Kvällens höjdpunkt.

Det är inte lång tid kvar nu. Om några timmar sitter jag på tåget till Köpenhamn. Målet med resan är att på en klubb i den danska staden få njuta av emotionell musik i form av Alexisonfire. Ett band jag uppskattar väldigt mycket och det skall bli enormt kul att äntligen få se de på riktigt. Berättar mer om mitt äventyr när jag är tillbaka i Sverige och förhoppningsvis kommer jag att ha en del fina bilder att dela med mig av.

Andra bloggar om: Alexisonfire, musik, emo, konsert, köpenhamn

Precis som när man är nyförälskad.

Har du upptäckt något nytt band de senaste veckorna? Själv var jag ute och fiskade efter lite nya förmåger att stilla min hunger med. Både nytt som gammalt fastnade på kroken och tänkte dela med mig av några nyblivna favoriter.

Ceremony
Snabb intensiv hardcore från Californien. Man kan fråga sig vad världen gjort för att reta upp dessa gossar. "I hate every one and every fucking thing, this is my war ", det blir inte mer tydligt. Lyssna på Ceremony på myspace.



L'antietam
Man skulle kunna tro att L'antietam var ännu ett franskt emo band. Det låter som den franska scenen, men killarna i L'antietam kommer från staterna. Dock lirar de en brutal hardcore/emo som tar mig tillbaka till den gamla skolan. Lyssna på L'antietam på myspace.



Holden Caulfield
Det var bandnamnet som väckte min nyfikenhet för det här bandet. De flesta vet väl att Holden är huvudpersonen i JD Salingers klassiker 'Räddaren i nöden". Oväntat var det när jag var inställd på att höra klassisk emo, men fick höra väldigr bra hardcore med inslag av metal. Oväntat men mycket bra. Lyssna på Holden Caulfield på myspace.


Sinking Ships
Gillar du Comeback Kid, Have Heart eller This is Hell kommer du inte bli besviken när du slänger Sinking Ships senaste alster i cp-spelaren. 'Disconnecting' är en av årets bästa skivsläpp. Lyssna på Sinking Ships på myspace.



Verse
Melodiös hardcore som smälter ditt hjärta. Jag gillar verkligen Verse och kanske är det för att de stundtals låter som våra svenska hardcore hjältar When We Fall. 'From Anger And Rage' hamnar också på min top 10 över bästa skivsläpp i år. Lyssna på Verse på myspace.

Andra bloggar om: Ceremony, L'antietam, Holden Caulfield, Sinking Ships, Verse, musik, emo, hardcore, skivtips, bandtips

Orchid (7/9/02: Cambridge, MA)

Enligt YouTube-informationen är detta den sista konserten med scraemo- hjältarna Orchid. Titta, lyssna och njut.

Andra bloggar om: Orchid, screamo, emo, musik

Kultruprogrammet Kobra deppar ner sig.

Svts kulturprogram Kobra handlade igår om depprocken, som enligt många är en viktig grundsten i musiksfären. Det var ett stort reportage om betydelsefulla Joy Division. Bandet vars sångare Ian Curtis blivit en ikon för allt som är mörkt och deprimerande.

Det är alltså i fundamentet av depprocken som vi hittar Joy Division och i programmet lyfter man fram bandets betydelse för andra subkulturer. En sådan subkultur skulle b.la. ha varit emo. En fråga som dyker upp i mitt huvud är vem som påstar allt det här. Vem säger att det är på detta viset? Samtidigt går det inte att blunda för likheterna mellan den tidiga depprocken och emo. För även om musiken skiljer sig en del, så förmedlar man samma budskap och känslor. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om Guy Picciotto lyssnade en hel del på Joy Division när han startade Rites Of Spring. Depprock möter hardcore och punk, då blir det emo.

Efter Joy Division reportaget följde ett ytligt och dåligt inslag om emo. Det började smaka illa i munnen redan i ingressen till inslaget. Då Kobras program ledare Kristofer Lundström sätter en mainstreamstämpel på emo och som om inte det vore pinsamt nog så kretsar hela inslaget kring My Chemical Romance. Ett oerhört populärt band bland ungdomar som av någon anledning kopplats samman med musikfenomenet emo.

I inslaget befinner sig My Chemical Romance i Sverige och vi får följa en "emo- tjej" som skall göra en intervju med bandet. Det hela är mycket komiskt och det blir bara roligare när tjejen i inslaget får frågan om de som står i kön till My Chemical Romance spelningen är emo. Varpå hon svarar mycket genomtänkt;

"- Vissa är väl det!? nej de är fashioncore en del och en del är väl inte det. Asså, det är väl lite blandat. Vad är fashioncore? - Men det är typ en klädstil för eemmmotional hardcore ... genren, fast det är liksom ingenting med det att göra egentligen."

Som sagt är det hela mycket komiskt, men det är sannerligen ingen lätt fråga som reportern ställer till den stackars tjejen. För är det någon som kan förklara vad emo är, eller vad det kommit att bli? Förmodligen inte. Kobra lyckas inte med det, de har nog snarare lyckats förvränga det ännu mera efter det är inslaget.

Jag vill poängtera att det man ser i inslaget om emo är ett mainstream fenomen. Det är en ungdomstrend som eskalerat tackvare våra massmedier förvrängt bilden av emo i syfte att tjäna pengar.

Ni kan se programmet i sin helhet på svts hemsida, videoarkivet. Det ligger under kultur & nöje; Kobra.

Andra bloggar om: Svt, Kobra, musik, depprock, Joy Division, subkulturer, emo, Rites Of Spring, My Chemical Romance

When My Authorities Fall

Det är inte mycket jag vet om WMAF, föutom att de är ett fruktat bra band (politisk hc/punk) från Riga, Lettland. Deras split med Argument 5.45 som släpptes 2004 är värd en plats i skivhyllan. För en provlyssning, besök deras hemsida.

Andra bloggar om: When My Authorities Fall, Lettland, Riga, hardcore, musik

Emo finns på film!

I alla fall om man skall tro Daniel Ekman som 2002 skrev en intressant artikel om emo på film (Hur emo är Conan Barbaren?). En artikel där han lägger fokus på emo som personlighet och vad som personifierar en emokaraktär. Jag vill lyfta fram denna artikel för att poängtera att emo är ett växande begrepp, att "känslan av emo" också finns inom litteraturen och filmens värld.

I Daniels resa efter att hitta den karaktär på film som är mest emo, ger han sin egen uppfattning om vad det är. En bild han grundar helt på sin egen tolkning av begreppet emo och som han målar upp på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker att han med en komisk vinkling lyckats sätta fingret på vad emo är. Visst är det överdrivet stundtals, men skall en text ge intryck hos läsaren måste den sticka ut och det gör den här texten. Den är helt enkelt klockren.

Etta på Daniels emo- lista hamnade karaktären James Leer (spelad av Tobey Maguire) från filmen 'Wonder Boys' . En film som fängslade mig totalt, när jag såg den för några veckor sedan. Det är ett härligt hopkok av dramatik och komik, där både Michael Douglas och Tobey Maguire fullständigt dominerar med sitt skådespeleri. Se den!

Jag förstår Daniels intressanta koppling till emo, för James Leer personifierar det som vi idag kallar en "emokid" med glimten i ögat.
Deprimerad, tillbakadragen, känner sig utanför och är socialt missanpassad när det kommer till relationer med andra människor. Även Michael Douglas karaktär, Grady Tripp, visar tecken på att vara en smula emo.

För er som inte har sett filmen vill jag inte avslöja för mycket, men Wonder Boys är en härlig berättelse om en professor (och författare) som fullständigt tappat kontrollen över sitt liv och när dennes bokförläggare samt James Leer gör entré blir det bara ännu värre. För att hålla det (väldigt mycket) på ytan. En mer djupgående recension av filmen hittar ni här.

Andra bloggar om: Wonder Boys, film, emo, James Leer

I jymden kan ingen höra dig streama

Ursäkta ordvitsen, men det är trots allt min första post på emo-bloggen. Ville ju inte vara sämre än min kollega. Åter till ämnet. Förhoppningsvis är jag inte den enda som har lagt märke till skivbolagens ökande utnyttjade av hela album streamar som promo redskap, och förhoppningsvis är jag inte den enda som utnyttar detta.

Nu när allt finns gratis på DC ändå, varför streama? Jo, för att det numera nästintill är samma sak som att lägga in en nyhet hos vissa bolag, Bridge Nine är ett utmärkt exempel, som numera alltid streamar nya album i fullo samtidigt som releasenyheten kommer. Som ett exempel finns Bridge Nine's 2006 sampler MMVI finns att streama här (lyssna extra noga på Have Heart).

Vidare har jag upptäckt ett nytt band på detta vis, Passion på Goodfellow Records. För er som gillar hardcore i stil med Hope Conspiracy är det defenitivt värt att gå in och lyssna på deras The Fierce Urgency of Now.

Fenometet streama för mig helt logiskt in på en av våra största vänner, MySpace! Alltför stort för att bara bläddra i på måfå, men är det något bolag man tycker är intressant eller något band man gillar, är det bara att klicka på dennes "Friends" och på så sätt arbeta sig vidare till nya förmågor. Några bra utgångspunkter är This Is Hell (Bilden), norska Death Is Not Glamorous och svenska The View Between.

::Söker Skribenter::

Tiden räcker inte till för att skriva och jag känner att jag inte hänger med i emosfären. Jag behöver hjälp. Det behövs fler som skriver här för att kunna täcka hela sfären. Vi behöver inte begränsa oss till en musikstil, utan jag ser gärna att det skrivs mycket om emo, hardcore och punk i alla dess olika former. Därför behövs det fler skribenter, människor som har koll på sina saker. Finns intresset? Kom igen.

Är du intresserad så hör av dig till mig på något sätt.

Over and out!

C som i Choking Victim

"Hardcore, rugged and raw,on the streets of New York, we live above the fucking law. It don't matter the color of your skin, as long as you not scandolous, commit no sin to me, or my tribe. Would not be wise. Time to smell the ganja, open up your fucking eyes. Kick back, keep your attitude in check, and give the crack rock steady much respect."

Back then, köttade de den amerikanska staten med sin väl blandade kängpunk/hardcore/metal/ska musik. Choking Victim hade mod nog att säga det som ingen annan vågade. Liksom Boysetsfire kämpade de för ett bättre samhälle, därför hamnar de idag på min lista. Det blev egentligen bara en skiva med Choking Victim, men fan så bra den är.
Alla borde ha en kopia av 'No Gods / No Managers' skivan. En enda lång hitparad av utdelade käftsmällar mot poliser, den amerikanska staten och självaste livet.

Varför bandet upphörde kort efter sitt första album har jag ingen aning om, men jag vet att kort därefter kom Leftöver Crack. Där de viktigaste delarna av Choking Victim fanns med. Är nästan helt säker på att de håller på fortfarande under det namnet.



"Sometimes I get so straight edge. I sit in a room and cry. A real dark room man.. Feelings and shit man. Getting hurt. Then I masterbate and everything's so much fucking better."

Andra bloggar om: Choking Victim, Leftöver Crack, musik, hardcore

I väntan på någonting gott.

Satt och lyssna på Thrice tidigare idag, då det slog mig att de är i full gång med att spela in en ny skiva. Det var för några månader sen de gick in i studion för att spela in sitt femte album och jag längtar redan till releasen.

Jag har älskat Thrice enda sen deras första skiva 'Identity Crisis' och min passion har bara växt efter varje skiva de har släppt. De har aldrig gjort en besviken och den senaste skivan 'Vheissu' är något i hästväg, men det kommande albumet kommer att bli något helt annat.

"We have started writing and recording a 4 disc concept record, with each disc being themed sonically and thematically to correspond with the four natural elements - earth, air, water and fire. The final record will have somewhere between 20 and 25 songs, divided between the 4 discs." Läs mer!

Det kittlar i magen när man läser det. Kommer de verkligen att ro i land ett sådant projekt. The Early November gav sig på det (ett koncept album på tre skivor), de lyckades sådär bra. Har Thrice tagit sig vatten över huvudet? Absolut inte. Det är svårt att se att Thrice skulle misslyckas när man hör hur de har utvecklats musikaliskt varje gång som de har släppt ett nytt album. Detta kan komma att bli hur bra som helst. Tänk er, fyra skivor Thrice.

Som sagt jag längtar till releasen.

Följ inspelningen av skivan - A Thrice Studio Journal

Andra bloggar om: Thrice, skivinspelning, emo, musik.

The Final Chapter; release party

Andra bloggar om: The Emo Foundation, Chemical Vocation, Kid Down, emo, musik, konsert

Her Breath On Glass

Detta är en anledning till varför jag känner så mycket för emo.

Andra bloggar om: Her Breath On Glass, The Saddest Landscape, emo, musik

Intervju med världens bästa band.

Are Saddest Landscape just playing music, or do you have a message/goal?
a little of both, we primarily play music but i like to think even though we aren't overtly political some of our ideas get across through the choices we make as a band being it playing in diy circles, all ages shows, affordable records. trying to create a dialogue with the people who come see us etc. i dont really think any of it will change the world in a broad sense but hopefully it will inspire people to change themselves the same way punk rock did for me.

What is emo to you?
emo to me is just creating emotional expressions (be it music, film,art, writing) from the heart as opposed to rationalizing it and thinking it all through (which isnt to say there is no thought just more that it comes out in a more instictual level) and just letting creating because you have to in the most sincere and honest way you can.

Du kan läsa intervjun i sin helhet på Hardcore- Times.

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, emo, musik, intervjuer

B som i Boysetsfire

Vi har kommit till bokstaven B i vår ABC- lista och även här är valet mycket enkelt. Boysetsfire, ett band som under många år bjudit på en melodiös hardcore och kämpat för de svaga i samhället. Boysetsfire var för mig ett av de störtsa hardcore banden. Det fanns så mycket passion och medkänsla i deras musik.

Det är i både sorg och gläjde som jag har spelat deras skivor. Alltid älskat deras texter och deras kamp mot orättvisor. Arbetslöshet, religion och krig. I mina ögon har de alltid stöttat de svaga. För en tid sedan kunde man läsa att de lägger av och det gjorde ont i ens emo-hjärta. Världen måste förstå Boysetsfire inte var vilket band som helst. Deras musik kommer att leva kvar mycket länge. Josh har på deras hemsida skrivit en väldigt bra krönika om bandets tio år som band.

"A lot has happened in the 10 years that this band, ubiquitously named boysetsfire, has been a band. Imagine a country before 9-11, before “emo” was a term used to described music that is for the most part completely emotionless, before punk broke, then broke down, and finally broke again. When the underground was underground and not a mass marketing term." Läs hela krönikan här

Kort efter att bandet meddelat att de lägger skorna på hyllan, skadades Josh (gitarr) sig allvarligt på jobb. Han föll från en byggställning och skadade sig mycket allvarligt, men enligt information på hemsidan skall Josh äntligen ha kommit hem från sjukhuset. Ni kan läsa mer om det på deras hemsida. Som tack för donationer av fansen till Josh har Boysetsfire lagt ut en outgiven låt från deras senaste skiva på hemsidan. Den kan ni ladda ner här.


(My Life In The Knife Trade, live)

Andra bloggar om: Boysetsfire, hardcore, emo, musik,

Fall of Troy vs. Fear Before The March Of Flames

The Fall of Troy - F.C.P.R.E.M.I.X.


Fear Before The March Of Flames - Should Have Stayed In The Shallows

Andra bloggar om: Fear Before The March Of Flames, The Fall Of Troy, emo, hardcore, musik, musikvideo

Det finaste man kan ge till en annan människa.

we mouthed the words to all of the saddest songs because they felt like home and i watched you out of the corner of my eye and that smile you gave me launched one thousand beats of my heart. so you can lean a little harder i will take that weight from you, i will be that call in the middle of the night, the picture kept in your favorite book and if you just want someone to call yours i will be that tool. i was just looking for someone to leave me breathless and i found it in you.... . and i dont want to miss you anymore so here is one song to call your own, to kiss away the tears and leave no traces of pain so angelic and comforting these are my dreams all coming true and i must have played that message one thousand times just to hear your voice before i went to sleep.

the saddest landscape - the sixth golden ticket

Jag kan inte undvika att få rysningar i hela kroppen när jag läser texten till 'the sixth golden ticket' och lyssnar på låten för den delen. Det är den vackraste kärleksförklaring jag någonsin hört. Jag avundas Andy Maddox förmåga att skriva så poetiskt och vackert.

Vilken är er favorit text?

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, emo, musik, lyrics, poesi

Ett svenskt löfte!

Ur högtalarna strömmar When We Falls 'fraction of distress' och utanför mitt fönster öser regnet ner. Kombinationen av Daniels ångestfyllda skriksång och regnet gör en påmind om hur grått ens liv ibland kan vara. When We Fall tar svensk hardcore till en helt ny emotionell nivå.

Med ett kommande debutalbum och en EP ('a cry in despair') i bagaget är When We Fall ett av Sveriges mest lovande hardcore band och för en tid sen fick jag chansen att göra en intervju med bandet. En intervju som publicerades på den engelskbaserade nättidningen Hardcore Times.

Utdrag ur intervjun:

"Do WWF have a message/a goal or just playing for fun?
Of course we are just playing for fun. We love playing shows, meet new friends and drink beer. Our music is still our way to express ourselves. The lyrics are personal but have mostly a political aspect. The lyrics contains all from questioning society, animal rights and labour morals.

What and who are WWF's biggest influences and what do you guys enjoy listening to?
It’s hard to say, because none of us really listen to the same kind of music. Håkan listen to a whole lot of skate punk. Peter is a sucker for college emo. Tim likes Toto and rock from the 70’s. Staffan likes it fast and listens to a lot of metal. I mostly listen to indie rock and post." rock.

Läs intervjun i sin helhet på Hardcore-Times.com

Andra bloggar om: When We Fall, hardcore, emo, musik, intervjuer

Den svenska emosfären.

Vi fortsätter att surfa på emo-vågen som kommit till Sverige och som sagt blir kidsen bara fler och fler. Den största mötesplatsen för emokids i landet är nog internet. Det är ett bra forum för både band och människor. Så...

För er emokids därute i landet som känner er väldigt ensamma, oroa er inte, det finns en plats för er också (on the internet). Ni hittar era likasinnade på EmoMusic.se. Förutom att det diskuteras väldigt mycket om bra musik, hålls ni uppdaterade på vad som händer i emo- Sverige och vad som är på gång. EM.se är också en länk till många av de fantastiska svenska (emo )band som kommit under senare år (många av banden finns till och med registrerade på sidan). Jag vill peppa för EM.se.

'Andra bloggar om: emo, musik, internet, community, forum, emokids

"Old School" vs. Mainstream

De svenska emokidsen blir bara fler och fler. Man kan verkligen säga att en emo-våg har sköjlt in över vårt lilla land (på både gott och ont), men det är inte bara i Sverige som emo har skjölt framgångar. Som vanligt ligger vi efter och emo har sedan tidigare fått stort inflytande både i USA och Storbritannien. Musiktidningar världen över är sprängfyllda med hypade emoband och emokidsen bara ökar i antal. Det har gått från underground till mainstream. I Sverige har trenden nyss anlänt och ni skall se att den bara kommer att växa.

Vad beror framgången på? Jo, därför att på senare år har emo blivit allt mer radio och MTV vänlig. Det syns allt fler stylade emorockers både på MTV och i ungdomsprogram som OC och One Three Hill. Mig förvånar det inte. Spelas det på MTV, går det hem hos ungdomarna. Anpassningen kan väl ses som ganska naturlig om man tänker på det samhälle vi lever i idag. Sen får man också förstå att musik utvecklas, band hittar nya influenser för att ta musiken till nya dimensioner. En del är bra, men allt för många är dåliga i mina öron.

Även här kan vi se att ett då och nu perspektiv håller på att byggas upp och skapa klyftor. Detta är tillföljd av den utveckling som skett under sent 90-tal och under 2000- talet. Det är "old school"- emo mot mainstream- emo. Mainstream betyder trend och det kan reta gallfebern på vilken emo- räv som helst när en nykläckt emokid står och skriker "jag är emo" i en My Chemical Romance t-shirt. Den ständigt jobbiga frågan "vad är emo?", diskuteras hejdlöst på olika forum (ni som delar mitt intresse för emo, förstår vad jag menar). Frågan är, var det bättre förr? Personligen gillar många av de banden som dykt upp under 2000- talet, men jag föredrar emo som den var förr.

Andra bloggar om: musik, emo, mainstream, old school, MTV

Saetia - a retrospective

Saetia - Notres Langues Nous Trompent

Kärlek.

Andra bloggar om: Saetia, emo, musik

The Saddest Landscape

Det var av en ren slump som jag trillade över världens bästa band. Emo var ett begrepp som nyss hade exploderat i mitt huvud och spridit sig i min kropp. Min beundran och nyfikenhet ledde ut mig på okänt vatten och där letade jag efter sanningen bakom denna fantastiska musikstil. Det var mitt i detta sanningssökande som jag fann The Saddest Landscape. Världen bästa band.

Emo har aldrig varit vackrare i mina öron. De känslor som TSL och Andy Maddoxs röst förmedlar känns i hela kroppen. De är äkta och man kan nästan ta på förtvivlan, ilskan och ångesten. Det låter som det är på rikigt. En del tycker säkert det låter skräp och att Andy inte ens sjunger, men det handlar inte om det. Det handlar om att leverera och gestalta en eller flera känslor. Om jag skulle beskriva emo med ett enda band, så är mitt svar mycket enkelt.

Förtillfället ligger The Saddest Landscape lite på is, men vi hittar Andy i ett annat band. Nämnligen i Her Breath On Glass, som också är ett underbart emoband. För ett smakprov av HBOG, klicka här.

Jag har också haft en del e-mail kontakt med Andy, låtsas groupie som jag är och för någon månad sen skrev Andy att de har en dvd på gång.

"...we are working on a tsl dvd/cd and on a bonus part we may put a photo of your tattoo, (there are like 10 people or so who sent us photos of tsl tatts), so i hope you dont mind, it wont be out until spring though."

Jag skojar inte om jag säger att mitt emo-hjärta exploderade av lycka. Hade varit extremt häftigt att ha med sin tatuering på ett hörn!

Andra bloggar om: The Saddest Landscape, Her Breath on Glass, emo, musik, tatueringar

TREASUREFEST

Mer info: http://www.myspace.com/treasurefest

Andra bloggar om: Örebro, konsert, hardcore, emo, musik

Second Of February - Doll (live@the sonic) 07/2006

Hemsida - Second of February

Andra bloggar om: Second of February, fransk emo, frankrike, emo, hardcore, musik

a tribute to french violent screamo.

Frankrike är inte bara ost, vin och Eiffeltornet. De har en fantastisk musikscen och inte minst deras emo/hardcorescen. Mängder av fantastiska band. Kanske är det en kombination av för mycket vin och överdriven romantik som fått den franska musikscenen att florera av emoband. Band vars musik är så laddad med känslor, ilska, ångest att man inte vet om man skall gråta av lycka eller av ångest. Det är brutalt, intensivt, emotionellt och vackert.

En del band har jag tagit till mig mer än andra. Det är framförallt tre band som gått rakt in i mitt hjärta. Tre band som jag vill ni skall lyssna på.

Daitro - smakprov [Laissez Vivre Les Squellettes]
Mihai Edrisch RIP - smakprov [Souffir]
Sed Non Satiata - smakprov [Moi Le Premier]

Om ni tar er tid och lyssnar på något av det jag tipsa om, eller för er som gillar det så sprudlar den franska scenen av fler band. T.ex Aghast, Amanda Woodward, Ampere, Belle Epoque, Dead For A Minute och Hyacinth. För att nämna några.

Andra bloggar om: frankrike, fransk emo, emo, hardcore, musik

‘Cause we’re all Dead Ramones!

Förutom ett fantastiskt bra bandnamn är Modern Life is War just nu världens bästa band i mina öron. Ilskan och ångesten. Jag kan inte få nog av det. Musiken lockar fram frustrationen hos en och man inget annat än att få utlopp för den.

Ilskan och frustrationen i texterna exploderar i Jefferys röst när de framför sina låtar och varje låt är som en stenhård käftsmäll. Deras texter får vilken arg och frusterad tonåring som helst att likna en ängel. Det är sällan som jag verkligen kan relatera till en låt, men i'm not ready griper tag i mig.

Gillar ni hardcore och kängpunk, måste ni verkligen kolla upp Modern Life is War. D.E.A.D.R.A.M.O.N.E.S som är en av deras bästa låtar kan ni höra på deras myspace sida. Enjoy!

On the road with Modern Life is War


Modern Life Is War - CBGBs - Jan 4, 2004 - Part 1

Andra bloggar om: Modern Life Is War, hardcore, kängpunk, musik

Devotion and desire

Genomåren har jag byggt upp en stadig mur när det kommer till musik. Jag har den musiken jag tycker om och allt annat stänger jag ute. Jag är inte särskilt öppen när det kommer till annan musik. En gång i tiden kunde jag lyssna på det mesta, men nu har jag mer eller mindre blivit en musiknazist. Det är inte så att jag tycker illa om all musik, men det intresserar mig inte längre. Jag har hittat mitt fack och där trivs jag. Varför bry sig om allt annat?

När det kommer till min musiksmak handlar det främst om ett par olika stilar. Det är emo, det är hardcore och det är singer/songwriter inspirerad musik. En del punk slinker också in. Jag har mina band och jag har mina stilar, resten skiter jag som sagt i. Förutom när det kommer till att gnälla på hur dåligt det är. Det är jag bra på.

Jag bryr mig inte om folk tycker att musiken jag lyssnar på är dålig, för då kan jag ha den för mig själv. De kan gnälla hur mycket de vill, det påverkar inte mig. Kanske får det mig att tycka mer illa om deras musik.

Vad andra lyssnar på intresserar mig inte, om de inte delar samma stilar som jag. Därför är det väldigt sällan som någon kan tipsa mig om musik. Själv är jag väldigt givmild och delar gärna av mig med det jag lyssnar på. När det kommer till musik handlar det om mig och det jag lyssnar på. Det är min musikvärld.

Andra bloggar om: musik, musiksmak, emo, hardcore, singer/songwriter

Billy goes emo!

Andra bloggar om: humor, emo, personlig stil, stereotyp

A som i Alexisonfire

En gång i veckan kommer jag att presentera ett band, utifrån alfabetet. Ett band per bokstav. Jag tror att ni fattar, annars är ni bara tröga. Eftersom detta är första inlägget, är det inte svårt att räkna ut vilken bokstav det handlar om idag. Just precis. Bokstaven A.

Jag väljer att peppa Alexisonfire. I min mening ett av de bättre akterna inom den "nyare" emon. De är alltså ingen kommersiell, värdelös emodynga som t.ex. My Chemical Romance och Fall Out Boy. Detta är något som jag skall utveckla vidare i mitt bloggande om emo, men nu handlar det om Alexisonfire.

I år släppte de sin tredje fullängdare, Crisis. Ett steg framåt i mina öron, de fortsätter leverare emo på en nivå många band idag inte når upp till i genren. Dallas Greens lugna stämma är helt förtrollande och musiken är bara så emotionell att man ryser i hela kroppen.

De är äntligen aktuella för ett antal spelningar här i Skandinavien. Två besök i Sverige, ett vardera i Norge och Danmark. Själv skall jag ta chansen och se dem i Köpenhamn, 29 november.

De flesta emokidsen har säkert redan stenkoll på Alexisonfire. Har du inte hört talas om de men är nyfiken, kan du besöka deras myspace och lyssna på några av deras låtar.



Andra bloggar om: , Alexisonfire, emo, musik

Det var här allting började!

Året är 1985 och jag är två år gammal när Rites of Spring slår igenom. Detta ses som startskottet för den allt mer växande emokulturen!


Rites of Spring - End On End

Rites of Spring med Guy Picciotto (som under 90- talet gick med i bandet Fugazi, som startades av Minor Threats frontman Ian MacKaye) i spetsen kom under bara några korta år (1984- 86) lägga grunden för vad vi idag kallar för emo.

För mer emo- historia, vill jag skicka er vidare till en annan hemsida. What the heck *is* emo, anyway? är ett tappert försök att beskriva musikstilen emo och vilka band som har varit betydelse fulla genom åren. Enligt mitt tycke en av de bästa emo- källorna på internet.

Andra bloggar om: emo, musik, Rites of Spring, Minor Threat

Vad är emo?

Deprimerade pojkar och flickor som skär sig själva när de vältrar sig i självömkan. Lyssnar på Dashboard Confessional och skriver poesi (eller dagbok, gärna på internet). Pojkar som sminkar sig. Det är svart hår, svarta tjocka plastglasögon, pins och converse.

Det är några punkter som troligtvis de flesta förknippar med emo och oftast är det i ett negativt sammanhang. Människor verkar älska att hata människor som gillar emo. Det jag ser är en väldigt stereotyp bild av en "emokid". Alla människor är inte extrema. Precis som det finns punkare, synthare och hiphopare, finns det emokids. Alla musikstilar har utvecklat en personlig stil, sen hur långt man vill gå med sin personliga stil är upp till en själv. Det säger sig själv att du inte behöver vara deprimerad för att tycka om emo, men jag förstår att olyckliga människor har lätt att relatera till musiken.

Som musikgenre; har emo sina rötter ur hardcore och punk. Utifrån hardcore och punk har emo tagit många olika vägar musikaliskt. Det som skiljer de olika stilarna åt, är framförallt budskapet i musiken. I punk och hardcore är ofta budskapet politiskt medans det i emo handlar om människors känslor och livsöden. Bra som dåliga, men oftast dåliga.

Människor må ha den uppfattningen att emokids bara gråter och skär i sig själva. Det kommer alltid finnas fördomar mot olika musikstilar. Själv förknippar jag hiphop och RnB med att skaka på rumpan, nakna flickor och dålig kvinnosyn. Inte med musik. OCH var kommer den bilden ifrån?

Andra bloggar om: musik, emo, hardcore, punk, personlig stil, stereotyper

This is the new shit!

En solig men kall höstdag i november bildas det en ny blogg i blogsfären. En personlig blogg om emo. Detta är min hyllning till musiken jag älskar. Det är en blogg som också riktar sig till alla emokids i landet och till er som aldrig riktigt förstått vad det handlar om. Eftersom emo går hand i hand med både punk och hardcore, kommer det finnas spår av det också.

Mycket nöje.

Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se.
Andra bloggar om: blogg, bloggare, blogsfären, musik, emo