Recension: Intohimo - Failures, Failures, Failures & Hope (2007)
I Sverige har den nya vågen av melodiösare hardcore exploderat på allvar. Med inspiration från det stora landet i väst har det inte minst på myspace dykt upp en hop av nya svenska band som vill göra sig hörda. Intohimo är ett av dessa band. Sex unga pojkar som genom sin musik speglar hur svårt det ibland kan vara som ung.
I år släpptes deras debut "Failures, Failures, Failures & Hope" på Pretty Dirty Promotions. En debut som gav mig mersmak. Personligen var jag till en början mycket tveksam, det erkänner jag. Min trångsynta uppfattning var att Intohimo skulle låta precis som From First To Last eller Hawthorne Heights. Ack så fel jag hade. För oavsett om du ogillar den nya vågen av emo/hardcore eller inte, så är det här mycket bra. Dessutom gör Intohimo anspråk på att få vara med de stora pojkarna och leka. Grabbarna visar redan prov på stor musikalsik skicklighet och att de hör hemma på de stora scenerna.
Deras melodiösa hardcore där tonårsångesten gestaltas av frustrerande skrik och vemodig sång lämnar ingen oberörd. Jag kan redan föreställa mig att det är till Intohimo som "emoflickorna" kommer fälla sina tårar. Ångesten i Dead To The World får vilken människa som helst att tvivla på livet och frustrationen i Miss Grace And Her Kiss On My Cheek får blodet att koka.
Med debutem "Failures, Failures, Failures & Hope" kommer Intohimo stå som ett av de stora flaggskeppen för svensk melodiös hardcore. Det tvekar jag inte en sekund på. Sverige har fått sitt alldeles egna Underoath.
Intohimo @ myspace
Pretty Dirty Promotions @ myspace
Andra bloggar om: Intohimo, musik, recension, skivrecension, hardcore, emo
2 kommentarer:
den här skivan äger verkligen, plus att de är kungliga live. Älskar det skitigt trumsoundet, mm mm. Om och om igen.
jag har lyssnat på plattan, jag har sett dem live, jag har läst artiklar om dem så jag är inte oinformerad. men fy sjutton, jag har aldrig sett ett band med såndant "underoath-komplex". de låtar som underoath HELA TIDEN. det räckte tydligen inte med att bli influerad av underoath, man var visst tvungen att kopiera hela skiten. samma gitarrljud, samma utseende t.o.m samma rörelser på scen!! näe vettnivad. de är duktiga, men detta är ju bara skrattretande.
Skicka en kommentar