar vår myspace så kan man se lite datum när de dyker upp och sånt. Och så har vi lite merchlänkar och annat tjaffs där om någon råkar bry sig.
Joel: A metal heart is hard to tear apart!
Daniel: Joel fick just kicken!
Max: Heavy metal or no metal at all, so whimps and posers leave the hall

Tack för intervjun. vi på QHWTTS önskar er all lycka till i framtiden och ser med nöje framemot att få se er på de stora scenerna i Sverige.

http://www.myspace.com/jesaiahband
Foto av Michelle Kuronen.

Andra bloggar om: Jesaiah, intervju, musik, metal, hardcore

Veckans Myspace: From The Ground Up & How We Are

From The Ground Up's självbetitlade fullängdare (2007, Stop Whining Start Winning Records) låter fan "exakt" som Modern Life Is War's debut EP (2002, Lifeline Records) och det är så grymt skönt! Dom har det där punkiga och desperata som MLIW alltid haft.

Runner up's är How We Are som dessvärre lägger ner efter släppet av nya skivan, men det låter ju bra för det.

From The Ground Up @ Myspace
How We Are @ Myspace

Recension: Circa Survive - On Letting Go (2007)

Det var en tid sen som Circa Survive släppte sitt andra album och inte förräns nu har jag tagit mig tid till att lyssna igenom den. Något som jag skulle gjort mycket tidigare visade det sig. För det här var mycket bra. On Letting Go som skivan heter tar det bästa från debuten Juturna och gör det ännu bättre. Vilket inte säger lite om bandets utveckling. Pojkarna har verkligen tagit Circa Survive ett steg närmare stjärnorna.

Som helhet bjuder On Letting Go på en njutbar musikupplevelse. Det är som vanligt en fröjd att låta sig trollbindas av Anthony Greens vackra röst. En röst som är både magisk och förförisk. Dessutom är den som gjord för Circa Survive och deras experimentella sound. Tidigare musikprojekt med Anthony må varit mycket bra, men nu har han verkligen hittat hem.

Jag kan dock erkänna att jag var en smula skeptisk första gången jag hörde Circa Survive. Eftersom tidigare band med Anthony Green i spetsen hade bjudit på mer "jävlar anamma" och med Saosins EP 'Translating The Name' i ryggen förväntade man sig något tyngre. En uppfattning som kom att tyna bort desto mer som Circa Survive snurrade i skivspelaren.

Trots mina fina ord kan jag inte dela ut en tio poängare till Circa Survive. Tyvärr saknar 'On Lettning Go' (liksom 'Juturna')låtar som verkligen berör och sticker ut. Som lyssnare vill min hitta den speciella låt(ar) som fångar ens känslor. Låten/låtar som man kan vara lycklig eller ledsen till (eller vilken känsla man nu vill få utlopp för). Hade jag förutom den fina musiken även hittat de speciella låtar jag behöver hos Circa Survive skulle de lätt tagit en plats i min "hall of fame".

Andra bloggar om: Circa Survive, musik, rock, skivrecension, no stress

Där skulle jag ha varit!!

En helt jävla suverän video med Against Me! framförandes "I Still Love You Julie" (från "Crime as Forgiven by Against Me!"/"Reinventing Axl Rose"). Stämningen är helt sjuk och alla sjunger verkligen med. Postar videon till "Turn Those Clapping Hands Into Angry Balled Fists" också (från "As the Eternal Cowboy").

What parents should now about emo (gender-bending and suicides)

CBS TV47's "Investigators" upplyser oss noviser om vad emo egentligen är.

CBS TV47

The Rise and Fall of Richmond

Det jag vet om Richmond får förmodligen plats på mitt vänstra pekfinger: det finns en flod där som heter James River, och det visste jag bara för att lokala hardcorepunkarna Avail släppt en skiva som heter ”Over The James”. Nu vet jag lite mer då jag fick för mig att dyka djupare i den lokala hardcore scenen.

Ni som har läst bloggen någorlunda frekvent har säkert märkt min läggning mot hardcore i stil med Modern Life Is War och Hope Conspiracy, och det verkar inte mycket sämre än att just den stilen flödar likt vin i ådrorna på Richmonds arga ungdomar.

Till att börja med har vi Permanent som själva beskriver sig med orden ”Outspoken but humble, and pissed off but rational” och står för melodisk hardcore som för tankarna till Ruiner (som för övrigt kommer till Sverige och Kafe 44 i September tillsammans med Sinking Ships).

Resonance är nästa band på tur, ett lite snabbare och argare Jawbreaker, typ, och det är det ju verkligen inget fel med.

Jag kan inte med gott samvete skriva om Richmond och Virginia utan att länka till Avail, så därför gör jag det nu. Svinbra molodisk punkig hardcore.

Ett annat gammalt favoritband är folkpunkarna The (Young) Pioneers, som torde ha varit en av Against Me! absolut största influenser och nämns till och med i en av deras texter (”I will play along to all my Young Pioneers records”). The (Young) Pioneers bestod för övrigt av bland annat några Born Against medlemmar.

Down To Nothing, på Revelation Records, kanske är något som ringar bekant? Om det inte låter bekant spelar dom gammal fin oldschool, just som man kan tro att ett Revelation band gör. Desamma gäller Count Me Out som dock gör det lite fortare.

En mindre välgömd hemlighet är Stike Anywhere som knappast torde behöva någon introduktion, dock sjunger sångaren även i betydligt mindre kända punkbandet Inquisition som är värda att spana in.

Det är ungefär nu kvaliteten på banden börjar dala, men den intresserade uppmanas detta till trots att fortsätta läsa.

Wasted Time är precis som man kan gissa sig till att döma av bandnamnet väldigt arg punkig hardcore i stil med Negative Approach och diverse annat argt tidigt 80-tal. Inte något direkt chockande kvalitetsmässigt, men det är ju också det som är vitsen.

Segue Cops är Bikini Kill i ett annat skal, sångerskan kan låta precis så förbannad som Kathleen Hanna i tidigare nämnda band och det kan rädda det mesta. Ett ungt demoband förvisso, men ni som gillar Riot Grrl grejen kan kanske låna sina öron.

Mission Statement och And Down Goes Frazier är två hardcore band som säkert är svinbra live och släpper alltför många 7:or och för få fullängdare.

Till sist kommer ett wildcard med punkrocknrolliga River City High i lite Social Distortion anda.

Envy - A Chain Wandering Deeply

Andra bloggar om: Envy, Japan, emo, musik, live, musikvideo, youtube

Against Me! - New Wave (Preview)

Against Me! släpper nytt album ("New Wave") nu på tisdag. För oss inbitna såväl som noviser och intresserade finns den att streama på bandets Myspace. Goda nyheter skulle jag säga, men någon djupare bedömning låter vänta på sig tills skivan landat i min brevlåda.

Against Me! @ Myspace

Pier Pressure - 1/7/07

Efter en stor succé med Metaltown de senaste åren satsade Ema Telstar, PK Musik och Kulturbolaget på stort detta året. Det skulle inte bara bli blytung metal, utan det skulle också bjudas på emo och punk i form av systerfestivalen Pier Pressure (som gick av staplen dagen efter Metaltown).

Med de stora dragplåstren My Chemical Romance och Avril Lavigne hoppades man på stor fjortisfest. Vilket man lyckades mycket fint med. För en succé var det nog allt. Den 1 juli intogs Frihamnen i Göteborg av så mycket hårfärg att man nog skulle kunna fylla ett helt badhus. Jag var också där och givetvis med en annan hårfärg än min ursprungliga. Det måste man om man går på en punk och emofestival som Pier Pressure.

Emo och punk skulle det vara, men var hade all emo tagit vägen. Jag läste och läste i bandlistan/spelschemat men kunde inte hitta ett enda riktigt emoband. Oavsett om min besvikelse över att man fortsätter misshandla denna lika älskade som hatade musikgenre, infann jag mig på Pier Pressure för att avnjuta lite god musik och öl. För även om jag inte fick se några riktigt fina emoband fick jag se en hel del annat vackert. Vad sägs om Blindside, Less Than Jake, CKY, Gogol Bordello och Sounds Like Violence.

Man hann inte ens in på området innan Blindside stod på scen och bjöd upp till dans som vanligt. Dock var jag inte på humör för dans, en lång tågresa hade gjort magen hungrig och Blindside fick lämna plats för några torra grillspett. Mätt i magen fortsatte festivalandet raka vägen in till ölområdet och där stannade jag och mitt resesällskap (min sockersöta flickvän) nästan hela dagen. För är det något som hör ihop så är det öl och musik. NOFX!

Från ölområdet tog vi till oss den musik som Pier Pressure bjöd oss på. Mycket var bra annat var mindre imponerande. Höjdpunkten för kvällen var för mig Less Than Jake. En spelning med mycket högt underhållningsvärde. Det var allt från dåliga skämt om tyska kvinnors håriga underliv till kaotisk circlepit runt ljudtornet. Dessutom bjöd Less Than Jake på en enda lång hitkavalkad. Tack och lov var det rutinerade punkare som visade var skåpet skulle stå och inte någon MTV- docka som Avril. CKY och Gogol Bordello bjöd också på mycket underhålling i sedvanlig anda, men jag är fortfarande helt övertygad om att hade det inte varit för Jackass skulle CKY inte haft den framgång de haft. För särskilt bra är de inte, men de är underhållande. Gogol Bordello är fortfarande ett av de bästa liveband man kan se live(på skiva är de inte alls lika roliga).

På den svenska fronten var det Sounds Like Violence som som blev herre på täppan med sin råa och desperata rock n' roll. Dock var jag ändå en smula besviken efter deras spelning. Jag hade hoppats på mer. Trettiofem minuter av desperat skränrock är alldeles för lite och jag saknade flera låtar ("The Pistol", varför spelade de inte "The Pistol"). Annars var det precis så desperat och underbart som jag hade hoppats på.

Vad det gäller övriga svenska band jag såg kan jag säga att Kid Down inte imponerar speciellt på mig, men att de är populära råder det inga tvivel om. Stämningen var mycket god under den korta stund jag var där. Årets stora miss var att jag genomled en hel konsert med Neverstore och på köpet missade Chemical Vocation som spelade samtidigt. Enligt spelschemat skulle dessa två band inte spela samtidigt. Här vill jag rikta kritik mot arrangörerna som kunde gått ut med bättre och tydligare information om ändringen. Jag hade faktiskt sett framemot att få se CV live. Tro det eller ej.

När My Chemical Romance gick upp på scen började en lyckad festivaldag av fin musik, god stämning och en öl för mycket närma sig sitt slut. En smula överförfriskad och lätt sluddrande lämnade jag och min betydligt nyktare flickvän Pier Pressure och My Chemical Romance bakom oss. På håll kunde man höra hur kidsen skrek och sjöng med i MCR emotionella refränger. Det var inte vackert, men som avslutning tar jag istället med mig uttalandet som kom från scen när Less Than Jake höll låda; -"theres like a hundredthousand dollars in haircuts here".

Andra bloggar om: Pier Pressure, Metaltown, konsert, festival, musik, emo, punk, metal, Göteborg, semester, karuseller

Bad Religion - New Maps of Hell

Bad Religion släpper sitt 14:e album "New Maps of Hell" den 10:e denna månad på Epitaph och för den intresserade finns skivan att streama i sin helhet på bandets Myspace. Än så länge finns inga spelningar bokade i Europa, om/när dessa kommer lär det bli efter den Amerikanska turnén som avslutas i slutet på Augusti.

Bad Religion @ Myspace

På tal om supergrupper

Ännu en "supergrupp" har kommit till min kännedom, The Re-Volts, som består av Spike Slawson från Swingin Utters, Filthy Thieving Bastards och Me First & the Gimme Gimmes, Darius Koski från Swingin Utters och Filthy Thieving Bastards, Jack Dalrymple från One Man Army och Dead To Me och slutligen Paul Scavuzzo från Bottles & Skulls. Lite hederligt FAT Wreck inavel alltså, om jag får ta mig friheten att nyttja det ordet i positiv mening.

Inte en helt ointressant line up som sagt. Däremot säger det inte att det blir asbra för den sakens skull, och det skulle jag inte påstå i detta fall, men absolut bra! Så ni som har hälar svaga för punk och Spike Slawson's sångröst bör klicka på myspace länken nedan:

The Re-Volts @ Myspace

Veckans Myspace: The Swellers & Achilles

Vi börjar med The Swellers, poppunk som tar oss tillbaks till det tidiga 90-talet då det faktiskt var en bra genre (jo, det var det ju). Efter det kommer Achilles, screamo-posthardcore-metalcore, som också var roliga att lyssna på, och riktigt spännande. Jag var lite tveksam till dom först, men lyssna i alla fall genom första (och gärna andra) låten på deras myspace så tror jag nog att de flesta tycker det är både bra och intressant.

The Swellers @ Myspace
Achilles @ Myspace

Recension: Anchor – Captivity Songs (2007)

Jag sitter från tåget från Örebro till min gamla hemstad Umeå. Det fanns en tid då Sveriges hardcore scen dominerades från våra scener och källare i norr, tyvärr inte längre. Den scen som fanns då har sedan länge brunnit upp och hoppet ligger numera i söder.

Ett av dessa hopp är Göteborgs Anchor, ett band jag haft förmånen att se live och gång på gång fått mig att konstatera att dom aldrig misslyckas på scenen.

Deras debut EP, släppt av Monument, strömmar nu in mot mina trumhinnor och gör det uppenbart att Anchor även på skiva är allt jag hoppades på, och mer därtill. Utan att överdriva är det kvalitetshardcore i stil med Ritual, Verse, Figure Four och Champion, och får mitt hjärta att klappa ännu hårdare för Sveriges nuvarande hardcore scen.

Musiken domineras av rak oldschool i stil med Ritual blandat med lite mer taktbaserad hardcore som ofta hittas i Verse och Strife. Textmässigt profilerar sig Anchor långt åt vänsterkanten och mitt i djurrättsrörelsen, och även om texterna inte alltid kan anses som speciellt välskrivna glimmar dom till ibland, främst i ”It Kills You To Know” som får mitt gamla veganhjärta att öka temperaturen några extra grader:

“You dont wanna see the horror in their eyes, you wanna go on just like before. Just like always. Putting whatever bodypart you want in your mouth without the moral conflict. I hear their screams, they are endless. I see them in pain from the torture, dying in the murdermachine that you support. Support without guilt or perspective”

Helhetsintrycket efter att EP:n snurrat runt i min 6-7 år gamla bärbara cd-spelare ett otal gånger är mycket, mycket gott. Sverige har en del bra oldschool att bjuda på, så har det varit ända sedan hardcorevågen sköljde över oss som var med i början på 90-talet, och i takt med att gamla band dött ut har nya kommit för att ta deras plats. Anchor är ett av dessa nya band som håller kvaliteten uppe och jag väntar spänt på fullängdaren.

Anchor @ Myspace
Monument

Den svenska screamofronten.

Tidigare förklarade jag min kärlek till Suis La Lune och Amalthea. Den här gången är det två andra band som står i fokus. Ett från huvudstaden och ett från staden som gör Sveriges godaste öl. Än en gång bevisar kidsen i Sverige att det går att göra rak och ärlig emo/screamo.

Det sägs att en iskall Mariestad smakar bäst sittandes i en fåtölj och i sällskap av en god vän. Nästa gång jag avnjuter en iskall kommer lätt vara med PDT strömmande ur högtalarna. Vi med kräsna smaklökar väljer bara det finaste och på screamofronten är svenska PDT bland det bästa jag hört den senaste tiden.


Minst lika bra är pojkarna i Followed By 37 Seconds of Happiness. Ett bandnamn som är lika underbart som det är sjukt pretto. Även här levereras det portioner av välsmakande emotoner. Blotta tanken att en dag få uppleva detta live får det att vattnas i munnen.

Det är underbart att se att det finns en scen för emo som inte drar åt Underoath/"mtvemo" och hela den nya emoscen som vuxit fram ur det. Utan man håller sig till de tradiotionella rötterna. Mer av den varan tack!

http://www.myspace.com/pdtscreamo
http://www.myspace.com/followedby37secondsofhappiness

Andra bloggar om: PDT, Followed By 37 Seconds of Happiness, musik, emo, screamo, bandtips, öl, mariestad